onsdag, oktober 31, 2012

Spöken och gastar

Somliga tar det där med att klä ut sig i samband med det som på ren svenska kallas Halloween på stort allvar. Tioåringen packade ner saker så att han skulle kunna gå bus -eller godisrunda i Umeå. Han skulle vara zombieninja. Undrar om det blev så.

Han har inte ärvt det från mig. När jag var barn skulle man gå påskkäring och tigga godis vid dörrarna. Jag tyckte det var intensivt obehagligt. Inte min grej, alls.

Så bra

Kolmörk höstkväll. Tänker varje dag med dyster undran: var det verkligen så här förra hösten? Och hösten innan? Och alla andra mina levnadsår? Den glömskan är ett bevis för hur nyttigt det kan vara för den mentala hälsan att förtränga lite ibland. Hur skulle man annars orka leva med insikten om Det Stora Mörkret som lurar bakom knuten i flera månader varje år?

I kväll är det så fiffigt ordnat att jag inte har körövning, inte något möte eller ansvar för något hushållsligt av större format som absolut måste göras innan natten. Jag behöver inte hämta någon unge någonstans, och den son som bör läggas eftersom han skall upp tidigt som vanligt i morgon bitti blev nyss omstoppad. Det står mig alltså helt fritt att gå och lägga mig. Nu. Klockan 21. Kanske läsa lite först. Och känna hur ögonen ramlar ihop efter tre sidor. Det är en sådan kväll.

Godnatt. Jag tänker sova gott.

onsdag, oktober 24, 2012

Dålig planering, här

Det är höstlov snart. Jag hör inte till de föräldrar som kan ta ledigt under höstlovet. Så det kändes bra härom dagen när jag nöjt såg över barnbeståndet nästa vecka. Storasyster och minstebror är utlokaliserade till Umeå. Näst yngsten är på fritids och har det jättebra där. Storebror kan ägna sig åt LAN och att i lugn och ro sova den tid han inte LAN:ar. Lite känsla av ka-ching var det allt.

Just nu håller på man på att dra in bredband i vårt hus. Igår bröt vi nästan ihop, Björn och jag, när vi hittade lappen i brevlådan som sade att "i morgon kommer vi, röj undan allt". Med tanke på hur det ser ut hemma hos oss insåg vi att det inte var görligt, men gjorde en slags nödinsats. För en stund sedan kom jag hem och hade sådan tur att jag sprang på killarna som gör jobbet. Jodå, de hade varit inne hos oss, men tyvärr, tyvärr... vår lägenhet är så helt annorlunda än de andra i bostadsrättsföreningen att rör och sådant sitter på andra ställen än de förväntat sig, så att jo, tyvärr, det är klädkammaren de måste in i.

Jag var tvungen att sätta mig ner. Och lyckades skjuta på det till torsdag morgon nästa vecka. Tänkte förtröstansfullt på att Alva har lovat att hjälpa mig med gigantiska klädröjningen och nu går och blänger lite på mig för att jag skjuter upp det hela tiden. Det här blir finemang, tänkte jag vidare. Innan jag kom på att hon är på roadtrip med dödspolarna hela helgen och som sagt utlokaliserad till Västerbotten hela nästa vecka...

Jag tar inget foto av hur klädkammaren ser ut för att visa uppgiftens omfång. Men man kan säga att jag inte kommer att ha några som helst sysselsättningsproblem en vecka framöver. Det är Sisyfos* och jag, liksom.


* Jo, det är helt rätt att göra liknelsen med Sisyfos. Det kommer nämligen att slamma igen lika fort igen efteråt. Inser jag sorgset och skamset.

måndag, oktober 22, 2012

Noll koll

Stress, alltså. Det skulle kännas bra att säga att jag är stresstålig. Att jag inte sviktar under trycket utan håller huvudet kallt. Stresstålighet är en egenskap som skattas väldigt högt - även av mig. Jag vill vara sådan att jag kan fungera oavsett vad som händer. Men så är det inte. Det är inte jag.

Min funktionsnedsättning vid stress yttrar sig främst i att den sätter sig på synen. Eller snarare, den kopplar bort kontakten mellan mina ögon och hjärnan så att jag inte tar in vad jag ser. Det är förmodligen därför jag tycker att det är obehagligt med trafiksituationer där mycket information måste in fort och beslut skall fattas lika fort.

Det här ställer till det för mig oftare än vad jag vill kännas vid. Orkar inte ens tänka på det. Men jag hoppas att jag snart skall lära mig hur jag fungerar och vad jag absolut inte skall göra när jag är stressad. Ha. Jag har ju bara haft hela livet på mig utan att det har gått in, men hope springs eternal som han säger, gamle Pope.

söndag, oktober 21, 2012

Dagens ord: sarsaparill

När jag badar ramlar det omkring tankar i min skalle på ett annat sätt än vanligt. Det är något med vattnet som släpper loss tankarna, tror jag. Tankar på drift i ett stilla vattenskvalp. Varje gång jag kliver ur badkaret har jag några nya tanketrådar att nysta i. Jag påstår dock verkligen inte att det är stora tankar!

En tanke som flöt upp idag var frågan om vad sarsaparill är. I min barndoms smurfalbum avslutades varje äventyr med att smurfarna dansade runt i ring, bälgade i sig hallonsaft och gick loss på sarsaparill. (Helt klart en efterapning av avslutningarna på Asterix & Obelix äventyr, minus fastbunden bard. Och gallerna drack inte hallonsaft eller åt sarsaparill, som bekant.) Jag gjorde som vi brukar nuförtiden, gick till sanningens källa och googlade. Jag är inte säker på att jag ännu vet vad sarsaparill faktiskt är, än mindre varför någon skulle vilja äta det. Men gläds åt den artikel på Wikipedia som förutom en mer vetenskaplig beskrivning av växten också har ett avsnitt som behandlar just sarsaparill i förhållande till smurfarna. Jag som är svag för populärkultursyttringar fnissade. Det gjorde min dag.

Kan man använda sarsaparill mot yrsel, tro?

måndag, oktober 15, 2012

Vem är värd att räddas

På Facebook har jag de senaste dagarna sett inlägg som innehåller uppmaningar att hålla med om ett uttalande. Ett av dem säger ungefär som såhär, att jag vill kunna sjunga nationalsången och hissa flaggan utan att bli beskylld för att vara rasist. Och så skall man gilla det. Ett annat radar upp problem som finns i vårt samhälle med barnfattigdom, nedmontering av vård och annat, och påstår att vi donerar miljoner utomlands. Detta skall alltså ställas mot de behov som inte tillgodoses i det svenska samhället i dag. Och så avslutas det med att 99% av de som läser det inlägget inte kommer att ha mod att gilla eller själva publicera det uttalandet.

Det finns mycket jag kan säga om den här typen av yttringar. Om man tittar på det första exemplet verkar det rätt ofarligt. Ja, det kan väl vem som helst instämma i att det vore ruttet om man inte fick tycka om sitt land och hissa flaggor och annat utan att bli stämplad som rasist. Men tyvärr är det precis så här de strömningar i vårt land som säger sig värna om det svenska och invärtes menar att alla utom svenskar kan dra åt skogen uttrycker sig hela tiden. De smyger fram med den rätt blygsamma propån om att man måste kunna få gilla sitt land. Sedan bygger de på med att förklara att det finns hot mot vårt land, och det hotet kommer från de där andra. De som kommer utifrån. Därför drar jag öronen åt mig varje gång någon inleder med att säga ..." men vaddå, jag kan väl få sjunga nationalsången...". Det är definitivt inget jag kommer att gilla på Facebook. Det finns för mycket grumligt bottenskrap som döljer sig under de yttrandena.

Och det där om vi donerar miljoner utomlands... jag vet inte var jag skall börja. För det första undrar jag var man hämtar fakta om påståendet om dessa miljondonationer utomlands. Om det handlar om svenskt bistånd handlar det fortfarande om 1% av BNP. (Om det målet inte har ändrats. För några år sedan förespråkade biståndsminister Gunilla Carlsson, M,  att det skulle sänkas till 0,7.) Jodå, det blir miljoner. Eftersom vi är ett välmående land. Som har råd att dela med oss till andra människor, även om vi inte har uppnått en tryggad och god tillvaro för alla svenska medborgare. Tycker jag. För jag har också starka invändningar mot tankesättet att det som skall avgöra en människas behov och rätt till att få hjälp skall definieras av vårt lands gränser. Människor utanför Sverige är alltså inte värda att rädda. Inte värda att ses som levande varelser som är precis lika värdefulla i sig som en som har ett svenskt namn och har släkt i Sverige sedan flera generationer tillbaka. Dessutom är jag så barnslig att jag tycker att om 99% av landets BNP stannar inom landet så är det mycket.

Det faktum att det kan kännas som att våra skattepengar inte alltid används på rätt sätt är en helt annat sak och har en egen problematik. Det har ingen som helst beröringspunkt med myten om att alla våra pengar skänkes bort till utlandet. (Hu, så hemskt. Utlandet. Där de är så konstiga, dessutom. Inte riktiga svenskar. Svenskar är de enda riktiga människor som finns.) Jag undrar också om det inte är mer pengar som försvinner från landet för att personer och företag ser till att inte betala skatt i Sverige, än vad vi lämnar i bistånd. Myten om att vi donerar jääättemycket pengar utomlands är en just en myt. Den är inte sann. Därför blir jag heligt förbannad varje gång jag ser sådan idiotiska och ogenomtänkta, inskränkta inlägga florera var helst man vänder blicken.

tisdag, oktober 09, 2012

Det är detaljerna som ger trovärdighet

Skillnaden mellan amerikanska TV-serier och brittiska är att när mannen som inte kan dö (kapten Jack Harkness, Torchwood och doktor Who) har blivit uppbränd och sakta återuppstår så att säga inifrån och ut, så har det inte vuxit ut ett par små kalsonger på honom också när kroppen är färdig igen. Inte heller har  någon slängt ett fikonlöv i form av en tygbit över honom utan han ligger där i adamsdräkt. Hade aldrig gått i en amerikansk serie.

Brev

Idag kom det här brevet till jobbet. Jag tycker att adresseringen är så fin. Förmodligen är brevet ställt till Nykterhetsfolkets pensionärsförening som är en grupp med äldre människor som samlas i våra lokaler varje vecka.

Nykterhetsfolk som nyttighetsfolk - jag gillar det.

lördag, oktober 06, 2012

Not

Eftersom vi inte sjunger från sprillans nya noter hela tiden ärver vi andra körsångares gamla anteckningar i noterna. Jag tycker att det är roligt. Jag hade själv en period när jag ritade ilskan gubbar i mina noter som sade "skärp dig, pucko" till mig. Säkert skoj för andra att ta över... charmigast tycker jag att det är att få noter som har passerat gosskören. De är fulla av oerhört noggranna anteckningar med andningshål, frasering, uttal och tempo markerade. I Te deum av Vaughan Williams som vi övar nu, finns det dödskallar lite överallt som en varning för sångaren att se upp; det vill säga att vara på alerten och hänga med. Svåra ställen, liksom.

Judith Weirs Illuminare, Jerusalem gillar jag jättemycket. Det är precis ett sådant stycke som jag vill sätta tänderna i. Det är lite kärvt på något vis, vilket understryks av textunderlägget som är på medeltida skotska. Inte helt lätt för oss att ställa om till och lära in, men roligt. Men första gången vi övade stycket tänkte jag dystert "åhå, en sådan där". En sådan där innebär i det här sammanhanget att verket är skrivet för kör a cappella med enstaka inpass från orgel. Det är inte något som alltid är optimalt. Kören kan nämligen både sjunka och stiga i förhållande till orgeln. Det är ruskigt pinsamt när det inträffar för det går inte att maskera eller fibbla bort. Stämmer det inte när orgeln kommer in låter det kvack. I just Illuminare är det dessutom så jäkligt ordnat att orgeln kommer in vid tre tillfällen och spelar bara en takt vid varje tillfälle. Det ger en häftig effekt. Om allt stämmer, vill säga. Måtte det stämma.

tisdag, oktober 02, 2012

Ett precis likadant inlägg

Jag stretar emot. Spjärnar. Säger strängt till mig själv att nu får jag skärpa mig. Men det går inte. Jag måste få berätta om hur fantastiska mina barn är.

Den här hösten är annorlunda än de tidigare höstarna. Helt plötsligt är det flera barn hemma samtidigt på eftermiddagen. Det tog någon vecka innan jag greppade att det var normalt. Alva har inte överdrivet många timmar lektionsbunden tid och arbetar kvällstid några dagar i veckan, vilket gör att hon oftast är hemma när jag kommer från jobbet. Justus åker alltid hem direkt efter skolan utan utflykter till andra äventyr. Sigvard får inte längre gå på fritids sedan han började fjärde klass. Det innebär att när jag kommer hem från jobbet är det tre barn hemma. Det är fruktansvärt länge sedan det var så! Ovant men mysigt. När jag kommer hem sitter Sigvard i en fåtölj och visslar svagt. Man blir liksom glad.

Ikväll skall Tönnes få gå på stan och fika med tre pinglor. Jag fick problem med logistiken och då erbjöd sig Alva att ta med Tönnes på sitt sedvanliga tisdagsfika med polarna. Gullhönan.

Ja, det där låter ju inte märkvärdigt eller som något som visar på ungarnas utmärkta mänskliga kvalitéer - men jag är varm i hjärtat. Jag trodde kanske att de skulle försvinna mer och mer ur mitt synfält ju äldre de blev, men nu har jag en stigande aning om att det inte är så. Det blir på ett annat sätt, bara.

måndag, oktober 01, 2012

That´ s life

Mina fyra barn delar rum hos mig, två och två. Det har de gjort länge. Ett sätt för oss att försöka få lite mer utrymme åt dem i rummen är att de alla har loftsängar. Alvas och Justus loftsängar är så hiskeligt breda att hela rummet liksom är inbyggt av deras sängar. Det ser inte klokt ut, men de sover komfortabelt. Att bädda deras sängar är däremot en pina eftersom sängbotten sitter så högt upp mot taket. Det gör att man får bra utrymme under sängen och slipper gå dubbelvikt men skrapar knogarna hela tiden när man försöker bädda. Själv skulle jag få klaustrofobi av att ha taket precis över näsan, men de säger att det är helt ok. Och de får bädda sängarna själva sedan mitt första försök.

Tönnes och Sigvards sängar är av mer mänskliga mått, så där är det min uppgift att klänga och dra till lakan i hörn långt borta. Jag laddar just nu för att bädda rent i Tönnes säng. Det är inte min älsklingsuppgift, att bädda loftsängar. På något vis känns det som en sur och realistisk kommentar av livet att ha så ont om utrymme att man måste ha loftsängar, men att det blir så ont ont om utrymme att bädda när man har loftsängar att själva poängen försvinner. Åtminstone ur mammans vars uppgift det är att bädda synpunkt.

Vackra blommor har stora blan

Jag har tänkt mycket på fötter de två senaste månaderna. Fötter som växer. Skor som plötsligt inte passar. Mina pojkar har börjat växa så där som tonårspojkar ofta gör; underifrån. Det börjar med fötterna. Jag är alldeles fascinerad av hur fort det går. Och aningen bekymrad över att det inte längre går att förpassa skorna ett steg nedåt till nästa bror, eftersom de har den dålig smaken att liksom växa samtidigt. Som att ha trillingar. Sigvard ligger ännu en eller en och en halv storlek efter Justus och Tönnes, men eftersom hans kropp vill haka på tillväxten trots att han inte är tonåring än på några år gissar jag att han är i kapp senast i vår. Om inte de andra tvås fötter växer ännu mer.

Jag tyckte det var väldigt skönt när Alvas fötter var färdigväxta. Man skulle kunna tro att det är praktiskt att vi har nästan samma storlek (jag har större fötter), men jag lånar aldrig skor av henne. Hon har sådana där klackar som jag bryter lårbenshalsen av mig på bara genom att titta på dem. Hon kan dock låna av mig. Det bjuder jag på. Och längtar till den dag då allas fötter har vuxit färdigt så man slipper eländet varje år, varje säsong, när sandalerna/gummistövlarna/vinterkängorna/finskorna/gympadojorna är för små och snabbt måste ersättas. Vilket man alltid upptäcker just den dag då det var dags att ta fram skorna för den nya säsongen och det helt enkelt inte finns några skor att ta på sig. Men en dag! Kanske ganska snart.