söndag, september 30, 2012

Vad jag läste om och kommer ihåg från dagens tidning

Söndagens UNT, Upsala Nya Tidning. Det är så fint, tycker jag, med gamla tidningsnamn som hänger med. Det står på tidningen att det är årgång 122, så då torde tidningen ha grundats 1890. Nya var ordet. Men jag gillar det. Det ger mig en känsla av kontinuitet. Av att nästan kunna tänka sig hur det hade varit på plats i någon unken inrökt salong med män som satt och punschade och beslutade sig för att nu jädrar anamma är det dags för en ny tidning i stan, för den gamla är så (sätt in valfritt adjektiv). Fast jag hade på min höjd varit serveringsfröken förstås, och antagligen ägnat mig åt att komma undan nyp i rumpan och inte tänkt så mycket på vad som sades.

Läste en notis om en man som hade 24 katter i sin lägenhet. Konstigt nog fungerade det inte riktigt. Katterna mådde inte bra och grannarna klagade över kisslukten och länsstyrelsen grep in. Han får ha tre katter, basta. Ibland tänker jag att jag skulle kunna bli sådan jag också. Snöa in totalt på något och liksom sätta bo i min egen lilla värld. Om man gör det märker man knappast när man passerat gränsen.

Och så läste jag om forskning som visar att barn till kvinnor med utvecklingsstörning löper risk att dö i slutet av graviditeten eller under första levnadsveckan. Ofta föds barnen för tidigt, också. Varför de här komplikationerna (vilket ord i sammanhanget: tragedier är det) tillstöter finns det ännu inte svar på.  Rökning och fetma som tydligen är vanligt hos utvecklingsstörda kvinnor är inte en tillräcklig förklaring. Jag undrar. Och inte är jag forskare så jag kan inte börja gräva i det heller.

Jag läste fel på en rubrik också. Bilbo kan fälla planer om världsarv, läste jag. Va? Bilbro, var det.

Visstja, jag läste om en 16-årig kille som satsar på att få köra Formel-1. Jag är glad att jag inte är hans förälder. Så jag skulle våndas varje gång han körde ut på banan. Tänka på Ronnie Petersson hela tiden. Körsång är betydligt mindre livsfarligt.

Jaha, så nu sitter du och tänker att det var en märkvärdigt ytlig människa som inte minns något av de större politiska in- och utrikesnyheterna. Men vad minns du av din morgontidningsläsning? Jag bara säger det!

fredag, september 28, 2012

Dammigt och svårt

Jag är inte så bra på att hålla ordning runt mig. Men jag har hållpunkter som jag måste se till att de finns så att vardagen inte bara blir hela havet stormar; man måste ha något att hålla sig i även som kaosskapare. Därför plockar jag ordentligt undan tekoppar och annat jox från bordet i vardagsrummet varje kväll. Däremot kan en väska stå ouppackad i hallen i veckor. Just nu är det Tönnes väska sedan han var på ungdomshelg, för tre veckor sedan. Det finns verkligen ingen logik i vad jag har som hållpunkt. Men en sak vet jag, och det är att om jag skulle släppa efter och inte göra mina enstaka ordningsinsatser (det är exempelvis jag som sopar golven och torkar bort allt klägg och rinnigt som hamnar i köket), då skulle jag rasa. Emellanåt försöker jag träna på att öka på antalet saker att göra regelmässigt.

Det kommer nog aldrig bli så att jag varje vecka torkar ur bokhyllorna, tyvärr. Det om något skulle behövas eftersom vi dels har väldigt många böcker, dels för att de generar damm så in i h-e. Dessutom är jag överkänslig mot damm. Slutsatsen borde vara enkel att dra, men det finns så mycket annat jag vill göra istället. Som att läsa en bok. Inte torka runt den. Men idag satte jag igång en oplanerad hyllstädning eftersom jag har tappat bort en bok som jag absolut vill läsa just nu. Till sist hamnade jag i sovrummet där det ligger böcker i travar på byrån och på golvet bredvid min säng, och huller om buller i en Ivarhylla som egentligen skall förvara försäkringspapper och sådant. När jag kom till Ivarhylla rasade det ner saker. Jag började plocka och torka. Och märkte att jag plötsligt blev så förtvivlat ledsen.

På Ivarhyllan ligger pärmen med Samuels sjukjournal. Där ligger också den sjukhusdagbok som vi började föra ungefär ett år innan Samuel dog. Jag vill inte gå nära. Jag vill inte titta. Jag vill inte veta att de ligger där. Så jag rörde dem inte. De ligger kvar längst opp på hyllan under ett lager med damm.

Ni behöver inte säga något. Jag vet. Det är inte så man skall sörja.

onsdag, september 26, 2012

En Ulliedag

Idag kom Ullie. Sedan hon slutade hos oss och lämnade stan för alldeles för många år sedan saknar jag henne mycket, så när hon nu har som arbete att stötta bland annat vårt distrikt med verksamheten är jag mycket glad över att veta att vi kommer att träffas oftare. Jag blev glad som ett barn, faktiskt. Efter en stund försökte hon få prata med Mona istället eftersom de hade arbetsfrågor att avhandla. Jag släppte henne motvilligt. Ungefär då kom vaktis upp för att byta lysrör åt mig. När han tog ner det trasiga röret ur armaturen dråsade det ner en massa mysko mörkt rosafärgade flagor. Jag tog en närmare titt. Och såg. Det var rester från en av de många ballonger som Ullie fyllde mitt arbetsrum med när jag och Björn hade gift oss. Flera hade legat ovanpå lampan och gått sönder, och jag har aldrig fattat att jag inte fått undan alla rester.

Jag var bara tvungen att visa. Jag sprang in till Mona och sade "Ullie, Ullie kom och titta". Lite barnsligt. Men jag blev så glad.

måndag, september 24, 2012

Ett huve fullt med snor, ett huve fullt med snor, hej hopp fallerallanla ett huve fullt med snor

Har inte varit så länge på jobbet men måste redan ta en paus. Dricker lite varmt och skriver om hur dumt det är att ha förminskad hjärnkapacitet. Det funkar liksom inte att jobba då. Nyss raderade jag kontaktlistan till en mängd personer som jag skulle skicka ut information till. Jättebra. Verkligen. Råkar se mig i spegeln som sitter på väggen utanför mitt rum. Det syns att jag är arg och sjuk. Kan skrämma livet ur vem som helst. Frågan är om det är i det här läget jag skall gå till receptionen och försöka få ut taggar till kök och förråd som vi behöver ha tillgång till under veckans "dela ut kaffe till pendlare"-aktiviteter, eller om jag skall vänta någon timme och lugna ner mig så att jag bara ser sjuk ut och inte arg också.

Vänta är nog bäst. Under tiden kan jag grunna på det skumma föreningsnamnet Vikingafanan. Det härstammar givetvis från en annan tid än den här, men jag förstår inte vad det betyder. Vad menade de glada medlemmarna i logen en gång för kanske hundra eller åttio år sedan när de beslöt att kalla sig för just Vikingafanan? Vad betecknar det? Vad i helsike är en vikingafana? Jag tror inte att vikingarna kutade omkring med en fana längst fram när de drog fram för att röva och skövla. Äh. Jag vet. De tänkte nog inte så mycket, de som valde namnet. De var väl gripna av en allmän nordisk patriotisk stämning där det kändes ok att benämna sig efter krigare och rövare. (Karl XII var ju också poplulärt som inslag i logenamn.) Och vadå - min egen förening heter fortfarande Svea. Nordiskt. Patriotiskt. Men inte så krigiskt som Vikingafanan, väl?

lördag, september 22, 2012

En sådan där bra

En förkyld och trött lördagsmorgon när jag vaknat alldeles för tidigt passar det bra att sitta länge och hänga över tidningarna. Dels dagstidningen, dels Accent. Skönt att kunna ta mig tid att verkligen läsa och inte bara skumma och göra enstaka nedslag. På sista sidan i Accent finns en dödsannons som talar om för mig att en av alla dessa bra människor jag har träffat inom IOGT-NTO-rörelsen i mitt liv gick bort i augusti. Det visste jag inte, så jag är tacksam över att att ha fått veta det nu. På det där lite märkliga, nästan skumma sättet som gör att jag blir ledsen över att först ett år senare få veta om någons bortgång. Vad den känslan bottnar i vet jag inte, förmodligen är det något fel på mig, men den finns där. Jag vill vet med en gång.

Allan Axelsson har jag inte haft något att göra med på över tjugo år. Men innan dess, på den tiden när jag fortfarande träffade honom då och då, var han för mig en av de där personerna med ett brinnande engagemang. En förebild. Från min horisont framstod det som att det framför allt var det internationella arbetet som var Allans livsuppgift. Han kuskade klotet runt upp i hög ålder. Han var så intresserad. Så vital. Så spänstig i intellektet.  I alla fall då, det är som sagt en halv livstid sedan jag pratade med honom ordentligt.

Allan var född 1917, så det är inte konstigt att han slutat. Men på samma sätt som det alltid är med det här, det vi alltid säger om de bortgångna, det som är fullkomligt sant: så länge vi minns lever de lite till. Och jag är glad att ha träffat Allan.

onsdag, september 19, 2012

Brusten illusion

Mmm, små glaserade kakor, tänkte jag och närmade mig burken som stod på jobbet. Öppnade förväntansfullt.
Men det var UNF-knappar.

tisdag, september 18, 2012

Sällskapligt

Jag satt bredvid Jimmy på bussen hem idag. Jimmy har bott i vårt bostadsområde längelänge och jag har småpratat med honom på bussen förut, men idag var det första gången som vi satt och pratade en längre stund. Det berodde nog på att vi satt bara vi två vid fyrplatserna först. När det klev på fler passagerare som satte sig mitt emot vandrade Jimmys intresse över till dem. Jag känner igen det, han brukar göra så.  Men jag tyckte att nu var vi ju liksom kompis han och jag, så jag vägrade att låta mig utestängas ur dialogen. Jag tror att Jimmy tyckte om det. Vi pratade om regnet och vilken väg bussen tar och så frågade jag lite hur han har det.

Det verkade vara bra med honom. Förlovningsring hade han på vänstra ringfingret, och han är polis. Det betyder att hans hundar är polishundar. Självklart. Fast, rättade han sig, jag jobbar inte, jag pryar. Vad gör du? frågade jag. Kaffe, svarade han prompt. Och hjälper till.

Jimmy har Downs syndrom. Jag vet inte hur gammal han är men tippar på att han måste närma sig trettio. Han åker buss själv till och från jobbet. Han cyklar (han skulle ta cykeln hem från busshållplatsen sedan) och har fästmö. Jag blir lite glad när jag stöter på honom.

En dag som andra

Det märks inget på den här dagen att den skulle vara något speciellt. Inga flaggor, inga parader eller sorgetåg heller för den delen. Vad den betyder för varje enskild individ är något annat, som inte syns utåt. Någon kanske jublar idag. En annan gråter. Någon får sitt första barn.

För tjugoett år sedan var det vi som fick vårt första barn. Vi fick fira hans födelsedag i sex år. Och idag tycks det mig omöjligt, outhärdligt, obegripligt, orättvist och många andra ord som börjar på o-, att Samuel dog. Jag ser den sjuka sexåringen framför mig och begriper inte att han inte fick bli frisk och leva vidare. Idag fantiserar jag ihop en bild av hur han skulle ha sett ut och varit som tjugoettåring. Ung man. Vuxen. Men det är fånigt. Han blev sex år och sedan tog det slut. Så är det bara.

måndag, september 17, 2012

Dagen hittills

 På morgonen åkte jag till jobbet. Jobbade. Bröt för lunch, jag skulle bjuda min Alva på mat på den persiska restaurangen Kadbano. Lika gott som alltid.

Så jobbade jag ett tag till. Och lite till. Sedan gick jag hem och sov en stund innan Tönnes taxi kom. Vid det laget hade det både trillat in barn och två försvann igen.

Tog mig an tvätthögen som ser enorm ut mycket tack vare alla förbaskade lakan som vi har använt på landet, på läger, gästade franska pojkar och andra övernattningar. Det tar ju hundra år att vika lakan i massuppsättning. Flinade åt Sigvards byxor. Jag har gett upp. Ingen idé att laga hålet på knät på de grå byxorna eller försöka få bort gräsfläckarna på de ljusblå. För det första är det likadant nästa gång jag sorterar tvätt, för det andra har han snart vuxit ur dem! En ros för min lättja, kan man säga.


Björn steker fläskkompletter som Sigge sade för något år sedan. Luktar gott. Ja, och sedan är det bara lite kväll och lite prat och sedan är dagen slut.

söndag, september 16, 2012

lördag, september 15, 2012

I gosskörens tjänst

Så är det dags för uppdrag igen. Idag skall gosskörspatrullen ut och sjunga i Gränby köpcentrum för att locka till sig hugade sångare som får provsjunga enligt drop-in-system. Klädsel idag var förstås körtröja, och sedan skulle pojkarna ha prydlig vardagsklädsel. Jag vet inte om mina killars slafsiga jeans och gympadojor kvalade in där. Men jag tycker att de är så fina, så fina.

fredag, september 14, 2012

Det är något bortom bergen

Molnen drar snabbt över himlen ikväll. Jag blir rastlös av det. Det är som om något ropar och drar.  Mitt inre liksom reser sig halvvägs upp från stolen för att kliva iväg... vart? Det vet jag inte. Antagligen är det just det mitt liv går ut på; att ta reda på vart jag skall gå.

Quae mutatio rerum

Jag var aldrig aktiv i studentlivet utanför studierna för jag hade så mycket annat för mig. En del studentikosa saker snappade jag förstås upp, och jag har med nöje skrålat med i "O, gamla klang- och jubeltid"  och rest mig vid lämplig fras (en plåstrar själen som är skral) under kompisars doktorsmiddagar, men det var längesedan sådana tillfällen gavs. Jag har inte så mycket studentnostalgi i mig, med andra ord.

Dock tycker jag det är roligt att min unge nu är recce. Ja, hon är faktiskt i skrivande stund på reccegasque på Norrlands. Här trodde jag att hon skulle välja S-Nerikes eller V-Dala för att hylla sina föräldrars respektive ursprung, eller möjligen välja Upplands - men hon valde Norrlands för det verkade trevligast. Och hon har släktband även dit om man nu skall bry sig om sådant. Det var säkert rätt länge sedan folk brydde sig om landskapsanknytningen till nationen.

Hur som helst slår det mig att jag har en ansats till att tänka mig mina studie- och ungdomsår lätt sockrade. Det tycker jag är  konstigt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så gammal att jag skulle börja tänka så. För så värst mycket klang och jubel var det inte, att vara ung.


fredag, september 07, 2012

O, eviga ungdom

Ett återkommande tema i de sagor vi människor har berättat för varandra genom tiderna handlar om evig ungdom. Tänk om man kunde! Om det gick att få vara ung och vital mycket längre än vad vår köttsliga tillvaros utmätta tid tillåter. Och om det inte går att stanna tiden och vara evigt ung, tänk om det gick att dricka ur ungdomens källa och vrida klockan tillbaka... det finns många variationer på det temat. Allt ifrån porträttet som åldras istället för personen som det föreställer (tack för den mardrömsbilden, Oscar Wilde) till science-fiction där den eviga ungdomen närmast är en dussinvareuppslag hos manusförfattarna.

Men jag tycker det verkar riskfyllt, det där. Alla berättelser visar att det inte är en bra idé att fiffla med naturens gång. Den som ger sig på att försöka hålla sig evigt ung eller återvända till sin ungdom råkar ut för bakslag. Oönskade bieffekter kommer direkt. Otrevliga sådana. Folk blir monster eller dör dagen efter det de trodde var ett lyckat experiment för att kroppen har brutits ner av den fantastiska xyzgammastrålen. Eller så lever de ensamma eftersom alla de älskar åldrats och dött ifrån dem. Eller så händer något annat hemskt.... Berättelserna innehåller ofrånkomligt saftiga moralkakor som varnar för försök på det här området.

Själv är jag nöjd med att leva i tiden och följa med den, sådär organiskt. Men jag blir lite nyfiken. Om det gick att låta sig bestrålas av en xyzgammastråle med en twist av hallonsaft och bli en sådär 25 år igen, är det sig själv som 25-åring man ser i spegeln? Eller är det en annan typ, ung, men en som inte alls ser ut som, eller är, ens 25-åriga jag? Bara den frågan gör att jag ställer mig tveksam till det hela...







onsdag, september 05, 2012

God morgon

I morse klev Sigvard ur sängen tio minuter innan väckarklockan ringde, kom ner till mig i köket och frågade om han fick göra ägg. Jag trodde han menade koka, men här skulle det göras omelett. Visst, svarade jag. Och så satte han igång. Med den koncentration som är hans, och en sång på läpparna. Jag fick smaka. Den var delikat. Jag tror det var oreganon som gjorde omeletten extra piffig, men jag svär på att konsistensen - ja, allting, faktiskt, var mycket bättre än när jag gör omelett.

Han orkade inte trycka i sig hela till frukost utan ställde in den i kylskåpet med en lapp. Vilket var himla bra, för då hade sjuke Justus något att äta till lunch idag.

Det kändes som en bra början på dagen.

tisdag, september 04, 2012

Sida vid sida men ändå skilda åt

Min barndomsstad var en bruksort en gång i tiden, innan industridöden. Det innebar att kommunen fick stora tillskott av arbetskraftsinvandring i olika perioder. Det började med människor från Italien, och sedan kom jugoslaver och finnar. Jag växte alltså upp med att det var fullkomligt normalt att höra grannbarnen tala finska och att det i min klass fanns barn med föräldrar som hade andra nationaliteter än svenska. När vi gick ut nian hade vi tre klasskompisar från Jugoslavien, en finne (den andra finska klasskamraten flyttade redan när vi gick i tvåan), en från Tjeckoslovakien och en från Österrike. Det var inget jag tänkte på. Då. I grundskolan.

Jag började fundera lite mer när flyktingarna började anlända. De från latinamerikanska länder hade visserligen också funnits där nästan jämt, men jag fick upp ögonen för dem på ett annat sätt när folk kom från Iran och Irak i början av 1980-talet. Sedan kom det polacker och rumäner och afrikaner (jag säger det svepande med flit, för det var så man i allmänhet tänkte och talade om dem då). Min mamma undervisade i svenska för invandrare på ABF och det var väl i och med det jag började få en större förståelse för människors olika livsvillkor.

Nu för tiden kan jag komma att tänka på det ganska ofta. Det konstiga i att bo där det lever människor från många andra länder. Och inte känna någon av dem på riktigt mer än två. Min vän Bettan från Österrike blev en vän för livet, och under låg- och mellanstadietiden var jag hemma hos Camilla från Tjeckoslovakien och lekte. Utöver dem: ingen. Vi hade finska grannar på gatan där vi bodde i radhuset, men de var inga jag kände. Mina föräldrar pratade förmodligen med dem, men inte jag.
Under min grundskoletid växte jag uppenbarligen upp i en liten ficka av ursvennar (med ett enstaka inbrott av ytisar) mitt i det invandrarrika Hallstahammar.  Det var först som tonåring som jag började få vänner utanför den "fickan".  Hur gick det till? Hur kunde jag vara så... segregerad? Framför allt som jag är bombsäker på att mina föräldrar hade kontakt med flera så kallade ytisar (ytis=ytlänning=utlänning). Det tycks mig mycket märkligt.

Å andra sidan. Om jag ser på dem jag tänker på som nära vänner eller riktigt goda bekanta idag, så blir det väldigt ursvennigt där också. Och det är något som skrämmer mig en aning. Det är så lätt att bara leva på utan att ens märka hur vi lever i parallella spår, en del av oss svennar och de som inte har svenskheten som sin sedan generationer.

söndag, september 02, 2012

Uppstickarsolros + söndagsrapport från sångarfamilj



















Solrosen som sticker upp ur en buske vid vår parkering tycker jag är så tuff. Värd att förevigas. Snart har nog nattfrosten tagit den, så det gäller att passa på att titta på den.

Så här glad är solrosen Sigvard efter en heldag med Uppsala domkyrkas gosskör. Han var på plats strax före 9.30 och har hunnit med att sjunga i högmässan på ett sådant sätt att jag imponerades. Sopranstämman, som precis har fått ett tillskott av tio nya små sopranpojkar, lät oväntat (läs: så himla bra) så pass tidigt på terminen. De har hunnit öva två gånger sedan terminsstarten. Vilka stjärnor! Under söndagseftermiddagen har de haft gemensam repetition med flickkören. Sigge och hans polare släpptes ut vid 17-tiden, medan Alva och de andra stora flickorna och pojkarna övar lite till.

Tönnes har inte varit på någon organiserad sångövning men han har banne mig sjungit uppe i sitt rum hela eftermiddagen. Och i kyrkan sjöng han med i lovsången. Själv hojtade jag psalmer under högmässan, förstås. Det är faktiskt bara Justus som inte sjungit någonting alls idag eftersom han hostar lungdjupt och mår illa när han står upp. Måtte han bli frisk nu. Han drar på sig så svåra och långvariga infektioner, den där pojken.

P.S. Sigvard sjunger nu i soffan. Cantate domino av Mattias Sjöberg är hans val av slösång medan man spelar Nintendo.

lördag, september 01, 2012

Ljud idag

För det första regnet. Det regnade hela dagen igår. Jag vet inte om det var uppehåll i natt för då sov jag, men jag tror att det var det eftersom gatorna inte är översvämmade. Dock har det regnat ihärdigt sedan jag klev upp i morse. Regn, regn, regn.

Ventilationen. Ljudet jag inte kommer undan eftersom varje hus nuförtiden har ett ventilationssystem med fläkttrummor och prylar. Ett ständigt bakomliggande ljud som ingen annan än jag hör. Stundtals driver det mig till vansinne, men det ljudet hör ändå till de som jag klarar att hantera och nästan koppla bort.

Vinjettmusiken till Doctor Who hörs från tre rum. Ja, vi ligger på olika ställen i tid och säsong när det gäller avsnitt, pojkarna och jag. Det är för jobbigt att vänta in varandra så att vi blir synkade så vi kör var och en för sig och har träffar i köket där vi pratar entusiastiskt om det vi kan utan att att förstöra för någon som inte har hunnit så långt fram i serien än. Vi kan alla enas om att Daleks ser ut som flygande saltkar och är enkelspåriga med sitt ständiga "exterminate".

Allan Edwall som Emils pappa väsnas på dass där han är inlåst. Tönnes älskar den scenen och spolar tillbaka och ser den om och om igen.

Om en stund kommer de andra att höra mig som snarkar, för nu tänker jag ta en lördagslur i soffan.