torsdag, mars 15, 2012

Vad är vackert? Snurrigt inlägg.

Skönhetsideal. De har människan alltid haft och de varierar mellan tider och kulturer. Medvetenheten om att det egentligen är en nyck som avgör vad som anses vara vackert får oss tyvärr inte att bli mindre besatta av de rådande idealen. Det verkar som att vi fäster så stor vikt vid ytan att den trots allt blir det som avgör vad vi tänker och tycker om människor. Folk kan ha mycket starka åsikter om utseende, det visar inte minst den mängd med åsikter om kvinnors armhålehår som luftas just nu. Själv förstår jag inte hur någon kan bry sig om det överhuvudtaget. Men det har med utseende att göra, det har att göra med könsroller och om man bryter mot skönhetsnormen eller könsrollen så blir man straffad. Frågan om något är vackert eller ej torde ändå vara högst subjektiv.

Jag har vackra barn., säger jag stolt och utan att darra på manschetten. Alla min barn är så fina både på insidan och på utsidan. Även min son med Downs syndrom. Hur ofta säger någon att en person med Downs är vacker eller stilig? När de är barn kallas de ofta söta, men vartefter åren går växer de ur det epitetet. De ser inte ut precis som andra människor och verkligen inte som den rådande skönhetsnormen vill. Men när jag tittar på min son tänker jag att han är så väldigt snygg. Han är stilig. Visst, han har ett platt mellanansikte. Visst, hans huvud är litet. Visst, munhålan är lite för trång för att tungan skall få plats helt bekvämt inne i munnen. Men titta på honom! Han är lång och rätt slank trots att han är av den mer satta sorten. Han har vackra, mörka och uttrycksfulla grönbruna ögon med världens längsta ögonfransar. Han har en fin ansiktsoval och har små fräknar strödda över näsa och kinder nu när vårsolen börjat skina. Hans hår är mörkbrunt och tjockt. Han passar bäst i att ha håret halvlångt så att han påminner om ett mods. Han har långa och eleganta pianofingrar. När han ler och skrattar lyser hela pojken. Han är så stilig. Så söt. Så tjusig! Hans lärare kallar honom snygging. Jag håller med. Jag anser att även om jag som mor är subjektiv i mina bedömningar av ungarna så är Tönnes en riktig snygging rent objektivt. Man kan undra varför det är viktigt för mig överhuvudtaget. Jag vet inte riktigt. Till viss del hänger det nog ihop med min önskan att man skall se människan Tönnes och inte Tönnes-med-Downs syndrom. Att man skall se på honom med fräscha ögon utan förutfattade meningar om hur personer med Downs ser ut. Se individen Tönnes, helt enkelt.

Har tyvärr inget bildbevis för Tönnes ogillar när jag skall fotografera honom. Han blänger under luggen och ser ut som en yxmördare på varje bild. Jag skall se om jag kan hitta något foto från skolan, han låter sig fotograferas där.

3 kommentarer:

Emily sa...

Vilket fint inlägg!!!

em sa...

Jag har gått och tänkt på det här inlägget i flera da'r nu.
Att så många inte ser människan utan bara att det är någon med ett funktionshinder, tror jag beror på att de flesta aldrig känt någon med Downs syndrom (eller annat handikapp). Har man förmånen att få umgås med människor som inte är som alla andra, vet man hur mycket de har att ge, och man ser människan.
Men hur man ska gå till väga för att få ett bättre integrerat samhälle är mer än jag kan svara på.
Margaretha

Jenny sa...

Nej, ett helt integrerat samhälle är nog den svåraste nöten att knäcka. Men som jag längtar!