tisdag, september 04, 2012

Sida vid sida men ändå skilda åt

Min barndomsstad var en bruksort en gång i tiden, innan industridöden. Det innebar att kommunen fick stora tillskott av arbetskraftsinvandring i olika perioder. Det började med människor från Italien, och sedan kom jugoslaver och finnar. Jag växte alltså upp med att det var fullkomligt normalt att höra grannbarnen tala finska och att det i min klass fanns barn med föräldrar som hade andra nationaliteter än svenska. När vi gick ut nian hade vi tre klasskompisar från Jugoslavien, en finne (den andra finska klasskamraten flyttade redan när vi gick i tvåan), en från Tjeckoslovakien och en från Österrike. Det var inget jag tänkte på. Då. I grundskolan.

Jag började fundera lite mer när flyktingarna började anlända. De från latinamerikanska länder hade visserligen också funnits där nästan jämt, men jag fick upp ögonen för dem på ett annat sätt när folk kom från Iran och Irak i början av 1980-talet. Sedan kom det polacker och rumäner och afrikaner (jag säger det svepande med flit, för det var så man i allmänhet tänkte och talade om dem då). Min mamma undervisade i svenska för invandrare på ABF och det var väl i och med det jag började få en större förståelse för människors olika livsvillkor.

Nu för tiden kan jag komma att tänka på det ganska ofta. Det konstiga i att bo där det lever människor från många andra länder. Och inte känna någon av dem på riktigt mer än två. Min vän Bettan från Österrike blev en vän för livet, och under låg- och mellanstadietiden var jag hemma hos Camilla från Tjeckoslovakien och lekte. Utöver dem: ingen. Vi hade finska grannar på gatan där vi bodde i radhuset, men de var inga jag kände. Mina föräldrar pratade förmodligen med dem, men inte jag.
Under min grundskoletid växte jag uppenbarligen upp i en liten ficka av ursvennar (med ett enstaka inbrott av ytisar) mitt i det invandrarrika Hallstahammar.  Det var först som tonåring som jag började få vänner utanför den "fickan".  Hur gick det till? Hur kunde jag vara så... segregerad? Framför allt som jag är bombsäker på att mina föräldrar hade kontakt med flera så kallade ytisar (ytis=ytlänning=utlänning). Det tycks mig mycket märkligt.

Å andra sidan. Om jag ser på dem jag tänker på som nära vänner eller riktigt goda bekanta idag, så blir det väldigt ursvennigt där också. Och det är något som skrämmer mig en aning. Det är så lätt att bara leva på utan att ens märka hur vi lever i parallella spår, en del av oss svennar och de som inte har svenskheten som sin sedan generationer.

Inga kommentarer: