onsdag, augusti 29, 2012

Frön

Tror minsann att jag har gjort en insats idag. Det är mycket möjligt att det inte leder till något mer än att en rektor ställer en fråga och får ett nej, men ändå.

Det handlar om skolan. Närmare bestämt tränings- och särskolan. Det handlar om att min son en gång i tiden började i en kommunikationsklass där man, utöver den kommunikationsträning som förmodligen pågår på ett eller annat vis i olika stor omfattning i varje tränings- och särskoleklass i landet, också hade en talpedagog. Allt var lycka och glädje i flera år. Så gick talpedagogen i pension. Jag drar den tradiga historien igen: enkelt uttryckt var det så att nu skulle det sparas pengar och då utlystes inte tjänsten. Alla frågor om detta besvarades med att det var så omöjligt att få tag på utbildade talpedagoger. (I en stad med talpedagogsutbildning, N.B.) Men vad bra, tänkte jag, jag känner ju en talpedagog som jag föreslog att prata med rektor. Det gjorde hon och fick ett muntligt löfte om tjänsten. Detta löfte drogs snabbt tillbaka när rektor fick smäll på fingrarna. Det var alltså inte alls så att det var bristen på utbildat folk som var problemet, vilket jag hade misstänkt länge, utan det var en fråga om ekonomi.

Så långt i historien höll jag på att smälla av. Jag gillar inte lögner. Det blev inte bättre av att skolan gjorde en omorganisation som gjordes om efter två månader. Hänger ni med? Det är knappt jag gör det själv. För Tönnes och hans klasskamraters del innebar det att de inte hade haft tillgång till talpedagog på två år när de fick byta skola. De hade gått två månader i den skolan, som naturligtvis inte hade talpedagog vare sig på timmar eller fast anställd, då personal skulle bort. Ett föräldramöte kom. Det var många saker vi behövde diskutera. En hel del var oklart, men en sak hade jag klart för mig när jag gick hem från det mötet: Jag förstod att rektor på nya skolan är en bra typ som hamnat i en svår sits. Hon vill göra det bästa för våra barn. Tyvärr hade hon inga kunskaper om en del av det vi frågade om eftersom hon var ny för klassen och situationen. Det var också tydligt att begreppet kommunikationsklass hade försvunnit ut genom bakdörren. Min raka fråga om huruvida min son gick i en kommunikationsklass eller ej nu fanns det ingen som kunde svara på. Jag var heligt förbannad. Av det blev en debattartikel i UNT som inte fick svar på något enda litet sätt.

Så gick tiden. Tönnes fortsatte att trivas i skolan och ha det bra med sin nu alltmer tröttkörda, underbara lärare. Luften hade gått ur mig efter den energi jag hade lagt ner på debattartikeln - som gick helt spårlöst förbi. Men för någon vecka sedan ryckte jag upp mig och mejlade rektor på Tönnes skola och frågade igen om det där med kommunikationsklass. Hon tog sig tiden att försöka ta reda på svaret, och fick ett från en tjänsteman. Svaret var det förväntade snömoset. "Det finns inga utbildade talpedagoger. Alla tränings- och särskoleklasser jobbar som kommunikationsklasser." Jag blev skitarg men bet ihop och tackade rektor för att hon hade tagit frågan på allvar, och så frågade jag hur långt det skulle sitta inne att få en talpedagog till skolan, kanske delad med Tönnes förra skola som ligger precis i närheten. Jag tänkte uppgivet att "det blir ju inget".

Men vet ni vad. Hon svarade direkt. Hon hade inte tänkt på att anställa någon talpedagog (jag erkänner: där blev jag oerhört häpen och kanske lite, lite arg) men skulle lyfta frågan med några rektorskollegor. Som jag skrev i inledningen har jag inga större förhoppningar om att det verkligen leder någonstans, men jag är så glad över att hon tog min fråga till sig. Att hon nu har tänkt tanken "talpedagog till barnen i träningsklasserna", och att det är något hon skulle vilja genomföra. Som läget är nu i skolan får jag glädjas över detta lilla, enda. Jag sådde ett frö. Rektor vattnar det lite. Jag drömmer om, hoppas, önskar hett att fröet växer till en blomma: anställningen av en talpedagog.

Inga kommentarer: