söndag, april 22, 2012

Halvdan arbetsinsats - men skrotet är borta!

Vår iggisförening Svea hade vårstädning på Rosenlund idag. Som alltid när vi planerar in sådana dagar föreställer vi oss en härlig vårdag då vi krattar och släpar och städar och barnen hjälper till ibland mellan varven på gräsmattan eller in i skogen för att leka. Så kommer dagen. Dagen var idag. Idag hällregnar det med jämna mellanrum. Men det går ju ändå. Uppslutningen blir inte lika stor, men det blir en hel det gjort ändå. Själv dök jag upp efter två timmar när allt skrot redan var ihopsamlat och bara skulle upp på släpet.

Det var i och för sig inte så bara. Sedan länge har det legat en monstruöst ful konstgjord eldstad slängd i skogen vid vägkanten. Den har varit en nagel i ögat på oss, och varje gång vi har sett den har vi upprört frågat oss vad det är för puckon som bara slänger ut skräpet i skogen på det viset. Vi vet fortfarande inte vem som är ansvarig, men idag skulle eländet bort. Vi behövde vara tre om att rubba den och få upp den på vagnen. Aset var jättetungt, nämligen. Till slut lyckades Annika, Björn och jag att få upp det. Ungefär då började jag känna av min kära gamla värk, men jag fortsatte förstås ändå med att få upp annat skräp på släpet. Sedan åkte Björn och jag iväg till återvinningen medan de andra skulle fixa lite smått och sätta på fika. Det är rätt roligt att vara på återvinningen för man känner sig så nyttig. Och alla springer runt och försöker ta reda på var saker skall slängas i en känsla av förbrödring i förvirringen. Vi hade bekymmer med åbäket till fuskeldstad (som inte ens var vår), men vi fick finfin hjälp av personalen på återvinningen. Om de inte hade haft en pirra hade vi inte fått upp skrotet i närheten av containern. Och om de inte hade haft ett sådan där smart lastbord som man kan veva upp så hade vi knappast kunnat lyfta eländet över kanten, så tack till återvinningscentralen!

Vi köpte mer grus på en gång och så åkte vi tillbaka för att stärka oss med fika. Tyvärr var jag så slut av att ha värk vid det laget att jag fikade och sedan åkte hem. Det känns så fel på alla vis. För jag tycker nämligen att det är riktigt roligt att ta i ibland. Lyfta saker. Kånka och bära och bli smutsig om händer och kläder. Det hann jag bli, men jag skulle ju ha hjälpt till med att ösa mer grus i flera av groparna i vägen. Eller åtminstone diska efter fikat, men allt blev nu alltså kvar för de tappra tre kamrater som fick lov att stanna.  Där kommer det som känns mest fel; att lämna över jobbet till någon annan. Jag vill göra min bit. Jag tröstar mig dock med att jag faktiskt var med om att få bort det fulaste skräp man sett på länge ur skogen.

Inga kommentarer: