söndag, juli 22, 2012

Det måste finnas en mening

Jag har tänkt på Oslo, Utöya och Brevik hela dagen. Jag har tänkt mycket på det som så många har pratat om; hur norrmännen, det norska samhället har hanterat tragedin. En av de saker som tas upp är att det på sitt sätt blev en seger för demokratin. Att Breviks dåd inte gav honom de anhängare han trodde skulle ställa sig upp och heja på, utan att alla vände sig i avsky mot det som hänt och stärktes i sin kamp och tro på demokratin. Nu vet vi förstås inte hur många Breivikanhängare som finns bland oss. Mörktertalet för fascister torde vara stort. I mina mörkaste stunder tror jag att det finns väldigt många överallt. Den dystra tron drabbar mig framför allt när jag för en gångs skull har frångått min princip om att aldrig någonsin läsa kommentarer till nyhetsartiklar eller bloggar (utom min egen, jag har en sådan liten läsekrets att det hittills inte har hittat hit några hatare). Efter en sådan läsning känner jag mig som att jag har doppats i dynga som består av alldeles vanliga människors hat, dumhet, ignorans, elakhet och annan skit. Men för att återgå till Norge: Det är uppenbart att norrmännen på ett fantastiskt vis som kollektiv har lyckats att undvika hämndtanken. Att det är en seger för demokrati och framtidstro är något som gör att jag hoppas att människosläktet kanske inte går under i morgon utan först om tio år, eller så.

Det är så djupt mänskligt att hitta en mening med det som skett. Vi har ett sådant stort behov av att få veta att det som hänt, åtminstone inte har hänt helt utan att det fanns något som kunde berättiga det. På ett personligt plan upplevde jag märkligt nog de motsatta. Jag vet inte hur många som sade till mig när Samuel hade dött att det hade en mening. Jag svarade inte något för alla menade bara så väl. Men det kändes helt fel. Något av det mest trösterika som sades till mig strax efter att Samuel hade dött, det var när dåvarande sjukhusprästen Lars Björklund satt bredvid mig och lågt och stilla sade: "Det finns ingen mening". Om ni inte förstår kan jag inte förklara. Men jag är säker på att om det uppstår en väpnad konflikt som innebär att man måste skicka människor i strid, då skulle säkert även jag ha en annan inställning. Jag tänker mig att för att kunna skicka ut sina barn i krig och sedan aldrig få dem tillbaka dem igen, då måste man intala sig att deras död hade en mening. Det lättaste sättet att hitta en mening är att säga att fienden har besegrats på något vis. Mitt barn, min älskling, min far, mor, syster, bror, bästa vän dog och det var inte förgäves. Återigen, det måste ha en mening. Om det inte verkar finnas någon förklaring skapar vi en för annars klarar vi inte att överleva.

I Norge har det gått bra. Fast det finns inget som generellt styr vår uppfattning om vad meningen är.  I andra sammanhang har det bara ökat på motsättningar och hat mot fienden. Jag blir ibland rädd för den patriotiska vapenskramlarhysteri som kan uppstå när vi måste hitta en mening för krig eller andra övergrepp på mänskligheten.

Men... även jag tror att det finns det som är värt att dö för. Jag hade inte velat leva i en värld styrd av nazister. Att jag jag sedan önskar att vi människor kunde sammanleva på ett sådant sätt att en ideologi som nazismen aldrig hade kunnat uppstå ändrar inte det som redan har hänt. Alltså tänker jag precis om det som om Norge idag, att vi måste hitta ljuset i mörkret. Det måste finnas en mening, trots allt. Annars blir livet outhärdligt.

Inga kommentarer: