fredag, juni 29, 2012

My way

Jag läste på IOGT-NTO:s hemsida berättelser från sex medlemmar som säger varför de har valt att vara för det första nyktra, för det andra bli medlemmar i en organisation. Det är precis som med allt annat, om du frågar tre personer varför de engagerar sig i något så får du tre olika berättelser. En del saker kommer igen hos alla, men det är tydligt att det är individuella val. Det tycker jag är oerhört spännande och hoppingivande. För mig är det stort att människor kan samlas kring ett mål, ett syfte, en tro eller ett intresse trots att ingången kan vara helt olika för alla enskilda individer.

Min egen berättelse om valet att vara organiserad nykterist dyker upp med jämna mellanrum i det jag skriver, och just idag har jag inget behov av att hoppa upp och ner och ropa "Men jag då, lyssna här på varför jag har valt det här". Just nu säger jag att jag valde min väg för många år sedan. Jag har aldrig ångrat det. Varje gång jag ifrågasätter valet - mest som en intellektuell övning, faktiskt, min magkänsla har inte ändrats någon gång - blir jag klar över att det här är min väg. Läs gärna här om Anna, Lars, Cissi, Andreas, Mehmet och Maj-Lis, som tillsammans med många andra delar den vägen med mig.

onsdag, juni 27, 2012

Alla barn borde få ha sommarkul

Idag hämtade vi hem Sigvard från junislägret som har hållit till på Lejdet i Rånäs. Både Alva och Justus har varit på junisläger där när de var yngre så det var roligt för dem att återse stället. Vi åt picknick och så avslutades allt med en brännbollsmatch som jag nogsamt aktade mig från att delta i.

Jag är så glad att ungarna har fått och får de här lägervistelserna. Jag blev ännu mer uppfylld av den glädjen när jag läste om barnfattigdom i Sverige i dagens UNT. Tänker att det finns många fler ungar som skulle behöva få komma på läger och få göra något under sommaren. I Junis har vi tanken att alla skall kunna vara med och håller en låg nivå på deltagaravgifterna (ja, vi går back eller i bästa fall plus minus noll). Trots att avgiften redan från början är låg vet vi att det finns många familjer som ändå inte har råd att låta barnen åka på läger. Den kostnaden kan lägerarrangörerna med största sannolikhet tänka sig att efterskänka om det behövs - men då uppkommer dilemmat med att ingen vill komma med mössan i hand och säga "snälla, kan mitt barn få följa med gratis". Hur sprider man information om möjlighet till kostnadssubventioner eller efterskänkning utan att det blir pinsamt? Fattigdom är ett stigma. Ingen vill prata för högt om det, och det drabbar barnen i hög grad. Jag vet inte vad jag kan göra åt det. Mer än att försöka fortsätta att jobba för att det skall vara en självklarhet för åtminstone organisationen i mitt hjärta, Junis, att alla kan vara med.

IOGT-NTO-rörelsen har en webbsida där uppgifter om läger landet runt samlas. Där kan man titta. Sommarlov åt alla!


Alva berättar för mig om när Ullie skrämde skiten ur lägerbarnen med en läbbig historia en sommarkväll. 

Sigge blåser såpbubblor som hans lag "smile or die" vann. 

Sigge var sedan så oerhört trött att han sov i bilen på väg hem. Justus upplät sin axel som stöd och fortsatte sedan att läsa.



tisdag, juni 26, 2012

Temperament

Jag hör djupa, rosslande hostningar från köket. Det är Justus som har vaknat. Han låter inte ett dugg bättre och jag tycker förfärligt synd om honom. Själv knystar han inget. Möjligen gör han en grimas när han hostat upp en massa slem. Riddar Justus, min uthållige och tålmodige son, tar det allra mesta med ro. Igår sade jag till honom att han hade kunnat gnälla oerhört mycket mer - det betyder att han hade haft all rätt att oja sig - eftersom han både har förkylningen från underjorden och De Plötsligt Uppdykande Eksemen som ingen vet varför de har uppstått. Han bara flinade lite.

Jag tänker en stund. Jag var rätt lugn när jag var yngre. Med åren har mitt temperament undergått en total omvandling så att jag idag tydligt visar på utsidan hur nervös, orolig, uppstressad och ängslig jag är. Jag försöker sitta still i båten men jag blir väldigt otålig när någon av de uppradade känslofenomenen har dykt upp. Jag måste få lösningen snabbt. Fort skall det gå. Många situationer klarar jag av att hantera utan problem, men allt sådant som liksom pressar på inifrån, det bråkar och väsnas alldeles förfärligt.

Nu sitter jag exempelvis och stressar upp mig för att mitt recept inte har kommit till apoteket än. Det spelar ingen roll att jag vet att regeln är den här: först receptförfrågan. Sedan OK från vårdcentralen att förfrågan har inkommit och skall lämnas till läkare. Sedan skall läkaren begrunda, eventuellt ta en kontakt för frågor och sedan skriva ut receptet. Från att läkaren har fått förfrågan är standard att det kan ta 2-4 dagar. Idag är jag inne på dag 2 i väntsalen, så att säga. Jag har medicin kvar så det är inte akut. Ändå kan jag inte riktigt slappna av utan kollar och kollar om receptet kan ha kommit in. Inte slappna av är de betydelsebärande orden här. Det blir en stress, som jag vet att jag själv skapar. Jag andas genom näsan och pratar allvar med mig själv och påminner om att det kommer, det kommer. Du har ju inte ens behov av att ta ut medicinen direkt receptet har kommit, om det kommer in om senast 4 dagar. Ta det lugnt. Tjena. Justus, lär mig lite zen eller vad det är som gör att du är så cool.

Om man kikar på temperamentsläran är jag helt klart gallsprängd. Alla mina barn verkar vara en kombination av sangviniker och flegmatiker, även om det bara var Justus som fick stå som exempel här. Teori: jag behöll all galla för mig själv. Turligt nog blev det inget kvar för barnen att ärva. Om vi nu skall snacka totalt ovetenskapligt!

söndag, juni 24, 2012

Saker jag vet utan att vara det minsta intresserad eller Varför fungerar hjärnan så knasigt?

Det händer ganska ofta när jag svarar i vår hemtelefon att folk vill prata om bussar eller få information om spårvägsmuséet i Malmköping. Jag förklarar snällt att nej, jag är inte en privatsekreterare eller på något vis engagerad i fordonsnörderi, jag råkar bara vara gift med en som har dille på spårvagnar, bussar och tåg. Emellanåt inleder jag med att säga att det här är vår hemtelefon så att den som ringer aldrig mer skall göra om det. Det är liksom ingen idé att ringa hem till vår fasta telefon och tro att det går att få tag på Björn för han är sällan hemma de tider på dygnet då man svarar i telefon. Men jag är emellanåt en snäll person, så jag brukar förmedla mejladressen till spårvägssällskapet eller rekommendera hemsidor och så lägger jag på.

Idag var samtalet lite mer specifikt än de brukar vara. Den uppringande ville förutom att kolla om det är öppet i Malmköping i morgon (det vet jag ingenting om) ha reda på om Volvosuggan stod framme (det vet jag verkligen ingenting om). En stund efter att jag hade lagt på dök det upp ett vagt minne om att Björn förr, innan han fattade att jag verkligen, verkligen inte är intresserad, brukade prata om en gammal taxi som finns i Malmköping. Kanske. Jag tror det var en Volvo. Volvosuggan?

Se där, jag har i alla fall vissa fragment av kunskap om di där fordonen. Det retar mig oerhört att just de kunskaperna har satt sig fast i min hjärna! Jag menar, så mycket som jag försöker lära mig och komma ihåg (exempelvis franska språket) utan att lyckas, och så listar sig sådan här fullkomligt ointressant information in i minnet.

A walk down memory lane

Jag hittade bilder på barnen från 2006. Alva är tretton år, snart fjorton år på den här bilden. Lika fin som alltid. På megahelg i Gunsta.

På bilden till höger är Sigvard 4 år. Vi var på en kortare utflykt och åt på en restaurang i Solna (tror jag), som vi återbesökte någon gång igen.


Nedre bilden. Tönnes fyller åtta år. Justus är nio. Så små de ser ut. Och det var de ju. Förhållandevis.

Ladies


Jag gottar mig i Johan Hakelius "Ladies". Har förstås läst hans "Döda vita män" och blir inte besviken den här gången heller.  För den intresserade kan jag säga att böckerna handlar om diverse excentriska engelska män respektive kvinnor. Upplägget roar mig. Det kryllar av detaljer på ett sätt som jag vanligtvis bara blir irriterad på när jag läser biografier eller memoarer, men här är detaljerna själva poängen. Alla olika släktband redovisas. Kontaktytorna mellan prominenta personer visar sig vara ett enda trassel och alla har mött alla, någon gång. Ibland blir det lite tröttsamt, men mest är det roligt.

Hakelius är en flyhänt skribent, som det så fint heter. Därför är det med illa dold förtjusning jag kan beslå honom med en mening som denna: "När hon (Consuelo Vanderbilt, min anmärkning) dog 1964 förvånade hon många genom att inte låta sig begravas i USA, ---." Jag vet inte, jag. Nog för att sagda Consuelo verkar ha varit en person som klarat sig rätt bra i livet trots motigheter, men nog vore det väl starkt om hon efter sin död skulle kunnat ha synpunkter på var hon begravdes.

Jaja. Jag vet. Hakelius torde mena att hon innan hon avled hade lämnat instruktioner om sina önskningar. Men det är mycket roligare att slå ner på feltolkningsmöjligheten. Sedan har jag en förklaring till Hakelius, som funderar på varför Consuelo ville begravas i England och på den plats som hon aldrig kände sig hemma på, istället för i USA eller Frankrike där hon hade levt lyckligare. Jag tror jag fattar. I England låg en son begraven. Klart hon ville ligga bredvid honom. Tänker jag. Jag vet ju var jag vill bli begravd en gång i tiden. Det vill säga, vid min son som dog före mig.

Sida vid sida


De döda träden som står på den plats där BUP-byggnaden stod förut intresserar mig. De har tvinnat in sina grenar med varandra på flera ställen och ser ut som om de hjälper varandra att hålla värmen i en kall och hård värld. Jag vet inte varför träden är döda. Särskilt inte som det blommar och grönskar av bara den endast två fotsteg åt höger. Kolla törnrosorna. De lever. Varför lever inte träden?

lördag, juni 23, 2012

Den sista nattvandraren

Det är rätt länge sedan nu som jag regelbundet puttades långt ut på sängkanten under nätterna av en liten som låg och vevade som en helikopter i sömnen. Det hände ibland att det var två små, men för det mesta avlöste de varandra allteftersom tiden gick. Någon gång i tioårsåldern var det slutvandrat för de tre levande äldsta barnen. Men minstingen kommer fortfarande ibland, trots att han har varit tio år sedan i mars. Han gör det bara när Björn är bortrest eftersom han nuförtiden själv märker att det blir hiskligt trångt om vi skall trängas där alla tre.

Jag är glad varje kväll han vill sova hos mig. Min sista unge. Under så många år fanns det alltid en liten till som stod och trampade i storasyskonens hälar, men nu är det faktiskt slut. Småbarnsåren ligger redan bakom mig med råge och jag kan knappt minnas hur det var trots att jag levde i det så pass länge. Visst finns det många år kvar med barn som bor hemma innan den sista har flugit iväg, men vilken skillnad det är mellan livet med småbarn och tre i princip självgående ungar, samt en som utvecklas stadigt framåt och inte längre behöver småbarnsskötsel även om han har särskilda behov.

Jag skall strax krypa till kojs och var inne och drog loss min pyjamas under gossens arm. Jag stod där och såg hur stor han har blivit. De långa kalvbenen. En gång fick han plats på min arm. En gång fick var och en av dem plats på min arm. Och det känns lite längtanstungt, men allra mest ömt och gott. Mina barn växer och skall bli stora och leva sina egna liv som de alldeles fantastiska personer de är. Det är precis som det skall. Även om mammas glädje ledsagas av en liten tår i ögonvrån.

Saker som Ullie har lärt mig

Jag hade åtminstone inte i sill och grädde också.
Det här är andra inlägget i rad i den för den här bloggen ovanliga kategorin "Jenny lagar mat". Jag undrar om det betyder något.

Även den här gången handlar det om en sallad. Jag kokade färskpotatis och började vagt plocka runt i kylen efter lämpliga saker att sammanföra potatisen med. Det blev isbergssallad, gurka och fetaost. Potatisen. Och så kom jag plötsligt ihåg att Ullie en gång bjöd på en matig sallad med jordgubbar i. I kylen stod en halvliter jordgubbar som maken glömde ta med sig när han for igår. Ka-ching, som det heter på ren och oförfalskad svenska. I med gubbarna.

Barnen samlades vid bordet och såg skeptiskt ner i salladsskålen, men eftersom de är så artiga och till och med den superkräsne minstingen har lärt sig att ibland hålla inne med "det här är inte min smak" lade de försiktigt upp och åt. Och befann det vara gott. Tack, Ullie.

torsdag, juni 21, 2012

Slarvigt men mänskligt

Sen lunch. Finsk pinne?

Gissa ingredienserna.
Jag erkänner här och nu att det händer att jag slarvar med maten när jag inte har piskan över mig för att ge barnen mat. Idag var det nog lite väl slarvigt. Kom hem tidigt från jobbet och tänkte ta mig något att äta och så stoppade jag i distraktion i mig två Kerstinbakade kakor som var kvar sedan Alvas studentmottagning. Sedan satte jag mig att läsa. Och sov lite. Hängde tvätt. Läste mera och så var klockan 19 och det sög i magen. Nu är det visserligen så, då, alltså, att jag slarvar med min egen mat, men jag är ganska bra på att slänga ihop något ätbart. Rena Kajsa Warg. Hur det funkar rent näringsmässigt kanske man inte skall forska djupare i, men jag blir mätt i alla fall. Det bidde något slags sallad.

P.S. En djup suck ur min otekniska själ över det faktum att jag inte begriper mig på bildlayouten på bloggen nuförtiden. Det blir alltid fel och ser konstigt ut.

Pip

Hela veckan har jag hört ljudet. Jag har tänkt att jag nog skall ta reda på vad det är och så har jag förstrött fortsatt med annat. Men i morse när jag kom till jobbet stod jag inte ut längre. Pip. Pip. Pip. Blippande, korta pip med någon minuts intervall. Rutinerad som jag är gick jag först på brandvarnaren. När jag stod där med den i handen och med urtaget batteri ljöd det gäckande från en helt annan del av korridoren: pip.

Nu har jag ägnat en halvtimme åt att försöka lokalisera pipet. Jag står som på spänn där jag sakta börjat ringa in området, men eftersom pipet tiger stilla en längre stund med jämna mellanrum tappar jag lusten. Jag kan inte stå blick stilla på jobbet hela förmiddagen för att lyssna efter pip. Men varje gång jag hör det blir jag lite mer galen. Var i helsefyr kommer det ifrån?

För något år sedan låg det tidtagarur i en påse på ett skrivbord och pep glatt om dagarna. Det var ur som hade använts under en UNF-kurs där man mätte talartid. Efter kursen donerades uren till expeditionen, varför vet jag inte, än mindre var uren är idag, och de var inställda på något knasigt larm som låg och lät rätt länge innan någon kom på hur man stängde av eländena. Kan det vara tidtagaruren som har uppstått av sig själva? Och ligger gömda på ett så listigt ställe att jag bara inte kan lista ut var? Pip. Pip. Pip. Pip.

måndag, juni 18, 2012

Börja om

Ibland är livet sådant att det enda som känns meningsfullt att göra är att repa upp stickningen för sjätte gången (sant) och börja lägga upp den på nytt. På en sticka med ett annat nummer. Jag vet inte riktigt på vilket sätt det här skulle vara en bild av livet eller vad den nya stickan skulle symbolisera - det bara kändes så ikväll.

söndag, juni 17, 2012

Bollsportens närvaro under gosskörens turné

Jag har en pojke på vift med gosskören på kontinenten för tillfället. Jag tittar varje dag på turnéschemat för att hänga med lite. Jag följer förstås resebloggen slaviskt och idag fick jag äntligen se det jag längtat efter: en bild på min telning. De verkar ha det precis så bra som de brukar ha det när de är ute och reser. En tanke slår mig när jag ser på deras dag-för dag-planering är, att under de längre stunder av fritid som finns, så står det att de skall spela fotboll eller volleyboll. Jag tycker att det är utmärkt att det finns fysiska aktiviteter inplanerade; det är förmodligen en förutsättning för att pojkarna inte skall balla ur totalt under långa bussresor, repetitioner och påföljande konserter. Jag har ingen som helst synpunkt på valet av aktivitet heller. Det är enkelt att plocka med en fotboll och sätta igång att sparka. Men hur skulle det se ut om det var flickkören som var ute och reste?

Jag kontrollerar hur planeringen såg ut när flickkören reste till Berlin och Lübeck i Kristi himmelsfärdshelgen. Ingen fotboll inplanerad. Visserligen finns det två stora skillnader: flickorna var inte ute och reste lika länge som pojkarna är nu, och de tillbringade inte långa dagar i buss så deras behov av luft och rörelse tillgodosågs säkert av utflykter och stadsvandringar... eller? Jag vet inte. Blir bara lite nyfiken på hur det skulle se ut om flickkören var ute på en långturné med buss.

fredag, juni 15, 2012

Det är vägen som ger resan mening

Naturspaningar i närområdet, på väg till bussen. Den stolta kissen på första bilden talar för sig själv. Satt blick stilla och gonade sig i morgonsolen. Den andra bilden visar hur tät grönskan har växt sig sedan en bild jag tog i våras. Den lilla sänka som var full med vitsippor då syns inte längre för alla träd och buskar. Tredje bilden är något slags studie av natur och stad kombinerat. Vackra trädet tillsammans med busshållplatsstolpen och papperskorgen.


Och så var det fredag igen

Väntar på taxin. Redo för ungdomshelg med Vargarna.
Den enkla rostmackeätningsvarianten. Rufsiga Sigge.

Varje fredagsmorgon jämna veckor inser jag plötsligt att visst ja, det här är det sista jag ser av ungarna på en vecka, och så blir jag lite extra mammig. Därför känns det bra att jag fick ett tidigt morgon-sms från Justus. Han försvarade sin felstavning av ett ord med att någon hade sagt att hans från början rättstavade variant var fel. Jag kontrade med att han aldrig skall lyssna på någon annan än mamma. Möjligen pappa, då.

Alvisen sover och njuter av sommarlovet.

Tönnes var jätteglad när han åkte till fritids eftersom jag påminde honom om att det är ungdomshelg. Ansiktet lyste. Han går direkt från fritids dit, och det fungerar oerhört väl. På lördag skall de dra till Rix FM-festivalen och lyssna på Eric Saade.

Sigvard ägnade frukosten åt att hitta fem olika sätt att äta sin rostbrödssmörgås på. Fnittrigt var ordet. Fina barnen.

söndag, juni 10, 2012

Ännu en söndagskväll i domkyrkan

Den här söndagen var det gosskören som hade avskedskonsert. Det låter så dramatiskt, men jag har lärt mig att när gosskören och flickkören reser ut så kommer de alltid hem igen, och mina nerver rycker inte längre till vid benämningen avskedskonsert. Det var ett fint program och de lät mycket bra. Tönnes gillade det skarpt. Som vanligt satt han stilla och bara lyssnade, alldeles lugn utom när musiken ibland fick honom att headbanga i takt. Efter varje stycke tog han upp programmet och tittade. En kort sekund undrade jag om han har lärt sig läsa i smyg, men sedan insåg jag att Tönnes har hunnit bli en konserträv som vet hur man gör. Han härmar vårt beteende.

