tisdag, juli 10, 2012

De små händelserna

Till kvällsmat åt vi ärtsoppa, Justus, Tönnes och jag. Vi var alla sega och osällskapliga så vi valde att äta på varsitt håll. Jag skyndar mig att säga att vi äter tillsammans oftare än var för sig, så var nu inte oroliga för att jag inte pratar med barnen mer än de tre minuter per dag eller vad det är som någon har räknat ut att den svenske genomsnittsföräldern kommunicerar med sina kids. Dessutom pratar vi med varandra annars än vid måltiderna. Jag har ändå lite dåligt samvete för att vi inte längre samlas kring matbordet vid varje mål, annars skulle jag inta ha satt igång med denna apologetik.

Hur som helst. Ärtsoppa blev det. Efter en stund kom Tönnes ner med tallrik och glas och lämnade på diskbänken. Jag blev så oerhört varm och glad. Han fick en glasstrut till efterrätt bara för att jag blev så lycklig. Varför blev jag då så lycklig över denna tämligen vardagliga och självklara handling? Jo, därför att allt är inte självklart med Tönnes. Det gör att varje gång han visar att han dels har lärt sig spelreglerna (vilka han faktiskt har järnkoll på) och väljer att följa dem (det är där det inte längre är självklart) känner jag stolthet och blir full av hopp inför den dag han skall ses som vuxen. Den dag han flyttar hemifrån och skall leva sitt vuxenliv utan att jag är där varje dag för att borsta tänderna på honom.


Inga kommentarer: