måndag, maj 14, 2012

Inte en jävel över bron

De senaste dagarna har jag sett ovanligt mycket av åsiktsluftande som går ut på att markera att de där andra, meningsmotståndarna, inte bara har fel utan också saknar existensberättigande. Jag känner ett intensivt obehag inför detta. Jag blir till och med rädd. För hur kan personer med alldeles okej intelligens, beläsenhet och annat som man tror skall borga för något slags insikter om allas rätt att finnas till, vräka ur sig riktiga svinigheter? Varifrån kommer det hat som gör att man ger sig på en människa enbart för att vederbörande tillhör ett politiskt parti man inte gillar?

Ibland rättfärdigar man sig med att "jamen vaddå, jag hävdar att de där andra inte är demokratiska och då kan jag göra precis som jag vill". Denna slutsats (som bygger på en egen bedömning) ger tydligen frikort för att smutskasta och hata. Läskigt. Läskigare. Och godtyckligt.

Jag klarar inte att möta den verkligheten. Jag mår riktigt dåligt av att människor jag gillat och tyckt varit vettiga beter sig som de värsta fascister. Jag gråter av rädsla inför det hat som alldeles vanliga människor så lätt öser ur sig. De hänger sig åt att skaffa sig tolkningsföreträde på ett sätt som de skarpt bannlyser när andra gör samma sak. Hur blev de så arroganta och så känslokalla att de på fullaste allvar tror att de har rätt att köra över andra, det är frågan.

I mitt stilla sinne undrar jag också vad de gjorde av ödmjukheten. I viss mån även hjärnan.

Inga kommentarer: