onsdag, augusti 22, 2012

Kluvna känslor

En körkompis frågade om jag hade sett dokumentärserien "Välkommen till vår vardag", som handlar om barn och ungdomar med Downs syndrom och deras familjer. Det hade jag inte men letade rätt på de program som har sänts på SVT play. Orkade inte se något av avsnitten rakt igenom. De programmen handlar om barn som är nästan alldeles vanliga. De pratar. Går i vanlig klass. Hoppar från bryggan rätt ner i vattnet. Kör minimotorcykel. Om någon har sett de programmen och tror att de då vet hur exempelvis min son är, så har de fel.

Men vad är det här, kan man nu helt berättigat fråga. Får man vara hur självisk och inskränkt som helst? Om man inte tål att andra personers liv ser annorlunda ut och ser missunnsamt på deras barn som minsann har nästan precis likadana färdigheter som normalbarnet, då borde man skämmas ögonen ur sig. Alldeles riktigt. Men det är inte där skon klämmer för mig. Det som gör att jag inte orkat se hela programmen i ett svep är att de för mig känns obehagligt tillrättalagda. Jag undrar om producenterna medvetet har letat upp barn som är så nästan normala de bara kan bli förutom att de har sneda ögon och sämre artikulation. Jag undrar om det inte har gjort det för att vill visa upp en söt och romantiserad bild av handikappet Downs syndrom. Och det är klart att det finns många personer som är som de i TV-dokumentären. Men långt ifrån alla. För spannet inom gruppen individer med Downs syndrom är mycket stort. Det finns, precis som i befolkningsgruppen i övrigt, oändligt många variationer. Alla som är födda med Down lär sig inte prata. Alla lär sig inte läsa. En del dras med fysiska problem (40- 50% av barn med Down föds med hjärtfel). De flesta klarar inte att gå i en vanlig grundskoleklass.

Den som gör en dokumentärserie om barn och ungdomar med Downs syndrom borde väl ändå vilja visa en sann bild, tänker jag mig. En sann bild är inte att ensidigt visa de som är "i princip normala". Lika lite som en sann bild vore att bara visa dem som är som Tönnes eller andra av hans kompisar, som inte pratar. Möjligen ville man minska fördomarna om personer med Downs syndrom, och då är det som är lättast att acceptera förstås människor som är så lika oss utan handikapp som möjligt. Problemet är att då marginaliseras den del av gruppen som är annorlunda ännu mer. Ända sedan Tönnes har fötts har jag slagits mot bilden av den handikappade personen som oälskansvärd, dum, ointelligent och konstig. Ännu starkare har jag slagits mot den söta, romantiserande och avpersonifierande bilder av männskor med Downs syndrom. Jag tycker att sötsliskiga mytologiseringar är mycket farliga.

Jag som är förälder till ett barn med Down betackar mig för sådana björntjänster. För vad händer när en person inte stämmer med bilden som bland annat de här TV-programmen ger? Inte nog med att min unge är handikappad, han är dessutom ÄNNU MER handikappad än andra med Downs syndrom för att han inte kan samma saker som barnen i filmerna. Hamnar han liksom i en speciell kategori då, mindre duktig person med Down eller så? Down B?

Men... jag måste samtidigt tycka att det är bra att det överhuvudtaget visas människor med handikapp på TV. Då syns de. Är inte undangömda. Men hur syns de? Jag blir snurrig. Min känslor är inte enkla.

Inga kommentarer: