lördag, juni 23, 2012

Den sista nattvandraren

Det är rätt länge sedan nu som jag regelbundet puttades långt ut på sängkanten under nätterna av en liten som låg och vevade som en helikopter i sömnen. Det hände ibland att det var två små, men för det mesta avlöste de varandra allteftersom tiden gick. Någon gång i tioårsåldern var det slutvandrat för de tre levande äldsta barnen. Men minstingen kommer fortfarande ibland, trots att han har varit tio år sedan i mars. Han gör det bara när Björn är bortrest eftersom han nuförtiden själv märker att det blir hiskligt trångt om vi skall trängas där alla tre.

Jag är glad varje kväll han vill sova hos mig. Min sista unge. Under så många år fanns det alltid en liten till som stod och trampade i storasyskonens hälar, men nu är det faktiskt slut. Småbarnsåren ligger redan bakom mig med råge och jag kan knappt minnas hur det var trots att jag levde i det så pass länge. Visst finns det många år kvar med barn som bor hemma innan den sista har flugit iväg, men vilken skillnad det är mellan livet med småbarn och tre i princip självgående ungar, samt en som utvecklas stadigt framåt och inte längre behöver småbarnsskötsel även om han har särskilda behov.

Jag skall strax krypa till kojs och var inne och drog loss min pyjamas under gossens arm. Jag stod där och såg hur stor han har blivit. De långa kalvbenen. En gång fick han plats på min arm. En gång fick var och en av dem plats på min arm. Och det känns lite längtanstungt, men allra mest ömt och gott. Mina barn växer och skall bli stora och leva sina egna liv som de alldeles fantastiska personer de är. Det är precis som det skall. Även om mammas glädje ledsagas av en liten tår i ögonvrån.

Inga kommentarer: