fredag, augusti 24, 2012

Betraktarens öga

Jag och barnen härbärgerar tillfälligt två franska körgossar som är på besök i Uppsala under en turné i Skandinavien. Vi har tidigare haft inneboende gossar från Tyskland och Finland, men aldrig har språkbarriären känts så besvärlig som nu. Mina barn kan inte ett ord franska. De kan inte tyska eller finska heller, men uppenbarligen kunde våra forna besökare engelska tillräckligt bra för att det skulle gå mer smärtfritt. Våra nuvarande (mycket trevliga och rara) gäster kan lite respektive ytterst lite engelska; jag skulle säga att deras kunskaper i engelska ligger på samma nivå som mina i franska och då snackar vi massiv okunskap. Jag anstränger mig i alla fall för att använda de få franska ord jag minns och blandar skamlöst tempus, du- och ni-form och genusformer huller om bladder. Jag förstår mer av vad de säger än vad jag trodde dock, och det underlättar ju kommunikationen. Stämningen är allt lite ansträngd emellanåt, men vi gör vårt bästa från båda håll och det gör att det ändå går.

Vid middagen ikväll sade äldsta gossen, som ju är en yngling och inte gosse, till mig att han hade sett att jag och mina pojkar stod varandra nära. Det är helt rätt uppfattat, intygar jag. Han sade att han inte var van vid det från franska familjer. Jag vet inget om hur det står till i familjer i Frankrike (eller Sverige, för den delen) och kan bara tala för mig själv. Jag antar att det han såg var att jag pussar och kramar mina pojkar rätt mycket. Rufsar dem i håret. Det är jag knappast ensam i världen om att göra, men man kanske inte gör det inför folk i Frankrike? Oavsett vad det var som gjorde att han uppfattade vår nära relation så gjorde det mig glad på det där djupgående sättet som är det som värmer så gott och länge.


2 kommentarer:

Bergmanfamiljen sa...

Härligt att han uppfattade det, och så fint av honom att dessutom anstränga sig för att berätta det trots språkbarriären! Det måste verkligen ha gjort ett starkt intryck på honom. Körutbyten når djupt ibland! När han får barn en dag bär han med sig det här minnet. Fint!

Jenny sa...

Ja, jag tyckte det. Och så var det intressant att det gick att kommunicera en sådan pass abstrakt sak, medan det var omöjligt att förklara och förstå innehållet i lunchmatsäcken, exempelvis.