lördag, september 22, 2012

En sådan där bra

En förkyld och trött lördagsmorgon när jag vaknat alldeles för tidigt passar det bra att sitta länge och hänga över tidningarna. Dels dagstidningen, dels Accent. Skönt att kunna ta mig tid att verkligen läsa och inte bara skumma och göra enstaka nedslag. På sista sidan i Accent finns en dödsannons som talar om för mig att en av alla dessa bra människor jag har träffat inom IOGT-NTO-rörelsen i mitt liv gick bort i augusti. Det visste jag inte, så jag är tacksam över att att ha fått veta det nu. På det där lite märkliga, nästan skumma sättet som gör att jag blir ledsen över att först ett år senare få veta om någons bortgång. Vad den känslan bottnar i vet jag inte, förmodligen är det något fel på mig, men den finns där. Jag vill vet med en gång.

Allan Axelsson har jag inte haft något att göra med på över tjugo år. Men innan dess, på den tiden när jag fortfarande träffade honom då och då, var han för mig en av de där personerna med ett brinnande engagemang. En förebild. Från min horisont framstod det som att det framför allt var det internationella arbetet som var Allans livsuppgift. Han kuskade klotet runt upp i hög ålder. Han var så intresserad. Så vital. Så spänstig i intellektet.  I alla fall då, det är som sagt en halv livstid sedan jag pratade med honom ordentligt.

Allan var född 1917, så det är inte konstigt att han slutat. Men på samma sätt som det alltid är med det här, det vi alltid säger om de bortgångna, det som är fullkomligt sant: så länge vi minns lever de lite till. Och jag är glad att ha träffat Allan.

2 kommentarer:

mammababsan sa...

Jag kan identifiera mig med den känsla du grips av när du får veta först efteråt att nån gått bort.
Har kännt så själv. En egendomlig känsla av tomhet och förlust blandad med ett litet stänk av sorg.
Så fint du uttrycker det när du skriver att: så länge vi minns lever de lite till. Det uttrycket ska jag spara inom mig.
Trevlig helg!/Libra

Jenny sa...

Önskar trevlig helg tillbaka!