onsdag, augusti 29, 2012

En alldeles vanlig tisdagskväll

Domkyrkoplan 5. Milke vid pianot. Magdalenas armbåge till vänster.
Igår var det äntligen terminsstart för körens verksamhet igen. Vi tjuvstartade visserligen med att repetera i lördags och sjunga på biskopsvigning i söndags, men det här var vårt första tisdagsrep efter sommaren. Vi fräschade upp delar från vår önskekonsert i maj eftersom vi skall återanvända flera verk därifrån när vi sjunger under Kulturnatten i Uppsala. Klockan 20.00 i domkyrkan för den intresserade.

Min nothög under repetition. Huller om buller.
Det är lite intressant tycker jag, hur jag reagerar när vi börjar terminen med att öva gammalt. Jag har svårt att känna mig riktigt passionerat övertygad, på något vis. Trots att musiken vi övade igår är stycken som jag tycker om och som vi dessutom framförde mycket väl på konserten i maj är det inget som grabbar tag i mig riktigt. Jag vill sätta tänderna i något nytt. Och eftersom vår ledare är en klok general som ständigt strävar framåt musikaliskt fick vi börja öva på nya saker också. Ett Te Deum av Vaughan Williams som vi skall sjunga på tacksägelsedagen, och två stycken till julkonserten. Judith Weirs Illuminare Jerusalem (se bild) har vi nosat på något tidigare år men var tvungna att överge den gången på grund av tidsbrist. Det är lite knepigt att sätta sig in i, säger Milke, så han vill att vi tränar hemma tills nästa vecka. Det vill han ofta att vi skall göra.

Nästan precis som förr


Idag kom Ullie och hälsade på. Det vill säga, hon skulle ha möte med konsulenten, distriktsordförande och vice dito för IOGT-NTO, i sin nya arbetsroll som utvecklingskonsulent på förbundet. Hurra! Jag satt kvar på mötet och mös en stund fast jag inget hade där att göra. Det kändes lite som förr när vi satt och planerade och gaggade och bollade idéer.

Ullie synkar sin mobil med kalendern, eller något sådant. På bilden till höger grunnar Mona, Ullie och Micke över något djupt. Som varför brandmän i Knivsta måste bära ut posten samtidigt som de har utryckning. Niklas har inte hunnit till expen än.


 Mona diskar kaffekannan. Före mötet. Så att kaffet skall vara drickbart.


Och här synkar Ullie och Mona något med varandra -  skulle man kunna tro. Men det var något annat de gjorde, minns inte vad. Jag intygar i alla fall att de inte spelade Wordfeud.

Frön

Tror minsann att jag har gjort en insats idag. Det är mycket möjligt att det inte leder till något mer än att en rektor ställer en fråga och får ett nej, men ändå.

Det handlar om skolan. Närmare bestämt tränings- och särskolan. Det handlar om att min son en gång i tiden började i en kommunikationsklass där man, utöver den kommunikationsträning som förmodligen pågår på ett eller annat vis i olika stor omfattning i varje tränings- och särskoleklass i landet, också hade en talpedagog. Allt var lycka och glädje i flera år. Så gick talpedagogen i pension. Jag drar den tradiga historien igen: enkelt uttryckt var det så att nu skulle det sparas pengar och då utlystes inte tjänsten. Alla frågor om detta besvarades med att det var så omöjligt att få tag på utbildade talpedagoger. (I en stad med talpedagogsutbildning, N.B.) Men vad bra, tänkte jag, jag känner ju en talpedagog som jag föreslog att prata med rektor. Det gjorde hon och fick ett muntligt löfte om tjänsten. Detta löfte drogs snabbt tillbaka när rektor fick smäll på fingrarna. Det var alltså inte alls så att det var bristen på utbildat folk som var problemet, vilket jag hade misstänkt länge, utan det var en fråga om ekonomi.

Så långt i historien höll jag på att smälla av. Jag gillar inte lögner. Det blev inte bättre av att skolan gjorde en omorganisation som gjordes om efter två månader. Hänger ni med? Det är knappt jag gör det själv. För Tönnes och hans klasskamraters del innebar det att de inte hade haft tillgång till talpedagog på två år när de fick byta skola. De hade gått två månader i den skolan, som naturligtvis inte hade talpedagog vare sig på timmar eller fast anställd, då personal skulle bort. Ett föräldramöte kom. Det var många saker vi behövde diskutera. En hel del var oklart, men en sak hade jag klart för mig när jag gick hem från det mötet: Jag förstod att rektor på nya skolan är en bra typ som hamnat i en svår sits. Hon vill göra det bästa för våra barn. Tyvärr hade hon inga kunskaper om en del av det vi frågade om eftersom hon var ny för klassen och situationen. Det var också tydligt att begreppet kommunikationsklass hade försvunnit ut genom bakdörren. Min raka fråga om huruvida min son gick i en kommunikationsklass eller ej nu fanns det ingen som kunde svara på. Jag var heligt förbannad. Av det blev en debattartikel i UNT som inte fick svar på något enda litet sätt.

Så gick tiden. Tönnes fortsatte att trivas i skolan och ha det bra med sin nu alltmer tröttkörda, underbara lärare. Luften hade gått ur mig efter den energi jag hade lagt ner på debattartikeln - som gick helt spårlöst förbi. Men för någon vecka sedan ryckte jag upp mig och mejlade rektor på Tönnes skola och frågade igen om det där med kommunikationsklass. Hon tog sig tiden att försöka ta reda på svaret, och fick ett från en tjänsteman. Svaret var det förväntade snömoset. "Det finns inga utbildade talpedagoger. Alla tränings- och särskoleklasser jobbar som kommunikationsklasser." Jag blev skitarg men bet ihop och tackade rektor för att hon hade tagit frågan på allvar, och så frågade jag hur långt det skulle sitta inne att få en talpedagog till skolan, kanske delad med Tönnes förra skola som ligger precis i närheten. Jag tänkte uppgivet att "det blir ju inget".

Men vet ni vad. Hon svarade direkt. Hon hade inte tänkt på att anställa någon talpedagog (jag erkänner: där blev jag oerhört häpen och kanske lite, lite arg) men skulle lyfta frågan med några rektorskollegor. Som jag skrev i inledningen har jag inga större förhoppningar om att det verkligen leder någonstans, men jag är så glad över att hon tog min fråga till sig. Att hon nu har tänkt tanken "talpedagog till barnen i träningsklasserna", och att det är något hon skulle vilja genomföra. Som läget är nu i skolan får jag glädjas över detta lilla, enda. Jag sådde ett frö. Rektor vattnar det lite. Jag drömmer om, hoppas, önskar hett att fröet växer till en blomma: anställningen av en talpedagog.

tisdag, augusti 28, 2012

Vardagsgott & näsor

Det måste jag säga, att det finns vardagsgott i mitt liv. Som att få sova lite i soffan under den stora, varma virkade sjal i ananasmönster som jag äntligen blivit klar med.

Som ofta när jag ser en bild av mig själv noterar jag med intresse att min näsa verkar bli kraftigare för varje år. Det är en kran som jag har efter min far. En av mina bröder har den också, men min andra bror har den i en mer modifierad version. Inget av mina barn i sin tur har den. De har ärvt sin pappas lite mer blygsamma nos.


söndag, augusti 26, 2012

Kungligt mode

Från förmiddagens biskopsvigning kan jag rapportera att kronprinsessans hatt i år hade gått hela vägen och var en parabolantenn som satt över höger sida av ansiktet. Tidigare hattar har haft dragningar åt det hållet, men nu var det en hattmakare som hade bejakat trenden fullt ut. Dessa kungliga hattar fascinerar mig. Vilken människa vill sätta på sig en knasig grej på skallen? Eller snarare, vem känner sig fin, pikant, lustig eller tilldragande av att bära en installation överst på knoppen? På något sätt har jag svårt att tro att det kommer naturligt för en ung tjej, och att hattsmaken är något kronprinsessan och hennes medsystrar har fått lov att tillägna sig.

