torsdag, maj 31, 2012

Sh*t happens

Jag hade en lugn förmiddag med Sigge. Vi packade tillsammans för hans resa till gosskörsfestivalen i Rättvik. Så körde jag honom och hans kompis J till S:t Eriks torg, bussen kom, vi tog farväl och jag for iväg för att jobba. Det hann jag göra ungefär en halvtimma innan migränen kom. Det var på tiden, det har ju gått en hel vecka sedan sist (så kallad ironi.) Det första jag såg när jag kom in i tamburen var Sigges jacka.

Tog en tablett. Knappade med försämrat synfält och allt annat elände som följer med sms till ledare för att höra om det var någon som skulle ansluta senare. Det fanns det, så jag bet ihop och fortsatte att köra igenom värken för att lösa överlämning av jacka för vidaretransport. Sedan däckade jag äntligen.

Vacklade just upp och noterade ett häftigt skyfall. Jag hoppas innerligt att vädret i Rättvik håller sig torrt och varmt tills i morgon kväll då Sigge får sin jacka. Jag tänker inte titta på någon väderprognos och vill slippa bli upplyst om dåligt väder runt Siljan, tack.

tisdag, maj 29, 2012

Minnen jag inte vill ha

- Samuel, är du rädd för att dö?
Kort tvekan. Sedan:
- Ja.
- Det kommer du inte att göra.

Knappt två dygn senare fick han hjärtstillestånd under pågående rond, och när de efter över en halvtimmes jobb hade fått igång en puls på honom var Samuel oåterkalleligt svårt hjärnskadad på grund av syrebrist, utöver allt annat i kroppen som hade brakat ihop. Sedan fem veckor i koma innan han dog.

Så hjälpe mig Gud, jag trodde på det jag sade till Samuel den kvällen. Varför känns det då som att något av det sista jag pratade med min pojke om blev en lögn?

Jag vill inte komma ihåg det här. Jag kommer aldrig att glömma.

söndag, maj 27, 2012

En kopp te

När jag köper te i lösvikt (det vill säga, jämt) får jag det ibland i påsar där det på ena sidan står så kallade tänkvärda ord om när en kopp te passar. Min favorit är: När man är trött efter att ha läst dikter.

Hos oss är tekannan nästan alltid varm. Jag dricker mycket te, och nu när barnen har börjat dricka te går det åt mer te än tidigare trots att jag själv faktiskt har dragit ner på min tekonsumtion eftersom det finns en gräns för hur ofta man kan springa på toa. Men normaltillståndet hos mig är alltså att det alltid finns te.

Sigvard kom in genomblöt efter genomfört vattenkrig vid fontänen. Han och några klasskompisar planerade det hela i fredags och huvudmålet var uppenbart: de skulle bli dränkta. Målet har helt klart uppfyllts. Efter att Sigvard hade krängt av sig sina blöta och kärvande kläder gick han självklart till tekannan. Så kom han till mig med en tekopp i handen och meddelade "Vi har inget te". Sakligt. Och med den underförstådda meningen att så kan det ju inte vara. Jag satte genast på vatten och en stund senare fick den blöte och lite ruggiga killen sitt te.

När passar en kopp te bra? Till exempel en mycket het dag när man har haft vattenkrig.

fredag, maj 25, 2012

Konsumtionsdjävulen

Idag drabbades jag hårt. Omedelbar behovstillfredsställelse. Jag ville ha en telefon som jag kan ha Spotfiy i, nu! Jag vet inte varifrån det kom. En stund kändes det som att mitt liv skulle bli så mycket bättre, att jag skulle bil lycklig och smal och på alla sätt en mer lyckad person bara jag hade en sådan telefon.

Som tur är återfick jag förståndet rätt fort. Jag tycker i efterhand att det är både läskigt och intressant att jag kunde gripas av ett sådant ha-begär. Det är bara att inse att vem som helst kan drabbas av lustan till lyxkonsumtion.

torsdag, maj 24, 2012

Gäsp

Slöt ögonen där jag låg på soffan och vilade vid 19-tiden. Rätt som det var vaknade jag och då var klockan 21.30. Hoppsan. Också ett sätt att fördriva en kväll. Känner mig lite yr i mössan och funderar på om det är dags att gå och sova på riktigt, men kvällen är så fin så jag håller mig uppe lite till.

