onsdag, maj 16, 2012

En slät figur

Att jag med jämna mellanrum drabbas av svackor som kommer ur min låga självkänsla är ingen nyhet för den som har läst fler än två inlägg i min blogg. Jag försöker undvika att det blir ett slags poserande, men samtidigt påverkas jag varje dag av denna brist på självkärlek vilket lyser igenom. Idag fick jag några riktiga dalar. Först gick det jättedåligt på sånglektionen och sedan fick jag hjärnsläpp i trafiken. Inget hände. Mycket för att det var Alva som körde, och hon redde snabbt ut den förvirring hennes handledare (dvs det där puckot Jenny) hade ställt till med. När flickorna hade tagit sin packning och försvunnit in i terminal 5 för vidarebefordran till Lübeck körde jag hem igen. Rasande på mig själv. Svettig av förtvivlan över att jag är en sådan förbannad hönshjärna. Full av skam över att jag inte använder det lilla vett Gud har gett mig. Inte några sköna känslor, direkt. När jag kom hem ringde barnens far: "Hej, är du på gång?". Blyklump i magen, vad var det jag hade missat - jo, Tönnes utvecklingssamtal. Med tanke på att jag har många barn och det blivit en del utvecklingssamtal under åren är det inte så farligt att jag missar ett. (Två: jag glömde Sigges för något år sedan.) Det vet jag, men en dag som idag blir det bortglömda utvecklingssamtalet ytterligare ett bevis på hur dåligt jag sköter mitt uppdrag som förälder, individ, ja, människa.

Så kom Sigvard hem. Glad och med svettiga lockar, släpandes på väskor och sovsäck. Hans klass har varit på lägerskola i två dagar och en natt. Han hade haft det så väldigt bra. Det fanns inget som varit extra roligt, för allt hade varit roligt, svarade han på mina frågor. Hela han utstrålade energi och glädje. Döm då om min förvåning när han plötsligt sträckte upp händerna i luften och beklagade sig. "Jag är lam i höften och har ont i benen och armarna. Varför vill ni mig ont? " Han yttrade något mer i samma väg och avslutade med "den här dagen kan inte bli värre", utan att kunna framtvinga ens den allra minsta bekymmersrynka i pannan. Han drog visserligen ner ena mungipan för att se lite passande allvarlig ut, men den gipan darrade till och for upp igen på sekunden. Jag tog det för att han testkörde lite jargong. Ni vet, i nästan alla amerikanska filmer och/eller TV-serier skall barn vara så där charmigt barnsliga och snusförnuftiga samtidigt. Jag har hört Sigge och hans kompisar prova lillgamla fraser med jämna mellanrum. Jag tolkade alltså hans utspel som en effekt av umgänget med klasskompisarna och inte som ett uttryck för hur han mår.

Jag måste säga att jag kom av mig. Sigvards lilla utspel där fick mig att inse det uppenbara: att den som har låg självkänsla och ofta påminner omvärlden om det gör en slät figur. För det är så ointressant att höra om. Andra blir fort less på en och själv framstår man som självupptagen bortom all rimlighet. Vilket inte underlättar ens egen hantering av saken, för vad gör man när det absolut största, enskilda problem man har, är något man inte kan prata med någon om?

Inga kommentarer: