söndag, juni 10, 2012

Ännu en söndagskväll i domkyrkan

Den här söndagen var det gosskören som hade avskedskonsert. Det låter så dramatiskt, men jag har lärt mig att när gosskören och flickkören reser ut så kommer de alltid hem igen, och mina nerver rycker inte längre till vid benämningen avskedskonsert. Det var ett fint program och de lät mycket bra. Tönnes gillade det skarpt. Som vanligt satt han stilla och bara lyssnade, alldeles lugn utom när musiken ibland fick honom att headbanga i takt. Efter varje stycke tog han upp programmet och tittade. En kort sekund undrade jag om han har lärt sig läsa i smyg, men sedan insåg jag att Tönnes har hunnit bli en konserträv som vet hur man gör. Han härmar vårt beteende.

Själv satt jag och försökte hålla koll på tioåringen med myror i brallorna som satt bredvid mig, men han uppförde sig exemplariskt när jag jämför med den mängd av småsyskon till de sjungande gossarna som fanns i kyrkan i kväll. De hade det livat, småttingarna. Det är verkligen inte barnens fel, det skall jag säga med en gång. Jag begriper bara inte varför inte föräldrarna tog ut sina telningar när de klart visade att de inte gick att lugna ner eller tysta. Det är tråkigt att så mycket blir förstört för både kören och åhörarna. Det skall mycket till innan jag börjar bli störd av barn som låter, vilket säger något om vilken nivå störningarna låg på.

I slutet av konserten delade ärkebiskopen* ut märken, stämgafflar och stipendier till körsångare. Sigvard fick tillsammans med sina kompisar i lilla gosskören gå fram och ta emot körens märke, ta i hand och bocka för bispen. Småkillarna fick stå kvar och avsluta konserten tillsammans med sina stora kompisar i konsertkören och sjunga Åhléns sommarpsalm. Då plötsligt förstod Sigvard varför jag hade försökt få på honom hans körtröja... att jag upprepade gånger hade sagt "och så får du ett märke av ärkebiskopen" gick inte in.

Allt som allt en fin kväll. Musiken kan inte ens folk som vandrar runt i gångarna hela tiden eller skrikiga småttingar döda. Med den konserten i ryggen torde gossarna och herrarna lyckligt kunna dra ut på turné, säkra på att lägga delar av Europa för sina fötter.


* Ärkebiskopen har den förnämliga rollen att vara gosskörens beskyddare. Det går förmodligen i arv med ämbetet.

Inga kommentarer: