måndag, mars 05, 2012

Utan röst försmäktar jag på denna öde ö

Jag har tappat rösten, trots att jag redan när de första symtomen inträdde bestämde mig för att hålla mun för att rädda det som räddas kunde. Men det verkar vara ett ovanligt taskigt virus så jag har inte blivit bättre. Snarare sämre. Jag hoppas att idag skall vara dagen det vänder till det bättre.

Man skulle kunna tro att när man lever i en familj som ändå använder sig av en del tecken så skulle det vara enkelt att få vara tyst. Icke! Dessutom får jag aldrig så många frågor som inte kan besvaras med antingen ett nickande ja eller ett tvärskakande nej som när jag har meddelat att "jag kan inte prata".

I morse ringde min mobiltelefon. Jag såg att det var en arbetskamrat. Jag tryckte bort samtalet och tänkte att hon snart skulle ha läst de sms och mejl jag skickade ut till arbetskamraterna igår där jag förvarande om att jag inte var kontaktbar via telefon. Hon hade uppenbarligen inte nåtts av meddelandena och ringde igen, så jag svarade. Jag får fram antingen svaga ljud där rösten bryts, eller bröl där rösten bryts. Arbetskamraten fick ett bröl i örat. "Jag kan inte prata", fick jag fram. Tystnad. "Oj, jag hör det. För det är väl Jenny?" kom det sedan lite tveksamt.

Det är jobbigt att inte ha röst. Förra julen drabbades jag också av det, och det var en osedvanligt trist period. Det var dock lite intressant att se hur man blir bemött som stum i affärer och så. Rent sociologiskt. Tänker på hur det skulle vara att verkligen inte ha en röst. Tänker på Tönnes som visserligen har en röst men som inte alltid använder den så att man förstår. Funderar vidare i överförd bemärkelse på alla som saknar en röst i samhället och världen, de som inte hörs av andra orsaker än fysiskt röstbortfall. Insikt: det är viktigt att ha en röst. Man måste ha en röst. En röst åt alla!

Inga kommentarer: