tisdag, maj 08, 2012

Utan primus motor - vad händer då

Jag läser verksamhetsberättelser samtidigt som jag går igenom föreningarnas årsrapporter på jakt efter uppgifter om nya styrelser för verksamhetsåret. Det är något jag tycker om att göra, det har jag sagt förr. Den här våren är min stora insikt att folkrörelsedilemmat som det sett ut de senaste tjugo åren kanske har kommit till vägs ände. Dilemmat är att det finns många engagerade människor som gör otroligt mycket, men att den där omgivande truppen av folk som gör insatser då och då, tar något år i taget eller väljer engångsinsatser, den blir allt glesare.

För mig blev det så tydligt när jag läste verksamhetsberättelsen för föreningen i Skutskär och sedan läste hur deras nyvalda styrelse såg ut. Föreningen gör massor med saker. Bra saker på alla nivåer; trygg och utvecklande barnverksamhet, integrationsarbete på orten, allmänna trevligt umgänge- träffar, påverkansarbete och jag vet inte allt. Styrelsen består av två personer. Två. Ingen av de andra som är med och gör alla de bra saker som föreningen ägnar sig åt kunde tänka sig att sitta i styrelsen för föreningen. Bara två ville vara med och bära det yttersta ansvaret. Det känns som att föreningens medlemmar har fastnat i myten om att det är så oerhört besvärligt och tråkigt att sitta i en styrelse. Men det vet jag förstår inget om. Oavsett hur det ligger till i just den här föreningen anser jag i alla fall att det är ett bekvämt och fegt sätt att skyffla ifrån sig just det yttersta ansvaret. Det finns ingen som egentligen kan med att ifrågasätta påståendet om hur värdelöst och trist det är att sitta som förtroendevald i en styrelse i någon folkrörelse. Utom jag! För jag säger att det är tjafs. Styrelsearbete på föreningsnivå blir precis det man gör det till. Om man är fler som delar på saker som det administrativa och ekonomiska ansvaret blir det dessutom lättare, eftersom man kan hjälpas åt med det som man kan tycka är krångligt eller svårt.

Tillbaka till huvudtemat, folkrörelsedilemmat. Det märkliga är att det faktiskt fungerar att driva verksamhet på det här viset. Det räcker tydligen med en primus motor (vi kan kalla henne Gunsan) för att alstra energi och dådkraft för att en förening skall göra saker. Eller gör det? Den dag primus motor börjar gå på tomgång, hacka och lägga av av naturliga skäl, då blir hela konstruktionen så bräcklig. Då behövs verkligen den där truppen av människor som kanske inte lade hundra procent av sin tid på folkrörelsearbetet, men vars tio eller tjugo procent är oerhört värdefulla ändå. I mina ögon verkar det som att det är där vi har den svårknäckta nöten. Hur gör man för att mobilisera en större grupp människor till att alltid finnas där? Ibland på sparlåga, ibland som fullt uppflammande bloss. Jag har svårt att bara säga att "det gick ju förr", för det vet jag faktiskt inget om. Men när jag läser och hör berättas verkar det ändå som att det var annorlunda. Som att stödtrupperna var större och fanns till på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag.

Jag beundrar alla de som fungerar som primus motor. De behövs. Men de behöver människor med sig. Varför är det så svårt att få människor att delta, när det visar sig att nästan alla människor faktiskt har något som de brinner för?

2 kommentarer:

em sa...

Jenny,
Det är en jättestor fråga - och jättesvår!
Jag tror att glöden och engagemanget var mer utbrett förr. I dag är vi nog mer splittrade, när vi flänger mellan alla aktiviteter som bjuds.
Men jag tror också att det i alla tider varit stora skillnader mellan olika lokalföreningar. Jag flyttade från en gammaldags och mycket aktiv lokalförening i Stockholm, till en mindre förening på landsbygden där EN person vara allenarådande. Vår familj erbjöd sina tjänster och kom med programförslag - det togs inte väl upp. I protokollet stod att vi anmärkt på verksamheten! I en så'n förening tillkommer inga ungdomar - och när motorn skär, finns ingen som varken vill eller kan ta' över bland alla pensionärer.
Bara ett par tankar bland alla tankar.
Margaretha

Jenny sa...

Ja, det är ett annat problematiskt spår. Människors revirtänkande och futtighet när det gäller att våga släppa in nytt utan att känna sig hotade. Det beteendet får mig att morra ilsket, för det förstör så mycket. Usch.