Behövde förmodligen sova efter upplevelsen med soppatorsk. Det blev rätt mycket kring-kring innan situationen var löst, kan man säga. Och som vanligt den gnagande känslan av misslyckande.

Så länge skutan kan gå

Vi är med student. Jag sitter och plockar lite med korten som vi velade mellan till inbjudan, och mellan dem som kan tänkas vara studentplakatvärdiga. Bilder på en liten Alva. På en av bilderna ser jag Samuels arm skymta till höger.

Han är med, men så tydligt frånvarande. Jag tänker på min pojke. Och av någon anledning sitter jag just nu och minns hur svårt han hade med min yngste brors namn. Samuel, tre år, kallade sin morbror Osassa. Låter lite som en afrikansk hövding. Det var för all del inte så länge, snart lärde han sig att säga Johannes. Men vi behöll det lite till, vi vuxna. Morbror Osassa lät roligare.

Livet går vidare. Skutan gungar på havet. 



Om någon skulle bli bekymrad nu och tro att jag inte förstår vem som är huvudpersonen nu och att jag låter mitt döda barn gå före mitt levande, kan jag lugnande säga att det inte är så. Absolut inte. Bara för det kommer tre bilder på liten Alva här. En bild från vår balkong på Arken. En bild från Svandammen. En bild i köket på Ulleråkersvägen.

tisdag, maj 22, 2012

Ömsom vatten, ömsom vin

Vaknade och märkte genast att det var en dag då jag har yviga gester. Ibland inträffar sådana dagar för mig. Det är inte frågan om att jag är larger than life eller så, det handlar snarare om ett slags grandios fumlighet. Jag skvätte vatten över halva golvet när jag tvättade mig. Jag viftade med glad energi ner juiceglaset på köksgolvet och tappade teskeden tre gånger i rad. Det fortsatte på samma vis. Jag körde in tandborsten för hårt i mungipan så nu är jag öm i ena kinden. Jag rev upp ett hål i manschetten på min (medges, gamla och söndriga) kofta. Jag snubblade en gång på väg nedför trappan och en gång innan jag väl kom fram till bussen. Först hade jag tänkt cykla men alla tecken talade mot det. Sedan gick det rätt bra förutom att jag hade oändligt svårt att få något ur händerna - ja, utom det som trillade ur mina händer när jag försökte hålla i dem, förstås, fram till lunch ungefär. Då klampade migränen in och hojtade: "Jamen, det fattade du väl att jag skulle hälsa på nu? Har du inte lärt dig tyda tecknen efter 38 år med mig? Klantigt."

Men. Glaset som for i golvet gick inte sönder. Jag föll inte i trappan. Och migränen har redan börjat ge sig av - annars hade jag inte kunnat skriva det här. Prognosen är god för att resten av dagen blir lyckad.

söndag, maj 20, 2012

En del har det, naturligt

Johnny Depp som Edward Scissorhands. Jag misstänker att Johnny Depp fick sitta många timmar hos frisören och make-upartisten innan han såg ut så här.
Jag, direkt från kudden. Mycket enklare. Och helt gratis.




lördag, maj 19, 2012

Världsbäst på att snooza

Det är så skönt att få ha sovmorgon. Ordentlig sovmorgon då jag är ledig hela dagen så jag faktiskt kan ligga kvar hur länge som helst. Rent teoretiskt i alla fall. I praktiken rycker någon av mig täcket framåt tolv och meddelar i ett tonfall som är en kombination av kvitter och förebråelse att här har någon minsann dammsugit, skrivit Krig och fred, städat vid bostadsrättsföreningens städdag, byggt Bron över floden Kwai samt diskat. Jaha, gäspar jag och försöker vända mig på andra örat. Jag är inte så imponerad, nämligen. Jag kan göra allt det där om jag måste, men en dag när jag har blivit utlovad sovmorgon och ledighet ligger jag hellre kvar i sängen. På sin höjd läser jag Krig och fred eller laddar dvd-spelaren med Bron över floden Kwai. Jag kan också tänka mig att sätta mig med min stickning och återigen repa upp allt i min jakt efter perfektion.

Så jag säger "tio minuter till, sedan kliver jag upp". Och så måste jag göra det. Till slut. Vid halv ett-tiden, sådär.

fredag, maj 18, 2012

Tveksamt

Tönnes kommer titt som tätt hem med diplom och medaljer som har delats ut till alla deltagare i diverse idrottsarrangemang på skolan. Det är roligt att barnen får diplomen och får känna att det som skett under dagen hade betydelse.

Men jag blir lite knasig när jag ser det här. Ärligt talat, funkar det med kvarnen mitt i ordet? Skolan heter Kvarngärdesskolan och springtävlingen heter Kvarnloppet, och även om man inte måste vara en intellektuell gigant för att lista ut sammanhangen tycker jag inte att det här var lyckat. Om man tänker sig att bilden av kvarnen ser ut som ett stort A blir ordet "KVALOPPET". Typ.

Inte för att det spelar någon roll. Det är som med de flesta språkliga företeelser jag fastnar för; vi är ett fåtal som bryr oss om det. Vi verkar inte ha någon inverkan på omgivningen. Jag ser en dyster framtid för språkets finurligheter och finesser.

Intrig

Handlingar har konsekvenser. Det lär man sig under årens gång. Det kan vara lätt att fastna i en nojig överreaktion på det och börja våndas över allt man gör eller inte gör och minnas det där med en fjäril som fladdrar med vingen i Amazonas och så blir det en orkan på andra sidan klotet. Så kan man inte hålla på. Då är man mogen för inspärrning ganska snart. Det gäller att hitta en balans och att lära sig när det är läge att grunna en längre stund, och när det är dags att bara följa magkänslan och stänga av vattenkranen när badkaret håller på att rinna över.

Handlingar och dess konsekvenser är navet i alla detektivromaner. Jag läser väldigt mycket deckare och börjar ha koll på de flesta olika motiv till brott som kan dyka upp, trots att jag personligen har ringa för att inte säga noll erfarenhet av brott, vare sig som utövare eller offer. Jag har blivit av med några cyklar, en cykelsadel och en barnsadel, men det är allt. Men det kan ju hända att det finns någon som är ute efter mig utan att jag vet det.

Idag agerade min man alldeles självklart och riktigt i sin yrkesroll. Detta ledde i förlängningen till att en person blev av med sitt jobb. Ett tecken på att jag kanske läser för många deckare är att jag en kort stund efter att vi hade pratat om det här genast fick en intrig i huvudet. Om jag en dag framöver hittas kall och död kan det vara en hämndaktion enligt deckarprincipen "du skadade mig så nu tänker jag skada dig genom att ge mig på din familj". Min död är endast ett medel för att komma åt Björn. Jag bara säger det. Ni vet i sådana fall vad ni kan tipsa polisen om.

onsdag, maj 16, 2012

En slät figur

Att jag med jämna mellanrum drabbas av svackor som kommer ur min låga självkänsla är ingen nyhet för den som har läst fler än två inlägg i min blogg. Jag försöker undvika att det blir ett slags poserande, men samtidigt påverkas jag varje dag av denna brist på självkärlek vilket lyser igenom. Idag fick jag några riktiga dalar. Först gick det jättedåligt på sånglektionen och sedan fick jag hjärnsläpp i trafiken. Inget hände. Mycket för att det var Alva som körde, och hon redde snabbt ut den förvirring hennes handledare (dvs det där puckot Jenny) hade ställt till med. När flickorna hade tagit sin packning och försvunnit in i terminal 5 för vidarebefordran till Lübeck körde jag hem igen. Rasande på mig själv. Svettig av förtvivlan över att jag är en sådan förbannad hönshjärna. Full av skam över att jag inte använder det lilla vett Gud har gett mig. Inte några sköna känslor, direkt. När jag kom hem ringde barnens far: "Hej, är du på gång?". Blyklump i magen, vad var det jag hade missat - jo, Tönnes utvecklingssamtal. Med tanke på att jag har många barn och det blivit en del utvecklingssamtal under åren är det inte så farligt att jag missar ett. (Två: jag glömde Sigges för något år sedan.) Det vet jag, men en dag som idag blir det bortglömda utvecklingssamtalet ytterligare ett bevis på hur dåligt jag sköter mitt uppdrag som förälder, individ, ja, människa.

Så kom Sigvard hem. Glad och med svettiga lockar, släpandes på väskor och sovsäck. Hans klass har varit på lägerskola i två dagar och en natt. Han hade haft det så väldigt bra. Det fanns inget som varit extra roligt, för allt hade varit roligt, svarade han på mina frågor. Hela han utstrålade energi och glädje. Döm då om min förvåning när han plötsligt sträckte upp händerna i luften och beklagade sig. "Jag är lam i höften och har ont i benen och armarna. Varför vill ni mig ont? " Han yttrade något mer i samma väg och avslutade med "den här dagen kan inte bli värre", utan att kunna framtvinga ens den allra minsta bekymmersrynka i pannan. Han drog visserligen ner ena mungipan för att se lite passande allvarlig ut, men den gipan darrade till och for upp igen på sekunden. Jag tog det för att han testkörde lite jargong. Ni vet, i nästan alla amerikanska filmer och/eller TV-serier skall barn vara så där charmigt barnsliga och snusförnuftiga samtidigt. Jag har hört Sigge och hans kompisar prova lillgamla fraser med jämna mellanrum. Jag tolkade alltså hans utspel som en effekt av umgänget med klasskompisarna och inte som ett uttryck för hur han mår.

Jag måste säga att jag kom av mig. Sigvards lilla utspel där fick mig att inse det uppenbara: att den som har låg självkänsla och ofta påminner omvärlden om det gör en slät figur. För det är så ointressant att höra om. Andra blir fort less på en och själv framstår man som självupptagen bortom all rimlighet. Vilket inte underlättar ens egen hantering av saken, för vad gör man när det absolut största, enskilda problem man har, är något man inte kan prata med någon om?

tisdag, maj 15, 2012

Modeblogg - inte för alla

Fenomenet modebloggar tycker jag är intressant. Det verkar finnas ett enormt sug efter att få se folk vad folk har på sig. Det finns något som är tilltalande i att det inte bara är så kallade kändisar man vill veta vad de klär sig i, utan att det är lika spännande att få veta vad Anna i Alvesta har på sig idag. Det känns riktigt mysigt och demokratiskt på något vis, tycker jag.

Det jag inte tycker är lika mysigt är att de allra flesta modebloggar innehåller mer än bilder. Det vill säga att bloggaren inte nöjer sig med att tala om kläderna, utan skriver lite mer. På erbarmligt dålig svenska. Dåligt skrivet rätt över är det också. Det finns inget i det skrivna som lockar mitt intresse för fortsatt läsning eftersom det mest står: "Idag är jag så trött asså. Skiiiittrött. Var ute med bästa girlsen igår å de var fett och jag kom inte hem förrän på morgonen. Käkar frukost nu. Lever pastej macka å apelsin juice smakar så himla gött. Idag ska jag ut och handla vår skor och sedan fika. Puss puss på er". Repeteras varje dag.

Men det är inte något problem för mig. Jag låter bli att läsa, bara. Det som däremot är högeligen omysigt är att modebloggar på något vis utger sig att vara till för alla. Eller snarare, att det är ett folkligt fenomen som talar till alla utifrån en gemensam plattform. Det är inte sant. Jag har inte sett någon modeblogg hittills där inte bloggaren själv är smal. Inte nödvändigtvis trådsmala. Det finns former och kurvor och fler kilon än vad som syns på modeestraderna, men ingen är överviktig. De flesta är under 25. Alla ser de otvetydigt bra ut på sitt eget sätt.

Jag söker med ljus och lykta efter modebloggen för mig. Där jag får se bilder på kvinnor som ser mer ut som jag i kroppen. Tips om vad man klä sig i som inte bara lämnar utrymme för antingen kulturtant eller potatissäck över huvudet. Hej modebloggare, var finns du som är som jag och som skriver för sådana som mig? 44 år med fembarnsmage och stora valkar som inte försvinner. Päronformad. Rädd för kroppsnära kläder. Vet inte riktigt vad jag klär i längre.

Nu kan man tycka att jag själv fick lov att sätta i gång och skriva en sådan blogg, då. Men det är inte alltid själv är bäste dräng. Jag är nämligen fåfäng men inte så modeintresserad. Kan inget om mode. Jag älskar kläder som jag tycker är vackra och roliga men de måste alltid sitta jättebekvämt och då är det min högsta prioritet. Kan inte ta bilder heller. Därför hoppas jag nu på någon annan. Så att modebloggen blir inkluderande istället för tvärtom.

måndag, maj 14, 2012

Inte en jävel över bron

De senaste dagarna har jag sett ovanligt mycket av åsiktsluftande som går ut på att markera att de där andra, meningsmotståndarna, inte bara har fel utan också saknar existensberättigande. Jag känner ett intensivt obehag inför detta. Jag blir till och med rädd. För hur kan personer med alldeles okej intelligens, beläsenhet och annat som man tror skall borga för något slags insikter om allas rätt att finnas till, vräka ur sig riktiga svinigheter? Varifrån kommer det hat som gör att man ger sig på en människa enbart för att vederbörande tillhör ett politiskt parti man inte gillar?

Ibland rättfärdigar man sig med att "jamen vaddå, jag hävdar att de där andra inte är demokratiska och då kan jag göra precis som jag vill". Denna slutsats (som bygger på en egen bedömning) ger tydligen frikort för att smutskasta och hata. Läskigt. Läskigare. Och godtyckligt.

Jag klarar inte att möta den verkligheten. Jag mår riktigt dåligt av att människor jag gillat och tyckt varit vettiga beter sig som de värsta fascister. Jag gråter av rädsla inför det hat som alldeles vanliga människor så lätt öser ur sig. De hänger sig åt att skaffa sig tolkningsföreträde på ett sätt som de skarpt bannlyser när andra gör samma sak. Hur blev de så arroganta och så känslokalla att de på fullaste allvar tror att de har rätt att köra över andra, det är frågan.

I mitt stilla sinne undrar jag också vad de gjorde av ödmjukheten. I viss mån även hjärnan.

torsdag, maj 10, 2012

Olika

Idag har jag för första gången under alla mina år som aktiv i IOGT-NTO-rörelsen blivit varse att en årlig medlemsavgift på 40 kr är för mycket för en del familjer. Jag har förstått det rent teoretiskt sedan länge, men idag är alltså första gången som jag stött på människor som säger att de inte har råd att betala 40 kr för varje barn i familjen. Det beror inte på att de är snåla eller tänkt sig att lägga de pengarna på godis. Pengarna finns helt enkelt inte där.

Jag har sagt det förr och säger det igen: samma planet, samma värld, samma land, rent av samma stad. Olika världar.

onsdag, maj 09, 2012

Ack om jag vore den jag ville jag vore, typ

Är inte riktigt sams med livet. Ser på den växande och vackra våren och känner otåligt att jag också vill växa. Jag vill också bli stor och vacker. Men det var det där med hur det går till... det kanske är läge att ringa den professionella spådam som annonserade sina tjänster i dagens Upsala Nya Tidning. Så jag åtminstone får en ledtråd! Eller är det en livscoach jag skall besöka?

Jag kommer aldrig riktigt fram till något. Vad jag kan. Vem jag är. Vad jag skall göra. Det enda jag vet att jag kan göra är att skratta åt eländet för om inte mitt dilemma är klassiskt, så vet inte jag. Jag är inte ensam. Inte för att det egentligen hjälper mot min weltschmerz, men jag får perspektiv på saker och ting en kort stund innan jag återigen översköljs av igenslamningens vågor.

tisdag, maj 08, 2012

Vackra blommor har stora bla´n

Nu är Sigvards körskor på tok för trånga. Igen. Jag drar en invärtes suck. Det känns meningslöst att köpa nya skor åt pojken för i morgon har han vuxit ur dem. Funderar allvarligt på att köpa ett par herrskor stl 43 och stoppa dem fulla med tidningspapper i tårna alltmedan ungen växer i dem. Vilket han, mänskligt att döma, bör ha gjort om ett år ungefär. Och ett år med kanoter på fötterna vid gudstjänster och konserter kanske han kan leva med?

Utan primus motor - vad händer då

Jag läser verksamhetsberättelser samtidigt som jag går igenom föreningarnas årsrapporter på jakt efter uppgifter om nya styrelser för verksamhetsåret. Det är något jag tycker om att göra, det har jag sagt förr. Den här våren är min stora insikt att folkrörelsedilemmat som det sett ut de senaste tjugo åren kanske har kommit till vägs ände. Dilemmat är att det finns många engagerade människor som gör otroligt mycket, men att den där omgivande truppen av folk som gör insatser då och då, tar något år i taget eller väljer engångsinsatser, den blir allt glesare.

För mig blev det så tydligt när jag läste verksamhetsberättelsen för föreningen i Skutskär och sedan läste hur deras nyvalda styrelse såg ut. Föreningen gör massor med saker. Bra saker på alla nivåer; trygg och utvecklande barnverksamhet, integrationsarbete på orten, allmänna trevligt umgänge- träffar, påverkansarbete och jag vet inte allt. Styrelsen består av två personer. Två. Ingen av de andra som är med och gör alla de bra saker som föreningen ägnar sig åt kunde tänka sig att sitta i styrelsen för föreningen. Bara två ville vara med och bära det yttersta ansvaret. Det känns som att föreningens medlemmar har fastnat i myten om att det är så oerhört besvärligt och tråkigt att sitta i en styrelse. Men det vet jag förstår inget om. Oavsett hur det ligger till i just den här föreningen anser jag i alla fall att det är ett bekvämt och fegt sätt att skyffla ifrån sig just det yttersta ansvaret. Det finns ingen som egentligen kan med att ifrågasätta påståendet om hur värdelöst och trist det är att sitta som förtroendevald i en styrelse i någon folkrörelse. Utom jag! För jag säger att det är tjafs. Styrelsearbete på föreningsnivå blir precis det man gör det till. Om man är fler som delar på saker som det administrativa och ekonomiska ansvaret blir det dessutom lättare, eftersom man kan hjälpas åt med det som man kan tycka är krångligt eller svårt.

Tillbaka till huvudtemat, folkrörelsedilemmat. Det märkliga är att det faktiskt fungerar att driva verksamhet på det här viset. Det räcker tydligen med en primus motor (vi kan kalla henne Gunsan) för att alstra energi och dådkraft för att en förening skall göra saker. Eller gör det? Den dag primus motor börjar gå på tomgång, hacka och lägga av av naturliga skäl, då blir hela konstruktionen så bräcklig. Då behövs verkligen den där truppen av människor som kanske inte lade hundra procent av sin tid på folkrörelsearbetet, men vars tio eller tjugo procent är oerhört värdefulla ändå. I mina ögon verkar det som att det är där vi har den svårknäckta nöten. Hur gör man för att mobilisera en större grupp människor till att alltid finnas där? Ibland på sparlåga, ibland som fullt uppflammande bloss. Jag har svårt att bara säga att "det gick ju förr", för det vet jag faktiskt inget om. Men när jag läser och hör berättas verkar det ändå som att det var annorlunda. Som att stödtrupperna var större och fanns till på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag.

Jag beundrar alla de som fungerar som primus motor. De behövs. Men de behöver människor med sig. Varför är det så svårt att få människor att delta, när det visar sig att nästan alla människor faktiskt har något som de brinner för?

söndag, maj 06, 2012

Det är verkligen som jag tänkt

Justus konfirmerades igår, och idag var det den avslutande mässan. Förutom min allmänna känsla av trivsel har jag med mig två strötankar. Den ena är att det verkligen är på det viset att Leonard Cohen finns med vid varje ungdomsgudstjänst, konfirmation, visstund med ungdomar eller liknande tillställningar, sakral som profan. Inte heller en skolavslutning utan Hallelujah.

Den andra tanken är att Justus konfirmationspräst Otto Lindblad verkligen är så trevlig som jag har tyckt i många år. Han är liksom... ja, som Kamomillalagen. Man ska inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill. Eller så kan man säga att han lever i enlighet med den gyllene regeln vilket kanske vore det naturliga att säga om en präst i svenska kyrkan, men det var faktiskt Kamomillalagen som först kom för mig. Är väldigt glad åt att både Alva och Justus har fått konfirmeras för honom.

tisdag, maj 01, 2012

Första maj

Första maj, första maj varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.
Hannes Sköld

Ibland önskar jag att jag levt i en tid då det gick att använda högstämda ord och ge uttryck för stämningar av idealitet och skönhetsönskan. Idag förstörs det mesta av den ironiska betraktarens hållning. Jag är hopplös i det avseendet. Mycket beroende på att jag är så kräsen; och det är mycket av det högstämda som snubblar över gränsen till pekoral. Det är inte lätt, inte! Men när jag tycker att det högstämda fungerar känns det gott i hjärtat. Som idag, på första maj. Det är en dag som har den särskilda innebörd för mig som ges den som vuxit upp i ett hem där man naturligtvis demonstrerade på första maj. Jag demonstrerar inte i år. Jag är heller inte medlem i partiet. Ändå är det där någonstans jag hör hemma. I år nöjer jag mig dock med att gotta mig åt orden ovan. Lika sanna idag som när de skrevs, även om ordbruket har förändrats.