Själv satt jag och försökte hålla koll på tioåringen med myror i brallorna som satt bredvid mig, men han uppförde sig exemplariskt när jag jämför med den mängd av småsyskon till de sjungande gossarna som fanns i kyrkan i kväll. De hade det livat, småttingarna. Det är verkligen inte barnens fel, det skall jag säga med en gång. Jag begriper bara inte varför inte föräldrarna tog ut sina telningar när de klart visade att de inte gick att lugna ner eller tysta. Det är tråkigt att så mycket blir förstört för både kören och åhörarna. Det skall mycket till innan jag börjar bli störd av barn som låter, vilket säger något om vilken nivå störningarna låg på.

I slutet av konserten delade ärkebiskopen* ut märken, stämgafflar och stipendier till körsångare. Sigvard fick tillsammans med sina kompisar i lilla gosskören gå fram och ta emot körens märke, ta i hand och bocka för bispen. Småkillarna fick stå kvar och avsluta konserten tillsammans med sina stora kompisar i konsertkören och sjunga Åhléns sommarpsalm. Då plötsligt förstod Sigvard varför jag hade försökt få på honom hans körtröja... att jag upprepade gånger hade sagt "och så får du ett märke av ärkebiskopen" gick inte in.

Allt som allt en fin kväll. Musiken kan inte ens folk som vandrar runt i gångarna hela tiden eller skrikiga småttingar döda. Med den konserten i ryggen torde gossarna och herrarna lyckligt kunna dra ut på turné, säkra på att lägga delar av Europa för sina fötter.


* Ärkebiskopen har den förnämliga rollen att vara gosskörens beskyddare. Det går förmodligen i arv med ämbetet.

Dagens lärdom

Alltid stöter jag på för mig helt nya yrken, föreningar och intressegrupper. Det är spännande. Man inser att världen rymmer så mycket mer än det just jag känner till och intresserar mig för. Den här bilden på en vilt främmande människa smygtog jag på apoteket idag. Jag har inte förut hört talas om det som står på den här personens rygg.


Ljuva ungdom & starka traditioner

Jag förde ett samtal om alkohol med en ung man häromdagen. Han berättade lite om hur han tänkte kring alkohol. Det var självklart för honom att alkohol inte är någon bra grej, och det kommer att dröja innan han smakar, sade han. Men han kommer att smaka när han är vuxen. I hans bild av sitt vuxna liv finns alkoholen självklart med. Nu råkar denne yngling vara uppvuxen i en motståndsficka där han omgetts av det nyktra alternativet till höger och vänster, så jag blev oerhört nyfiken på hur det kom sig att han var så tydlig med att han som vuxen kommer att dricka alkohol. Det han sade var att alkoholen har en så stor påverkan på människors liv att han inte såg hur han skulle kunna stå emot. Återigen den förbannade alkoholtraditionen. Det finns säkert helt andra orsaker till det hela som han inte ville tala om för mig, en vuxen som inte vill ha alkohol. Förmodligen är det lite lockande, det där som alla andra håller på med. Helt naturligt. Men det starkaste skälet är traditionen. Grupptrycket. Normen. Som gör att trots att ynglingen i fråga vuxit upp utan alkohol och rimligtvis har sett att livet inte är ett dugg tråkigare för hans vuxna än för dem som dricker, så är trycket utifrån så starkt.

Ungdomens tid är ofta en tid av uppror och av att välja andra vägar än föräldragenerationen. Det är inte lätt för någon att bryta av och stå emot de reaktioner som familj och omvärld uttrycker, men det har ändå genom tiderna inte hindrat alltför många unga från att gå sin egen väg. Jag tycker att det är bra att ifrågasätta och våga göra annat. Jag understödjer inte den revolt som går ut på att förstöra sitt liv genom droger - där är jag precis lika reaktionär som alla andra. Men annars tycker jag att det vore sorgligt om ungdomar slutade att göra uppror. En sak jag inte begriper är varför den livsstil som fortfarande verkar vara den som ligger längst bort är nykterheten. Trots att många unga idag väljer att inte dricka alls, så är det ändå betydligt fler som bara trampar på i samma gamla spår; där vuxenliv är det samma som att dricka alkohol.