Liksom. Tror ni att en ung Victoria jublade när hon hade uppnått åldern då det är dags för ett kungligt kvinns att ta på sig hatten, och fick de första hattarna presenterade för sig? Undrar om det inte gick till ungefär som så, att hon misstänksamt tittade. Kanske letade hjälpsökande med blicken bland hovfruntimbren. Petade på hatten och frågade: "Lever den? Är det en hatt? Som jag skall ha på mig? Allvarligt? Ha på mig och visa mig för folk i? Nädu, bra practical joke men det går jag inte på." Tänk er sedan hennes fasa då hon drog sig till minnes de huvudbonader som hennes moder drottningen haft på sig genom åren. Den gryende insikten om att här slipper hon inte undan. Ur djupet av mitt hjärta: arma tjej.

Men hon ler sitt varma, vackra leende oavsett hur vansinnig hatt hon har på sig. Jag hoppas att det tyder på att hon tycker att det finns det som är viktigare än hattar. Och där har hon ju i sådana fall alldeles rätt.

P.S. Jag tog ingen bild. Tyckte det skulle varit ofint att dra upp mobilen ur djupet av min körkåpa och kasta mig mellan henne och biskoparna. För att inte tala om att jag inte vill ge livvakterna hicka. Ni får beskåda kronprinsessans hatt av idag i UNT istället när de har lagt ut bilderna.

lördag, augusti 25, 2012

Encore une fois

Det här är min bästa sommarbild i år. Jag publicerar den igen bara för det. Dessutom är jag lite snopen över att reaktionerna uteblev när jag visade den första gången. Jag hade ställt in mig på att åtminstone några kompisar skulle pipa och säga "Hu, vilken stor insekt och så läskigt!", varpå jag kunde få håna dem för deras rädsla för skalbaggar och fromt påpeka att alla Guds varelser är lika älskansvärda. (Fast jag vet inte om jag kan älska en daggmask. Inte på riktigt, i alla fall.)

Bekantskapskretsen är tydligen mer hårdhudad än jag trodde. Eller from, beroende på hur man ser det. Oavsett vilket förtjänar denna ekoxe klättrandes på ros att visas en gång till. Visst är den praktfull?

fredag, augusti 24, 2012

Betraktarens öga

Jag och barnen härbärgerar tillfälligt två franska körgossar som är på besök i Uppsala under en turné i Skandinavien. Vi har tidigare haft inneboende gossar från Tyskland och Finland, men aldrig har språkbarriären känts så besvärlig som nu. Mina barn kan inte ett ord franska. De kan inte tyska eller finska heller, men uppenbarligen kunde våra forna besökare engelska tillräckligt bra för att det skulle gå mer smärtfritt. Våra nuvarande (mycket trevliga och rara) gäster kan lite respektive ytterst lite engelska; jag skulle säga att deras kunskaper i engelska ligger på samma nivå som mina i franska och då snackar vi massiv okunskap. Jag anstränger mig i alla fall för att använda de få franska ord jag minns och blandar skamlöst tempus, du- och ni-form och genusformer huller om bladder. Jag förstår mer av vad de säger än vad jag trodde dock, och det underlättar ju kommunikationen. Stämningen är allt lite ansträngd emellanåt, men vi gör vårt bästa från båda håll och det gör att det ändå går.

Vid middagen ikväll sade äldsta gossen, som ju är en yngling och inte gosse, till mig att han hade sett att jag och mina pojkar stod varandra nära. Det är helt rätt uppfattat, intygar jag. Han sade att han inte var van vid det från franska familjer. Jag vet inget om hur det står till i familjer i Frankrike (eller Sverige, för den delen) och kan bara tala för mig själv. Jag antar att det han såg var att jag pussar och kramar mina pojkar rätt mycket. Rufsar dem i håret. Det är jag knappast ensam i världen om att göra, men man kanske inte gör det inför folk i Frankrike? Oavsett vad det var som gjorde att han uppfattade vår nära relation så gjorde det mig glad på det där djupgående sättet som är det som värmer så gott och länge.


torsdag, augusti 23, 2012

Drömmar

Jag måste göra ett tillägg till mitt näst senaste inlägg, det om Downs syndrom och en dokumentärserie som jag funderade över.

En bra effekt av att visa att människor med Downs syndrom klarar sina liv och har en fungerande vardag är att det kanske vidgar synen på vad funktionshinder innebär. Det visar att ett funktionshinder visserligen är just ett hinder, men inte så stort att en person ínte kan leva ett bra liv med det. Att människor kompenserar det de inte klarar. Att man får ta fasta på de goda och starka sidor som vi tenderar att  glömma bort eller nedvärdera i samhället i stort. Det innebär i sin tur att fältet för drömmar blir bredare. Det blir okej för en människa med funktionshinder att ha framtidsdrömmar och önskningar om sina liv. Och det är mycket viktigt.

Därför känns det lite bittert att tänka på att TV-dokumentärens skapare liksom väljer bort personer som är, exempelvis, som min son. Jag hamnar åter i känslan av att det är okej att ha Downs syndrom, och att det är okej att ha Down och drömma om framtiden - så länge man är nästan som människor utan funktionshinder. När blir det okej för Tönnes att ha framtidsdrömmar, tro? Får han drömma och längta, eller blir det bara pinsamt och jobbigt för hans omgivning som "vet" att han inte kan bli pilot eller lära sig köra bil, i jämförelse med "nästanvanliga" ungdomen på TV där omgivningen ler varmt och säger att det är självklart att han eller hon kan göra det hon vill?

Nu slutar jag tjata om detta ett tag. Så viktigt är det inte i min och Tönnes vardag, för vi är precis som vi brukar vara. Tönnes har ett gott liv. Han mår bra. Jag måste ha rätt saker i fokus.

onsdag, augusti 22, 2012

Patologi

I serien sjukdomstillstånd som uppstår i hemmet kommer vi idag till lilla kökssvindeln. Lilla kökssvindeln infaller när man öppnar en burk med turkisk yoghurt och får en mörkbrun massa i blickfånget. Då blir man så äcklad att man får svindel. Tills man tittar en gång till och minns att det är hallonsylt från en sådan där billighetspåfyllningstub i en urdiskad och återanvänd yoghurtbytta, och alltså inte är yoghurt som har möglat till oigenkännlighet. (Var hallonsyltsbyttan har hamnat är en annan fråga. Förmodligen innehåller den diskmaskinssalt eller något liknande.)

Kluvna känslor

En körkompis frågade om jag hade sett dokumentärserien "Välkommen till vår vardag", som handlar om barn och ungdomar med Downs syndrom och deras familjer. Det hade jag inte men letade rätt på de program som har sänts på SVT play. Orkade inte se något av avsnitten rakt igenom. De programmen handlar om barn som är nästan alldeles vanliga. De pratar. Går i vanlig klass. Hoppar från bryggan rätt ner i vattnet. Kör minimotorcykel. Om någon har sett de programmen och tror att de då vet hur exempelvis min son är, så har de fel.

Men vad är det här, kan man nu helt berättigat fråga. Får man vara hur självisk och inskränkt som helst? Om man inte tål att andra personers liv ser annorlunda ut och ser missunnsamt på deras barn som minsann har nästan precis likadana färdigheter som normalbarnet, då borde man skämmas ögonen ur sig. Alldeles riktigt. Men det är inte där skon klämmer för mig. Det som gör att jag inte orkat se hela programmen i ett svep är att de för mig känns obehagligt tillrättalagda. Jag undrar om producenterna medvetet har letat upp barn som är så nästan normala de bara kan bli förutom att de har sneda ögon och sämre artikulation. Jag undrar om det inte har gjort det för att vill visa upp en söt och romantiserad bild av handikappet Downs syndrom. Och det är klart att det finns många personer som är som de i TV-dokumentären. Men långt ifrån alla. För spannet inom gruppen individer med Downs syndrom är mycket stort. Det finns, precis som i befolkningsgruppen i övrigt, oändligt många variationer. Alla som är födda med Down lär sig inte prata. Alla lär sig inte läsa. En del dras med fysiska problem (40- 50% av barn med Down föds med hjärtfel). De flesta klarar inte att gå i en vanlig grundskoleklass.

Den som gör en dokumentärserie om barn och ungdomar med Downs syndrom borde väl ändå vilja visa en sann bild, tänker jag mig. En sann bild är inte att ensidigt visa de som är "i princip normala". Lika lite som en sann bild vore att bara visa dem som är som Tönnes eller andra av hans kompisar, som inte pratar. Möjligen ville man minska fördomarna om personer med Downs syndrom, och då är det som är lättast att acceptera förstås människor som är så lika oss utan handikapp som möjligt. Problemet är att då marginaliseras den del av gruppen som är annorlunda ännu mer. Ända sedan Tönnes har fötts har jag slagits mot bilden av den handikappade personen som oälskansvärd, dum, ointelligent och konstig. Ännu starkare har jag slagits mot den söta, romantiserande och avpersonifierande bilder av männskor med Downs syndrom. Jag tycker att sötsliskiga mytologiseringar är mycket farliga.

Jag som är förälder till ett barn med Down betackar mig för sådana björntjänster. För vad händer när en person inte stämmer med bilden som bland annat de här TV-programmen ger? Inte nog med att min unge är handikappad, han är dessutom ÄNNU MER handikappad än andra med Downs syndrom för att han inte kan samma saker som barnen i filmerna. Hamnar han liksom i en speciell kategori då, mindre duktig person med Down eller så? Down B?

Men... jag måste samtidigt tycka att det är bra att det överhuvudtaget visas människor med handikapp på TV. Då syns de. Är inte undangömda. Men hur syns de? Jag blir snurrig. Min känslor är inte enkla.

tisdag, augusti 21, 2012

Mocha frappe

Höstens kallare vindar mötte mig när jag gick ut i morse. Den där skärpan i luften som kommer när sommaren är över och som så otvetydigt säger höst väckte mig tillfälligt ur morgondvalan. Men bara tillfälligt, för sedan satt jag och slumrade på bussen och öppnade ytterst motvilligt ögonen när det var dags att kliva av. För att pigga upp mig gick jag in på hörnet och köpte mig en sådan där godiskaffe. Jag dricker inte kaffe för jag tycker att det smakar äckelpäckel, men en iskaffe med chokladsirap och grädde kan slinka ner en gång om året när jag känner mig ovanligt seg. Expediten tittade på mig när jag hade beställt och sade "Den är kall". "Ja, just det", sade jag. Det syntes att hon tänkte att jag var lite eljest som ville ha en iskaffe den första dag som luften talade om höst på riktigt.


Jag smuttar på min iskalla kaffe och hoppas att det skall hjälpa mig att förstå det jag läser. Jag lider av analfabetism när det kommer till manualer och blanketter, och mitt mål i dag är att läsa och förstå manualen till Junis hemsidsverktyg. Önska mig lycka till.

lördag, augusti 18, 2012

Så rätt man vill, så fel det ändå blir

På onsdag fyller Justus femton år. Vi, hans vuxna, beslöt att pojken skulle få en ny cykel eftersom han har vuxit ur den har har. (Och så kunde Sigvard få överta hans cykel och glädjen värmde i mitt bröst över att det ännu finns några saker som de kan ärva av varandra, men nu torde det vara slut. De är så jämnstora kroppsligt nu, pojkarna.) Det föll på min lott att sköta själva införskaffandet av hoj. Idag vaknade jag och tänkte att det allra bästa vore om Justus själv fick välja cykel, samt att detta inte skulle ske en sen eftermiddag i veckan när alla är lagom trötta och stressade. Justus var med på att få en födelsedagspresent i förskott och så for vi och tittade på cyklar idag. Jag är tillräckligt gammaldags för att snörpa på munnen inombords och tänka att när man köpte cykel förr så ingick det både lås och lyktor, minsann, och det svider lite i plånboken när jag måste stå där och hosta upp ännu mer pengar innan cykeln är trafikfärdig. Men det var förstås bara att bita ihop och nu har gossen i alla fall en cykel som han borde kunna reda sig med i många år. Ta i trä, vi bor i cykelstöldsstaden Uppsala.

När vi kommit hem sade jag något till Justus om att jag nästan hade sagt något för att han skulle ha valt en annan cykel, en Svalan med nedsatt pris, och att jag var glad att jag hade hållit tyst eftersom jag verkligen ville att han skulle få precis den cykel han ville inom en viss ekonomisk ram. Då tittade han på mig och sade "Men jag trodde att du ville att jag skulle ha den här cykeln". Den vi köpte, alltså. Hela tiden i cykelaffären sade jag till honom att det var vår present till honom och att det var vad han ville ha som var det som var viktigt. Ändå höll han uppenbarligen på med att försöka läsa av mig för att välja "rätt". (Och läste dessutom av fel...) Jag höll på att få slag. Sedan redde vi ut det och han försäkrade att han verkligen ville ha den blå, sjuväxlade hoj som vi köpte.

Det här bekymrar mig. Jag har försökt vara tydlig när jag pratar med barnen så länge de har funnits. Jag har inte ägnat mig åt halvkvädna suckar eller insinuerat saker istället för att tala om vad jag har tyckt och tänkt för jag anser att det är djupt orättvist mot barn att inte vara sann mot dem. De har inget som helst försvar mot vuxna som gör dem osäkra på vad som egentligen ligger bakom det som sägs, eller vuxna som ger dem dåligt samvete för att barnen känner att den vuxne menade något annat än vad som framfördes, oklart vad. Men jag har alltså inte lyckats. Stackars mina ungar. Det känns lite märkligt att en föresats som har varit så klar för mig ändå har slagit slint. Undrar faktiskt om lösningen är att jag helt enkelt slutar prata. 

torsdag, augusti 09, 2012

Men alltså...

Idag, i morgon och förhoppningsvis (håller tummarna hårt) måndag förmiddag är den tid jag har på mig för att sätta ihop IOGT-NTO-rörelsens i Uppsala län distriktstidning. Eller jag och jag, ovanligt många personer har lämnat texter och bilder till mig så läget borde vara mycket gott.  Jag var nöjd och glad och skrev tacksamma mejl och trallade för mig själv och tyckte det mesta var i hamn. Trodde jag tills för en timme sedan.

Jag skulle göra en pdf av tidningen för att skicka en första utkastsversion till berörda personer i hopp om hjälpt med korrekturläsning samt påfyllning av texter. Men det bidde något märkligt fel. Bara fyra sidor av åtta dök upp i pdf:en, resterande fyra var blanka. Jag förstod ingenting för det här har jag inte varit med om hittills i min relation med Adobe InDesign. Felsökte lite, länkade om ett och annat, gjorde om. Och gjorde om. Och gjorde om. Blanka sidor.

Jag satsar nu allt på att alla mina problem kommer att lösas under natten. Att mitt undermedvetna jobbar under sömnen så jag vaknar i morgon och inser precis vad som är haken. Annars blir det till att ringa de stackars människor på tryckeriet som måste sitta och leda mig vid handen genom diverse tekniska handgrepp. Det är rätt dumt att vara hyfsat habil på en sak men bara så att jag precis är funktionsduglig. Det skulle vara lättare om jag inte visste ett dugg så att ingen förväntade sig att jag skulle kunna lösa konstiga problem som uppstår med en programvara. Bättre dator ignoramus än dator habilis, liksom. Känns det som just nu. Vanligtvis är jag ändå rätt stolt över det (lilla) jag har lärt mig alldeles själver genom åren.

Men, som Scarlett säger, tomorrow is another day.

onsdag, augusti 08, 2012

Fauna


Under min korta vistelse på landet det här året har jag sett ovanligt mycket av de små djur som sammanlever med oss. De flesta har alltid funnits där utan att jag har tänkt så mycket på dem, men i år har mina ögon av någon anledning varit mer uppmärksamma. Det mest spektakulära krypet var ekoxen. Jag har aldrig sett någon i hela mitt liv (sant). Vi följde den med spänt intresse i flera timmar. Först var dess käftar intrasslade i gammal spindelväv som Erik petade loss. Sedan fick den upp lite bättre fart och ägnade sig åt att klättra upp och ner för en farstupelare och dunsa ner igen.

Ungefär så dags kom gäster och vi glömde ekoxen några timmar -  tills en till dök upp! Vi konstaterade att det inte var samma en eftersom den första vi såg hade något vaj på benen. Den sista gästen fick hjälp upp på bordet och klängde på en ros i en timme innan jag förbarmade mig över den och med Annettes hjälp fick den till närmsta ek. Sedan dess har vi inte sett någon av dem. Ekoxens liv verkar lite trist. Först ägnar de fem år som larver åt att växa till sig. Efter det lever de i sex veckor. Sex veckor har de på sig för att leva loppan och fortplanta sig. Men å andra sidan, vad vet jag om vad ekoxar tänker och upplever? Det kanske är jättefestligt att vara larv. Party i puppan.



Flera djur: vi såg en pytteliten och väldigt söt groda i Söderköping. När vi kom hem satt en padda och väntade på altanen. Förutom dessa lite större djur har jag noterat diverse skalbaggar med färgglada sköldar, gråsuggor under sopsäckar som vi bar undan, många myror och ett otal nattflyn. Ett av dem var så här vackert. Jag undrar om den var någon slags kameleont eller om det bara var en ren slump att den så perfekt matchade färgen på dörrlisten till lillstugan.

Jag ber om ursäkt för att bilderna alltid hamnar så knasigt, jag begriper mig inte på bildhanteraren alls. Jag har också upptäckt att slutresultatet blir olika och fel beroende på vilken webbläsare och årgång av programvara man har, och förmodligen också på onda krafter som motarbetar mig.

Bara ta det lugnt en stund

Även sådana här stora typer som alldeles snart fyller femton år kan behöva sitta i gungan en stund och chilla. Relaxa, liksom. Kontemplera. Man får passa på eftersom alla syskonen (mellan tio och arton år) slåss om att få sitta där och sakta gunga fram och tillbaka.

torsdag, augusti 02, 2012

Verkligheten slår till

När vi var i Hallstahammar förra veckan avslutade vi med ett besök på Svedvi kyrkogård. Där ligger min farmor och farfar, Gulli och Thure Holmgren. Där ligger en gammal klasskamrat till mig som dog när vi var tjugo år. Där ligger en del andra människor som jag kände när de var i livet. Jag hade tänkt mig att få strosa lite lugnt och eftertänksamt medan barnen fick lägga sig på gräset och titta på moln i väntan på mig.

Det som hände var att kyrkogården var full i mygg. Det var myggigt som i Gysinge. Vi slog efter myggen på varandras ryggar och armar och uthärdade inte mer än att gå fram till farmor och farfars grav, se på den i tre sekunder och sedan störta tillbaka till bilen. Det vara bara att glömma en längre vandring. Det kändes som att myggen fanns överallt, i öron och näsa och precis överallt. Det var ganska otäckt. Jag var snopen. Lite ledsen. Men så tänkte jag som så, att livet tar sig fram. Livet bryter igenom även när vi besöker våra döda. Det är förstås alldeles som det skall vara. Livet går först. Och, viktigast av allt: våra döda är inte glömda för att vi inte står vid deras gravar varje vecka.