måndag, april 30, 2012

Lycka är...




































... en bror. Det finns ingen som gör Tönnes så lycklig och nöjd som hans storebror Justus.

Björn och jag tog med Justus och Tönnes till valborgsmässoelden i Eriksberg. Tönnes drog genast iväg upp på höjden. Där hade han och Justus det mysigt. Det var så varmt och skönt att man kunde ligga i gräset fastän klockan var nästan nio på kvällen. Tönnes strålade av lycka över att ha storebror för sig själv. Det var en fin valborgskväll.

Tänker på familjen som idag förlorade allt i en villabrand. Allt utom varandra. Det är mycket att förlora på en gång - men det är också väldigt mycket man har kvar, när man har varandra.


lördag, april 28, 2012

Dagens bästa insändare i Upsala Nya Tidning

Prinsessor utan hår

CANCER. Vi tycker att det borde finnas filmer med prinsessor som inte har något hår, för barn med cancer också ska få uppleva känslan att få vara fin utan att ha något hår. Man behöver inte vara fin för att ha hår. Utan det är insidan som räknas. Alla betyder lika mycket även om man kanske är lite annorlunda.
Alla prinsessor som är med i filmer har alltid långt och vackert hår. Vi tycker att det borde finnas prinsessor utan hår. Så att den som har cancer ska få känna sig fin och vacker.
Emma Dahl
Bella Nordén

klass 5A, Örbyhus skola

onsdag, april 25, 2012

Uteslutningsmetoden



















Med jämna mellanrum ängslas jag över vad det skall bli av mig när jag blir stor. Vad skall jag göra med mitt liv? Vad är jag bra på? Så svårt att veta. Därför känns det riktigt bra att med en gång kunna utesluta vissa yrken. Jag skall till exempel aldrig bli naturfotograf. En bild säger mer än tusen ord, sägs det. När jag tar en bild måste jag ägna tusen ord åt att berätta vad det är man ser. Med andra ord går fotograf fetbort!

Första bilden tog jag för att visa på den lilla sänkan där björkarna står. Varje vår är det där jag får vårens första vitsippor och blåsippor. Igår hade de anlänt. De syns givetvis inte på bilden. Men de finns där, i riklig mängd. Grussopningsmaskinen vägrade att flytta på sig så den fick vara med som ett slags påminnelse om vårt moderna samhälle. Eller så skall den illustrera syntesen av stadslivet: natur och maskineri på samma gång. Eller så råkade det bara bli så att den kom med i bild ändå.

Pippifågel på busskurstak. Jag blev så intagen av fötterna där de syntes genom plasttaket att jag var tvungen att ta en bild trots att man inte riktigt ser vad det är. Om man kikar noga kan man urskilja de där otroligt fina och söta svarta fågelfötterna. Jag tror att det är en talgoxe; när jag skulle inspektera närmare kom bussen och då flög fågeln iväg.

tisdag, april 24, 2012

Sjukdom?

Igår morse hade jag ett samtal med en handläggare från försäkringskassan angående Tönnes och vårdbidraget. Den här gången slapp jag i alla fall sitta och vara irriterad över att behöva skicka in ett intyg som bevisar att pojken fortfarande har Downs syndrom, så samtalet löpte väl och vi var nöjda och glada både handläggaren och jag. Tills hon sade att Tönnes har en sjukdom.

Nu har jag funderat på det i ett dygn. Kan man säga att en person som har ett handikapp, funktionshinder, funktionsnedsättning eller vad vi än må kalla det, är sjuk? För mig innebär ordet sjukdom något annat än att man har ett handikapp. Men jag kan ha fel. Ord kan som bekant tolkas på ungefär lika många sätt som det finns människor på jorden.

För egen del tänker jag aldrig på Tönnes som vare sig missbildad (trots att han finns med i missbildningsregistret) eller sjuk. För friskare och starkare kille får man leta efter. Och til syvende og sidst är det nog Tönnes familjs uppfattning om honom som är viktigast.

söndag, april 22, 2012

Halvdan arbetsinsats - men skrotet är borta!

Vår iggisförening Svea hade vårstädning på Rosenlund idag. Som alltid när vi planerar in sådana dagar föreställer vi oss en härlig vårdag då vi krattar och släpar och städar och barnen hjälper till ibland mellan varven på gräsmattan eller in i skogen för att leka. Så kommer dagen. Dagen var idag. Idag hällregnar det med jämna mellanrum. Men det går ju ändå. Uppslutningen blir inte lika stor, men det blir en hel det gjort ändå. Själv dök jag upp efter två timmar när allt skrot redan var ihopsamlat och bara skulle upp på släpet.

Det var i och för sig inte så bara. Sedan länge har det legat en monstruöst ful konstgjord eldstad slängd i skogen vid vägkanten. Den har varit en nagel i ögat på oss, och varje gång vi har sett den har vi upprört frågat oss vad det är för puckon som bara slänger ut skräpet i skogen på det viset. Vi vet fortfarande inte vem som är ansvarig, men idag skulle eländet bort. Vi behövde vara tre om att rubba den och få upp den på vagnen. Aset var jättetungt, nämligen. Till slut lyckades Annika, Björn och jag att få upp det. Ungefär då började jag känna av min kära gamla värk, men jag fortsatte förstås ändå med att få upp annat skräp på släpet. Sedan åkte Björn och jag iväg till återvinningen medan de andra skulle fixa lite smått och sätta på fika. Det är rätt roligt att vara på återvinningen för man känner sig så nyttig. Och alla springer runt och försöker ta reda på var saker skall slängas i en känsla av förbrödring i förvirringen. Vi hade bekymmer med åbäket till fuskeldstad (som inte ens var vår), men vi fick finfin hjälp av personalen på återvinningen. Om de inte hade haft en pirra hade vi inte fått upp skrotet i närheten av containern. Och om de inte hade haft ett sådan där smart lastbord som man kan veva upp så hade vi knappast kunnat lyfta eländet över kanten, så tack till återvinningscentralen!

Vi köpte mer grus på en gång och så åkte vi tillbaka för att stärka oss med fika. Tyvärr var jag så slut av att ha värk vid det laget att jag fikade och sedan åkte hem. Det känns så fel på alla vis. För jag tycker nämligen att det är riktigt roligt att ta i ibland. Lyfta saker. Kånka och bära och bli smutsig om händer och kläder. Det hann jag bli, men jag skulle ju ha hjälpt till med att ösa mer grus i flera av groparna i vägen. Eller åtminstone diska efter fikat, men allt blev nu alltså kvar för de tappra tre kamrater som fick lov att stanna.  Där kommer det som känns mest fel; att lämna över jobbet till någon annan. Jag vill göra min bit. Jag tröstar mig dock med att jag faktiskt var med om att få bort det fulaste skräp man sett på länge ur skogen.

fredag, april 20, 2012

Trotz dem alten Drachen

Pollenallergi. Dunka-dunka-grannar. Sömnlöshet. Halsen som om någon gått över den med ett rivjärn inuti. Helt värdelöst.

Konsert i morgon. Tjena.

Nys inte!

Har skrivit ut lappen med namnen på de nyvalda styrelserna. Har klippt ut varje ruta. Jättepilligt. Särskilt som jag har linserna i; om jag hade haft glasögonen hade jag kunnat snegla under glasögonkanten men det funkar inte med linser. Får skaffa läsglasögon att ha till linserna.

Se så fint jag har sorterat upp lapparna. Håller andan. River av en bit tejp, lägger den försiktigt över första lappen så det fäster. Går sedan ut i korridoren och fäster på ett postfack. Proceduren upprepas 18 gånger till. Varje år som jag skall göra det här tänker jag irriterat att det måste finnas ett bättre, smartare och snyggare sätt att göra det på. Men hittills har jag inte kommit på något. Året jag fick snilleblixten att använda dymomaskinen för att göra självhäftande remsor med visade det sig att det var värdelöst. Remsorna fäste inte på facken.

Jaja. På ett sätt är det nog lite trevligt ändå, att det finns saker som inte går att rationalisera. Man måste helt enkelt gå fram och tillbaka och klistra upp eländet för hand. Nu har i alla fall de tre nyvalda styrelsernas ledamöter varsitt namnat postfack. Check!

Från flydda tider



Gustav Vasa
gick i Katedralskolan i Uppsala. Ända tills han tröttnade, körde dolken genom latinboken och sa:
- Sho bre, lärare, jag dissar dig och skolan fett! (fast på 1500-talssvenska). Sedan stack han från skolan och kom aldrig mera igen.
KongressAccent, Uppsala 2007

Jag går förbi bokhyllan i korridoren på jobbet ett oräkneligt antal gånger per dag. I morse såg jag plötsligt att där låg en kvarglömd KongressAccent. Den måste ha legat där sedan sommaren 2007 ungefär, men det har väl legat något över den. Jag bläddrade och fnissade. Kom ihåg första veckan i juli 2007.

IOGT-NTO-rörelsen håller kongresser vartannat år. År 2007 hölls den i Uppsala. Jag, som är anställd av distriktet och som då fortfarande var förtroendevald och satt i Junis förbundsstyrelse, annonserade tidigt att jag inte tänkte vara med och rodda saker. Alla som känner mig tyckte att det var en strålande idé och att det var bättre att jag ägnade mig åt de ordinarie arbetsuppgifterna under åren som kongressen planerades samt fick sitta på mina förhandlingar under kongressveckan. Det kan till och med hända att de suckade lättat. Jag fick alltså ägna mig helt åt Junis under kongressen. Maken såg jag bara ibland eftersom han till skillnad från mig var djupt involverad i själva kongressarrangerandet och var logistiköverkucku och rände runt överallt och fixade och donade och aldrig kom hem och sov.

 Under flera kongresser har det varit tradition att det ges ut en liten tidning varje dag under kongressen. Redaktionen för denna KongressAccent (Accent heter rörelsens ordinarie tidning) sliter hårt och behöver många medhjälpare. Innehållet i en tidning som produceras på stående fot varje dag är givetvis varierande. Det vet väl jag, som under några kongresser bidrog med texter. Öhrrm. Kanske inte de jag vill skall sparas för eftervärlden. Men det var så kul att varje dag slita åt sig den nya blaskan och läsa skvaller, både påhittat och riktigt, efterlysningar, intervjuer och allt annat den arma redaktionen lyckades få ihop. Man kunde under Uppsalaveckan exempelvis följa vilka kalsonger vännen M hade på sig varje dag, och det är kanske inte den mest djuplodande journalistik som setts. Men väldigt skoj! KongressAccent var djupt saknad i somras under kongresserna i Åre, för det bidde ingen. KongressAccent är inget man sparar i evighet, men det är väldigt skojigt att plötsligt hitta ett nummer. Bilderna jag lagt upp här är inte ämnade att kunna läsas, de skall bara ge en känsla av den uppskattade dagsländan KongressAccent. R.I.P.

























tisdag, april 17, 2012

Svammel om orkidéer och eken

Grådaskig dag. Jag hade fel om sonens tillfrisknande, så vi är hemma och ugglar även idag. I mitt blickfång där jag sitter vid datorn har jag en av våra mirakulösa orkidéer. Orkidéer är svåra blommor, har jag hört. Det har dock visat sig genom åren att Björn får dem att blomma av bara den, så vi har lyxen att ha flera vackra orkidéer i inte mindre än tre fönster. Parkeringen utanför piggas upp när den silas genom orkidéer.

Men å, så jag saknar vår ek som stod där och sträckte sig uppåt och utåt och fyllde upp hela utsikten för oss. Jag förstår att den var sjuk och rutten och var tvungen att tas ned, men jag saknar den väldigt. Det gör barnen också. Det japanska prydnadskörsbäret som planterades i ekens ställe har liksom inte samma närvaro. Det tar för det första flera år innan det har vuxit till sig till mer än en pinne med kvistar på, men även som vuxet träd kan det aldrig fylla ekens plats. O, ek i mitt hjärta. Jag tröstar mig lite med orkidéutsikten.


måndag, april 16, 2012

Vab med kanske inte så sjukt barn - får man göra så?

Jag tyckte han var hängig redan igår, och i morse mådde han riktigt dåligt, Sigvard. Han sade vekt efter frukosten att "jag har inte sagt något innan jag åt frukost" (jag brukar alltid säga till honom att han först skall kliva upp och få i sig något och känna hur han mår då). "Jag är sjuk, mamma." Då beslöt jag att han fick vara hemma. Jag har i bakhuvudet vår långa sjukdomsperiod när flera av oss var sjuka om och om igen, och tänkte att om han vilar idag så bryter det nog inte ut på allvar och så kan han gå till skolan i morgon.

Han kan garanterat gå till skolan i morgon. Han kan till och med åka och dansa hip-hop ikväll. Han tillfrisknade framåt lunch, och det gör mig glad. Visst missade han en dag i skolan, kanske i onödan. Jag missade en dag på jobbet, kanske i onödan. Men han mår mycket bättre och här och nu bestämmer jag mig för att inte gräma mig för att vi har missat en dag. Vi har snarare fått en dag, han och jag. Så är det. Göra-rätt-för-sig-ödesguden får gå och ställa sig i ett hörn och vrida sina händer för sig själv från och med nu.

P.S. Om någon undrar vad jag håller på med som byter utseende på bloggen titt som tätt så är det för att jag inte kan bestämma mig för hur jag vill ha det. Begriper inte riktigt hur jag skall göra heller. Just nu har jag återgått till en långvarig favorit, men den känns inte helt hundra. Man får se var det slutar.

söndag, april 15, 2012

Läsa med önskeglasögonen på

Medan min dotter står och lagar kvällsmat - vilket jag på ett listigt sätt lyckades fixa till utan att någon av oss visste hur det gick till - gör jag inget nyttigt. Jag läser Fredrik Backmans blogg (tusan, varför kan inte jag vara så rolig?) och slöar på facebook. Hittade en ny kommentar på en kommentar som jag hade gjort på en statusuppdatering, äh, ni förstår, och då slog det mig att livet vore roligare om man oftare läste med önskesyn.

E hade lagt ut en bild från det torp hon och familjen har köpt och börjat bo in sig lite i. Bilden visade en husvägg (rödmålad) och något som i mina ögon såg ut som en lite låda med bräder runt som låg kloss mot väggen. Bildtexten läste jag som "Här ska tomtarna få bo". Jag tyckte om det. Tänkte att va mysigt, E och P förstår att uppmuntra fantasin hos lilla G och de har byggt ett tomtebo. Det var nästan så jag såg för mig att det verkligen skulle komma riktiga tomtar och bygga in sig där och göra i ordning jordlådan till en riktig bostad, fixa, dona, sätta upp tapeter, vad vad jag om tomteinredning, men i alla fall göra det fint för sig.

Och så hade hon skrivit tomater.

Strödda söndagstankar

Jag segade mig upp till högmässan eftersom en av dotterns körer sjöng idag. Upptäckte att det var högmässa med dop, och när jag fick span på dopfamiljen såg jag att det var samma familj som för något år sedan döpte sin tös med Downs syndrom när vi stod för sången. Det är såhär, att när jag ser en person med Downs syndrom, framför allt barn och ungdomar, så klickar det till lite i mig. Det är nog fånigt, men det har varit så ända sedan Tönnes föddes. Och den lilla tösen som nu hade fått en lillasyster, hon var sådär liten som en ärta precis som Tönnes var ända tills han var i 4 och- ett- halvtårsåldern. Överrörliga leder precis som Tönnes, det syntes när hon krängde i sin pappas famn. Jag hade inte ögon för något annat än henne. Det lilla dopbarnet fick bara några förströdda blickar från mig. Jag satt helt enkelt och mös och tänkte på min bängliga 13-åring därhemma.

Söndagsfrid. Justus är i Hille med gosskören för att sjunga. Björn är också där eftersom han kör bussen med gosskören. Sigvard ligger och slösuckar i en soffa och ser på film. Stora flickan Alva pysslar med saker i soffan bredvid Sigvard. Tönnes alternerar mellan musik och film. Jag läser. Sover lite emellanåt. Tar igen mig. Ny vecka kommer. Tänker på den folkliga koralen:

Det går en dag än från vår tid
och kommer icke mer
Och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.

Uppsala Cathedral Choir – Sa gar en dag an fran var tid (So a day passes from us) (arr. N. Lindberg): Sa gar en dag an fran var tid (So a day passes from us)

torsdag, april 12, 2012

Minnet som i en ask

En av alla mina barndoms västerbottenssomrar köpte jag en tablettask i kiosken som låg vid vår norra infartsväg, den som var närmare Kåge än Skellefteå. (Tror jag.) Jag kommer ihåg den asken för jag sparade den och förvarade små snäckor som jag hittat vid min barndoms oändliga Bottenvikssandstrand i den. Efter någon vecka började det lukta unket i asken. Då tog jag ur snäckorna, tvättade dem och stoppade tillbaka dem. Sedan öppnade jag inte asken mer eftersom den hade en rätt snuskig odör som liksom vibrerade runt den trots snäcktvätten, och innan vi for hem till Hallstahammar hade jag kastat den.

Min minnesbild var att det var en ask som hette Brynäs. Med en hockeyspelare på och innehållande ett slags generiskt gelégodis. Häromdagen tänkte jag att jag måste komma ihåg fel. Då googlade jag och hittade asken på en auktionssida. Den fanns! Däremot kan jag inte placera den i rätt årtal. Någon gång i slutet av 1970-talet, så långt vet jag.

måndag, april 09, 2012

Jag slutar aldrig förvånas över skillnaden mellan människors livsvillkor

Reklamfilmen säger: "Nu behöver du inte lösögonfransar längre." Jag tänker att det är då väldigt vilken stor skillnad det är mellan folks liv. Jag har aldrig någonsin funderat på om lösögonfransar är något jag skulle behöva. Jag har aldrig provat några. Och det beror inte på att jag har långa ögonfransar, för det har jag inte, men det är liksom aldrig något som har seglat upp som ett problem som måste åtgärdas på min bekymmershorisont. Jag undrar så hur det skulle vara att ha ett sådant liv där man varje morgon suckar över att ta på lösögonfransarna. Och blir överlycklig av att man kan ersätta fuskfransarna med mascara. (Vilket för övrigt torde vara en lögn.)

Jag undrar också hur livet ter sig för den som inte har vatten nog att tvätta bort sminket med, än mindre rent vatten att dricka.

Olika. Samma planet.

torsdag, april 05, 2012

Andningspaus

Fick en fin andningspaus för en timme sedan, då Alva såg till att hon, jag och Tönnes kom iväg till domkyrkan på skärtorsdagsmässa. Vi går ut hårt den här påsken: vi satsar också på långfredagsgudstjänsten i morgon, Alva och jag. Även om det för min del känns nästan naturvidrigt att vara där och inte stå för sång. Att inte sjunga på långfredagen är som kaffe utan grädde, typ. Ack, improperierna... Och så skall vi sjunga båda två i påsknattsmässan. Jag skall dessutom upp och gala även på påskdagen.

Jag mår nästan alltid lite bättre när jag har varit i kyrkan. En källa till styrka. Kan behövas när man fort kastas in i de besvikelser och tillkortakommanden livet består av. Påsknattsmässa, NU!

Påskpynt


Det här år vårt enda påskpynt i år. Men det går inte av för hackor; jag vågar påstå att vi är de enda i stan med en påskorkidé.




Tillägg några timmar senare: först nu ser jag att bilden är så mörk att det inte riktigt syns, det där fina påskägget som Sigvard gjorde på fritids och hängde upp på orkidén...

söndag, april 01, 2012

Räddningen

Lycka är att hitta mat i frysen. Sådan mat som kräver ett minimum av tillredning. Här ser ni Mount Pyttipanna, direkt efter upphällningen från påse till ugnspanna. Sedan har den blivit utspridd över pannan och ser inte längre ut som ett berg utan mer som vägbeläggning. Ugnsvärmas i 30 minuter. Et voilà! Bara att hugga in för hungriga söndagsfamiljen. Det är min favoritsort bland mat när jag är hängig efter otroligt segdragen sjukdomsperiod.