lördag, augusti 18, 2012

Så rätt man vill, så fel det ändå blir

På onsdag fyller Justus femton år. Vi, hans vuxna, beslöt att pojken skulle få en ny cykel eftersom han har vuxit ur den har har. (Och så kunde Sigvard få överta hans cykel och glädjen värmde i mitt bröst över att det ännu finns några saker som de kan ärva av varandra, men nu torde det vara slut. De är så jämnstora kroppsligt nu, pojkarna.) Det föll på min lott att sköta själva införskaffandet av hoj. Idag vaknade jag och tänkte att det allra bästa vore om Justus själv fick välja cykel, samt att detta inte skulle ske en sen eftermiddag i veckan när alla är lagom trötta och stressade. Justus var med på att få en födelsedagspresent i förskott och så for vi och tittade på cyklar idag. Jag är tillräckligt gammaldags för att snörpa på munnen inombords och tänka att när man köpte cykel förr så ingick det både lås och lyktor, minsann, och det svider lite i plånboken när jag måste stå där och hosta upp ännu mer pengar innan cykeln är trafikfärdig. Men det var förstås bara att bita ihop och nu har gossen i alla fall en cykel som han borde kunna reda sig med i många år. Ta i trä, vi bor i cykelstöldsstaden Uppsala.

När vi kommit hem sade jag något till Justus om att jag nästan hade sagt något för att han skulle ha valt en annan cykel, en Svalan med nedsatt pris, och att jag var glad att jag hade hållit tyst eftersom jag verkligen ville att han skulle få precis den cykel han ville inom en viss ekonomisk ram. Då tittade han på mig och sade "Men jag trodde att du ville att jag skulle ha den här cykeln". Den vi köpte, alltså. Hela tiden i cykelaffären sade jag till honom att det var vår present till honom och att det var vad han ville ha som var det som var viktigt. Ändå höll han uppenbarligen på med att försöka läsa av mig för att välja "rätt". (Och läste dessutom av fel...) Jag höll på att få slag. Sedan redde vi ut det och han försäkrade att han verkligen ville ha den blå, sjuväxlade hoj som vi köpte.

Det här bekymrar mig. Jag har försökt vara tydlig när jag pratar med barnen så länge de har funnits. Jag har inte ägnat mig åt halvkvädna suckar eller insinuerat saker istället för att tala om vad jag har tyckt och tänkt för jag anser att det är djupt orättvist mot barn att inte vara sann mot dem. De har inget som helst försvar mot vuxna som gör dem osäkra på vad som egentligen ligger bakom det som sägs, eller vuxna som ger dem dåligt samvete för att barnen känner att den vuxne menade något annat än vad som framfördes, oklart vad. Men jag har alltså inte lyckats. Stackars mina ungar. Det känns lite märkligt att en föresats som har varit så klar för mig ändå har slagit slint. Undrar faktiskt om lösningen är att jag helt enkelt slutar prata. 

Inga kommentarer: