söndag, juli 29, 2012

Spår

Fick en stund för mig själv på läktaren innan högmässan började. Alla andra störtade iväg efter kaffe, men jag dröjde kvar. Försökte göra något åt håret. Borstade bort lite fnassel från min kåpa. Tittade på fönstren - och såg att det har varit någon där! 

Man måste sträcka sig ordentligt för att nå över räcket som skyddar för stupet rätt ner. Stup och stup förresten, det kom till ett golv av plexiglas för flera år sedan, men det är knappast till för att trippa omkring på. Jag gissar att det är några körsångare av de yngre årgångarna som har gjort sig besväret att liksom lägga sig i luften för att komma åt att rita i dammet.



Jag tog en bild av mig själv också. Bakom mig syns ett öppet skåp där domkyrkokörens kåpor modell längre hänger. Där bor min kåpa. Det finns många skåp som innehåller olika körers kåpor på läktaren. Liggande ovanpå skåpet precis bakom mig är julstjärnan som åker upp varje juldagsmorgon och tas ner efter trettondagen någon gång. Jag har alltid tyckt att den är rätt ful. Ser ut som om någon har fyndat den på Åhléns för en tia för trettio år sedan. Men den är tvärtom specialbeställd från en firma i Tyskland och kostade förmodligen avsevärt mer än tio kronor när den köptes in. Det speciella med den är att den är tredimensionell. Spetsarna (eller strålarna, det beror på humöret) sticker ut åt varje håll så att betraktaren alltid har en spets (eller stråle) riktad mot sig.





onsdag, juli 25, 2012

I skolbänken

Min pappa och jag for med ungarna till Hallstahammar. Pappa är uppväxt där, så ock jag. Planen var att strosa och kika. Vi fastnade på Skantzen och museiområdet. Först mötte vi en gemensam gammal bekant, nämligen Olle Lindkvist. Helt otroligt. Sedan tog en av guiderna över oss och så fick vi en gedigen visning av hela området.
Tönnes har skrivit. Med njutning.

Naturligtvis var vi uppe i gamla värdhuset och skolrummen där; jag har inte besökt det sedan jag gick på lågstadiet så det var som nytt för mig. Barnen satt i bänkarna och fick först prova krita på griffeltavla. Sedan fick de gåspenna och bläck. Tönnes tyckte mycket om det! Han satt länge och höll på, och fyllde en hel sida i skrivboken. De tre andra provade stålpenna också innan guiden tog fram abakusramarna. Tönnes skulle självklart ha en också. Jag vet att jag tjatar lite om Tönnes, men eftersom han tidvis har valt att liksom ställa sig utanför gläds jag varje gång han markerar att han tillhör flocken och vill göra precis som de andra.






tisdag, juli 24, 2012

Fashionista

Som självutnämnt modeorakel konstaterar jag att jag har hittat sommarens hetaste accessoar: Den här kassen. Finns att köpa på vårdapoteket för 19 spänn. En vägg på vårdapoteket på ackis är tapetserad i det här mönstret. Varje gång jag är där måste jag medvetet låta bli att titta på tapeten, för det är en sådan som får mig att tvångsmässigt börja räkna motiven och upprepningar i mönstret. Känner mig som en halvtaskig Rainman. När jag var barn kallade jag sådana tapeter för migräntapeter. Funkar dock på denna yrtjysiga kasse!




söndag, juli 22, 2012

Det måste finnas en mening

Jag har tänkt på Oslo, Utöya och Brevik hela dagen. Jag har tänkt mycket på det som så många har pratat om; hur norrmännen, det norska samhället har hanterat tragedin. En av de saker som tas upp är att det på sitt sätt blev en seger för demokratin. Att Breviks dåd inte gav honom de anhängare han trodde skulle ställa sig upp och heja på, utan att alla vände sig i avsky mot det som hänt och stärktes i sin kamp och tro på demokratin. Nu vet vi förstås inte hur många Breivikanhängare som finns bland oss. Mörktertalet för fascister torde vara stort. I mina mörkaste stunder tror jag att det finns väldigt många överallt. Den dystra tron drabbar mig framför allt när jag för en gångs skull har frångått min princip om att aldrig någonsin läsa kommentarer till nyhetsartiklar eller bloggar (utom min egen, jag har en sådan liten läsekrets att det hittills inte har hittat hit några hatare). Efter en sådan läsning känner jag mig som att jag har doppats i dynga som består av alldeles vanliga människors hat, dumhet, ignorans, elakhet och annan skit. Men för att återgå till Norge: Det är uppenbart att norrmännen på ett fantastiskt vis som kollektiv har lyckats att undvika hämndtanken. Att det är en seger för demokrati och framtidstro är något som gör att jag hoppas att människosläktet kanske inte går under i morgon utan först om tio år, eller så.

Det är så djupt mänskligt att hitta en mening med det som skett. Vi har ett sådant stort behov av att få veta att det som hänt, åtminstone inte har hänt helt utan att det fanns något som kunde berättiga det. På ett personligt plan upplevde jag märkligt nog de motsatta. Jag vet inte hur många som sade till mig när Samuel hade dött att det hade en mening. Jag svarade inte något för alla menade bara så väl. Men det kändes helt fel. Något av det mest trösterika som sades till mig strax efter att Samuel hade dött, det var när dåvarande sjukhusprästen Lars Björklund satt bredvid mig och lågt och stilla sade: "Det finns ingen mening". Om ni inte förstår kan jag inte förklara. Men jag är säker på att om det uppstår en väpnad konflikt som innebär att man måste skicka människor i strid, då skulle säkert även jag ha en annan inställning. Jag tänker mig att för att kunna skicka ut sina barn i krig och sedan aldrig få dem tillbaka dem igen, då måste man intala sig att deras död hade en mening. Det lättaste sättet att hitta en mening är att säga att fienden har besegrats på något vis. Mitt barn, min älskling, min far, mor, syster, bror, bästa vän dog och det var inte förgäves. Återigen, det måste ha en mening. Om det inte verkar finnas någon förklaring skapar vi en för annars klarar vi inte att överleva.

I Norge har det gått bra. Fast det finns inget som generellt styr vår uppfattning om vad meningen är.  I andra sammanhang har det bara ökat på motsättningar och hat mot fienden. Jag blir ibland rädd för den patriotiska vapenskramlarhysteri som kan uppstå när vi måste hitta en mening för krig eller andra övergrepp på mänskligheten.

Men... även jag tror att det finns det som är värt att dö för. Jag hade inte velat leva i en värld styrd av nazister. Att jag jag sedan önskar att vi människor kunde sammanleva på ett sådant sätt att en ideologi som nazismen aldrig hade kunnat uppstå ändrar inte det som redan har hänt. Alltså tänker jag precis om det som om Norge idag, att vi måste hitta ljuset i mörkret. Det måste finnas en mening, trots allt. Annars blir livet outhärdligt.

Hjältemod

Mod. I det stora och i det lilla. Det är viktigt för alla människor att få känna sig modiga. Ja, jag tror faktiskt precis som Astrid Lindgren att det är något man behöver uppleva för att bli en riktig människa och inte vara en liten lort. Alla de gånger som man, trots att det tar emot och känns skrämmande,  har övervunnit sig själv och faktiskt vågat. Det kan vara det lilla som att ta på sig den där tröjan fast den inte är lämplig för tanter över fyrtio. Det kan handla om att bestämma sig för att stå upp för sig själv. Och i det riktigt stora, modet som gör att vi kan kliva utanför oss själva. Det är inte alltid så enkelt att samla ihop det mod som behövs.

Jag fick nyss ett sms från Björn, som rapporterar från Cirkus Scott. Han är där med Tönnes och Sigvard. Tönnes tycker att det är jätteläskigt med stora utrymmen och mycket folk; senast de var på cirkus tog det en halvtimme att överhuvudtaget lirka in pojken i tältet.

Sms:et säger: "Tönnes jätterädd men ändå modig. Nu på plats till slut. Robert Bronett i egen hög person undrade hur det var fatt när vi köpte godis till Tönnes."

Jag vet hur hårt Tönnes hjärta dunkar i sådana lägen. Men stora pojken börjar kunna övervinna sin rädsla. Framför allt vill han övervinna den. Min hjälte. Det är mod.

lördag, juli 21, 2012

Tur till Marielund


I vår strävan att maximera Tönnes tåg- och bussupplevelser tog han och jag bilen till Marielund för att vänta in Björn som skulle komma med tåg från Selknä. Sedan skulle de åka tillbaka till Selknä för att Björn skulle köra bussen till och från Fjällnora under eftermiddagen. Vi fick vänta ganska länge för tåget var försenat. Vi såg en snigel på spåret. Den mådde nog inte så bra när tåget kom en kort stund senare.

                                                              

Vi såg ett ånglok. Tuff, tuff, tuff. Stackars snigeln måste ha blivit rejält omskakad.
















Sedan såg vi ett till, på andra spåret och från motsatt håll. Ett ensamt lok som skulle fylla på med vatten innan det backade tillbaka längs med spåret igen. 







När loket hade backat undan kom ett grönt diesellok. Med det tåget kom Björn.

















Det var så stark sol på perrongen att Tönnes behövde låna mina solglasögon. Sedan kunde Tönnes och Björn kliva på tåget som drogs av ånglok nr 1 och tuffade vidare ut mot Fjällnora. Alla loken trafikerar Lennakatten.


På vägen hem såg jag flera skyltar som till min stora sorg förkunnade att evenemanget tractorpulling var inställt.

fredag, juli 20, 2012

Don efter person

Justus fick nya sandaler redan för en månad sedan. Inte vet jag varför inte Tönnes och Sigvard fick det också. Den enda förklaringen är att livet är orättvist och att mamma (jag) inte såg hur slitna och små deras sandaler var. Nu har de i alla fall fått nya sandaler tack vare sin fars ingripande.

När jag ser på sandalerna tänker jag att de är rätt typiska för bärarna. Tönnes lutar mycket åt svart. När han skulle få ny t-shirt häromsistens höll jag först upp en vit tröja och frågade om han ville ha den. "Näj." Jag provade med en tröja av samma modell men i svart. Ville han ha den? "Ja!". Så det är föga förvånande att Tönnes valde svarta sandaler, även om färgutbudet på pojk- och herrsandaler inte är direkt stort. Om det hade funnits flera färger hade han valt svart. Och titta på Sigvards sandaler. Rosa färgaccent. Mina yngsta pojkar i ett nötskal.


Och solen har sin gång

Sitter sommarförkyld och slöar framför min DVD-box med Vita huset. C.J säger: "Ryssland och Kina har lagt in sitt veto i säkerhetsrådet." Vänta nu. Det där har jag läst någonstans, alldeles nyss...jo, det stod i tidningen idag att Ryssland och Kina har lagt in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot sanktioner i Syrien. I den fiktiva historien jag ser på rör det sig om pengar. Handelsavtal. Jag vet inget om orsakerna bakom Ryssland och Kinas veto. Men jag kan hoppa upp och sätta mig på att det handlar om kosing.

Det finns folk som säger att kapitalism och frihandel är det enda sättet att få människor att sluta kriga eftersom vi blir beroende av varandra. En tillhandahåller, en annan köper. Det verkar som att pengar i sig själva är en ideologi. Oavsett vilket: som fredsbevarare kan de gå och dra något gammalt över sig. Hittills tycker jag inte att världshistorien har visat upp några lysande exempel på att mänskligheten blir sansad och klok inför tanken på en massa stålar. I ärlighetens namn gäller det alla sorter av ideologier, därför att förr eller senare kopplar någon in våld också och då är det kört. För vilken ideologi eller ekonomisk teori som helst.

Men jag tycker att pengaideologin är läskigast, för den skyr absolut ingenting. Människors liv och lidande är intet i jämförelse med de pengar som ramlar in på vapenförsäljning, narkotikahandel, trafficking, helt legitima handelsavtal mellan stater... handelsavtal var det, ja. Som är viktigast av allt. Det kanske de inte tänker i Syrien just nu.

Inget nytt någon gång. Vi ramlar på, vi människor och verkar inte ändra oss det allra minsta lilla. Äga är bra. Äga är viktigast. Levande varelser är små dammtussar som vi blåser undan när vi tycker att de är i vägen .

torsdag, juli 12, 2012

Skuggbild

Sällan har jag sett en sådan häftig skugga på köksväggen som för en stund sedan. Det är en brudorkidé, aloe vera, och gullranka som står i köksfönstret och kastar sådana vackra skuggor.

Kväll




















Vi stack iväg för att äta kinamat. Det tycker Tönnes om. Det gör Björn och Erik också. Jag tycker att det är OK. Först höll Tönnes mig handen, men så kom han på att det var struntigt att hålla mamma i handen när Erik fanns med och bytte raskt hand att hålla i. De är fina ihop, styvbrorsorna.

Tönnes spretar elegant med lillfingret både när han dricker något och när han håller i gaffeln eller skeden. Han har gjort så ända sedan han lärde sig att äta själv. Inre aristokrati? Noblesse oblige!

Uppe med tuppen

Jättetrött. Vaken toktidigt. Så onödigt.

onsdag, juli 11, 2012

Finpojken

 Idag tog Tönnes och jag bussen till ackis. Blodprov skulle tas på Tönnes för att kontrollera om hans medicin för störd sköldkörtelfunktion är rätt inställd. Tönnes har varit med om ganska många provtagningar i sitt liv, och de tillfällena har ända tills för sådär tre-fyra år sedan varit hemska. Men nu är Tönnes en stor pojke som satt blick stilla och höll i min hand. Det är tur att han har både mod och tålamod, för det är ingen vidare sprutt på hans blod. Idag blev det två stick i långfingret och ett i ringfingret innan sköterskan fick ihop till två små provrör med blod. Jag började må illa efter en stund när sköterskan var tvungen att liksom mjölka Tönnes fingrar för att klämma fram blodsdropparna, men Tönnes bara satt och härdade ut. Ibland såg han helt borta ut. Förmodligen försökte han avskärma sig från obehaget så gott han kunde. Jag och sköterskan öste beröm över honom, för han var så tapper. Men till slut tar allt elände slut, och vi kunde gå och trösta oss med glass.

Sedan gick vi ner på stan. Tönnes fick följa med mig till optikern eftersom jag skulle få nya glas. Där fick vi vänta länge eftersom Tönnes var less på att gå runt och hellre ville sitta och hänga hos optikern än att gå i butiker. Ungen har en välsignad förmåga att bara sitta och ta det lugnt, så det gick ingen nöd på oss. Han tittade på folk och bilar utanför fönstret. Så busade han med mig och kameran. Jag föreslog att han skulle visa sina omplåstrade fingrar och då gjorde han det, tjugo gånger i följd och lipade glatt åt mig samtidigt. (Varje gång jag ber honom dra in tungan sticker han ut den ännu längre.) Jag tror att han blev mer och mer lättad över att blodprovsprövningen var över ju längre tiden gick, för på bussen hem sedan började han skratta högt för sig själv när vi närmade oss Ulleråker. Äntligen hemma, tolkade jag det som. Tönnes visade upp sina plåster för Justus medan jag berättade om hur duktig han hade varit och så tog Justus fram en glass till honom som belöning. Dagens andra glass, men skall det vara belöning så skall det.

tisdag, juli 10, 2012

Geografisk fantasi

Jag sitter och regnmyser framför mina Vita huset-dvd:er. Så slår det mig att det föreligger likheter mellan Vita huset och Kalle Anka. Det förekommer hittepåländer i båda serierna, TV som tidning. Praktiskt. Då kan man löst maskera konflikter, ekonomiska och politiska intressen utan att behöva stå till svars för ilskna medborgare i de länder som har porträtterats.

Jag tycker kanske att det borde vara större skillnad mellan en TV-serie som skall skildra maktspel i Vita huset, och en följetongsepisod av Kalle Anka. Men än sedan. Verklighetsflykt som verklighetsflykt.

Jag gillar verkligen Kalle Anka.

De små händelserna

Till kvällsmat åt vi ärtsoppa, Justus, Tönnes och jag. Vi var alla sega och osällskapliga så vi valde att äta på varsitt håll. Jag skyndar mig att säga att vi äter tillsammans oftare än var för sig, så var nu inte oroliga för att jag inte pratar med barnen mer än de tre minuter per dag eller vad det är som någon har räknat ut att den svenske genomsnittsföräldern kommunicerar med sina kids. Dessutom pratar vi med varandra annars än vid måltiderna. Jag har ändå lite dåligt samvete för att vi inte längre samlas kring matbordet vid varje mål, annars skulle jag inta ha satt igång med denna apologetik.

Hur som helst. Ärtsoppa blev det. Efter en stund kom Tönnes ner med tallrik och glas och lämnade på diskbänken. Jag blev så oerhört varm och glad. Han fick en glasstrut till efterrätt bara för att jag blev så lycklig. Varför blev jag då så lycklig över denna tämligen vardagliga och självklara handling? Jo, därför att allt är inte självklart med Tönnes. Det gör att varje gång han visar att han dels har lärt sig spelreglerna (vilka han faktiskt har järnkoll på) och väljer att följa dem (det är där det inte längre är självklart) känner jag stolthet och blir full av hopp inför den dag han skall ses som vuxen. Den dag han flyttar hemifrån och skall leva sitt vuxenliv utan att jag är där varje dag för att borsta tänderna på honom.


måndag, juli 09, 2012

Dagens bästa

Somnade i soffan i ångbastu. Vaknade av att det kom svala fläktar från det öppna fönstret. Skönt.

torsdag, juli 05, 2012

Minidrama


Jag älskar crazyhumorn här. Bullen Kött får mig att tjuta av skratt. Det grammatiska felet i sista rutan får jag leva med...

Min tioåring. Jag är stolt.

onsdag, juli 04, 2012

Musik som luras

Jag återupptäckte ett klipp som min goda körvän Gunnel Selinus filmade under en repetition av verk av den franske kompositören Delalande. Domkyrkokören har lite dille på Delalande och drog bland annat iväg till London 2009 och sjöng där. Till allas belåtenhet, särskilt vår man i Englands Lionel Sawkins. Lionel är expert på Delalande och tycker att vi är mycket goda tolkare av denna musik! (Inte illa pinkat, liksom.) Man kan med fördel gå in på Spotify och söka på "The magnificence of Versailles" så hittar man vår inspelning. Det går också att knalla in i katedralbutiken i Uppsala domkyrka och tjacka CD:n där. Värd vartenda öre.

Åter till filmklippet. Det är en kort sats som framförs av tredelad sopranstämma och är ett lättsamt och svängigt parti. Körvännen Gennet sade vid ett tillfälle att det låter som picknick i det gröna. Men texten är inte picknick, direkt. Dixit Dominus Domino meo sede a dextris meis donec ponam inimicos tuos scabellum pedum tuorum. Dominus a dextris tuis, confregit in die iræ suæ reges. Hämtat från psaltaren. På svenska: Herren sade till min Herre: Sitt på min högra sida, tills jag lägger dina fiender som en pall åt dina fötter. På sin vredes dag krossade han kungar.

Där står vi och sjunger så glatt om vredens dag och att krossa kungar. Här tycker jag att just glättigt kanske inte borde vara den rätta sinnesstämningen. Hur tänkte du där, Michel-Richard?