Hörni kids, gör uppror! Tänk själva. Om ni väljer att följa alkoholtraditionen efter att ha tänkt, då kan jag inte säga så mycket. Huvudsaken är att ni inte bara har följt efter som en flock med får, utan ändå har funderat igenom saken. Droger är liksom inte bra. För någon.

lördag, juni 09, 2012

Leave no-one behind

Nu händer det igen. Pojkarna är så snälla mot varandra att jag får tårar i ögonen. Den omtanke och den kärlek de visar varandra är något som är så dyrbart och betydelsefullt. Tänk om alla betedde sig så mot varandra - vilken värld vi skulle ha.

Sigvard ordnade med chipsen och drickan. Justus tog hand om Tönnes som behövde lite hjälp i badrummet, och fick på honom pyjamas och tog så med honom ner. De skall ha lördagsmys och se på film och då skall alla tre vara med, anser de. Jag har inte sagt ett ord till dem om att inkludera Tönnes. Jag har inte behövt tjata på dem att vara schyssta mot varandra. De bara är. Helt självklart. Mina barn är en tätt sammansvetsad flock.

onsdag, juni 06, 2012

Det ståndsmässiga ekipaget

Det här är den fina postbuss (kallad Skvadern) från 1949 som Alva och hennes klass åkte genom stan med. Notera ändhållplatsens namn fram på bussen. När triumffärden var över och klasskamraterna avstigna styrde Björn kosan mot hemmet och mottagningen. Bussen gör sig väldigt fint där den står i vår park. Den gör sig väldigt fint överallt, förresten. Stort tack till Erik som ställde upp på att vara flakvakt och fick stå ihopklämd längst in på flaket medan ungdomarna hoppade och tjoade. Och tack till Björn: som vanligt körde han och som vanligt fick han kramp i benet under natten eftersom Skvadern är lite tungkörd.

Foto: Erik Tapper Clasborn

Dagen efter

Hemmet är stilla. Alla gäster har lämnat oss. Jag vankar runt och ser nöjt på resterna av studentmottagningen igår. Den fina bersåbalkongen är mammas och brorsdotterns verk. Den får se ut så några dagar till. Alvas blombuketter står på köksbordet. Kassen med presenter och avgångsbetyget (ett mycket fint sådant) står och väntar på att hon skall komma och hämta dem. Så var en milstolpe passerad.





På morgonen. Alva fixar sig lite innan jag kör henne till skolan för sista gången. Hon har snygga skor som jag är väldigt sugen på, men aldrig skulle kunna gå i. Dessutom finns det en hel del skodon och plagg som pryder artonåringen men som skämmer fyrtiofyraåringen -  det här är ett sådant fall. Jag nöjer mig med att beundra skorna på Alvas fötter.





I det stekande solgasset vid Katedralskolan. Alva kisar mot solen och Tönnes klappar henne på ryggen och försöker sedan sno hennes mössa.


söndag, juni 03, 2012

Den luriga perceptionen
























Redan före helgen såg jag att gräsmattan var full med vitt skräp. Irriterade mig över att människor är så nedriga att de slänger skrot omkring sig sådär. Först idag hade jag tid att sticka mig närmare gräsmattan i akt och mening att plocka upp skräpet (jo, jag är en god människa, jag). Men titta! Det var inte skräp, utan blomblad för vinden. Plötsligt förändrades bilden från att ha varit nedslående till att vara vacker och lätt poetisk.

Bladen kommer från den - inte längre - så praktfulla rhododendron som blommade för fullt när vi trodde att det var sommar för två veckor sedan. Så kom slagregnet och den starka blåsten och poff! for de iväg, blommorna. Kvar är en lite ruggig buske. Men vacker ändå.

Jag vet faktiskt inte om det är en rhododendron. Jag kan nästan inget om växter. Det jag minns från lågstadiets hembygdsundervisning gör att jag kan identifiera en aster i rabatten, så mycket mer är det inte.

lördag, juni 02, 2012

Innesittarväder

Det är kallt. Det regnar häftigt. Träden ser ut som om de slåss med varandra. Stålsätter mig inför att gå ut.