måndag, oktober 01, 2012

That´ s life

Mina fyra barn delar rum hos mig, två och två. Det har de gjort länge. Ett sätt för oss att försöka få lite mer utrymme åt dem i rummen är att de alla har loftsängar. Alvas och Justus loftsängar är så hiskeligt breda att hela rummet liksom är inbyggt av deras sängar. Det ser inte klokt ut, men de sover komfortabelt. Att bädda deras sängar är däremot en pina eftersom sängbotten sitter så högt upp mot taket. Det gör att man får bra utrymme under sängen och slipper gå dubbelvikt men skrapar knogarna hela tiden när man försöker bädda. Själv skulle jag få klaustrofobi av att ha taket precis över näsan, men de säger att det är helt ok. Och de får bädda sängarna själva sedan mitt första försök.

Tönnes och Sigvards sängar är av mer mänskliga mått, så där är det min uppgift att klänga och dra till lakan i hörn långt borta. Jag laddar just nu för att bädda rent i Tönnes säng. Det är inte min älsklingsuppgift, att bädda loftsängar. På något vis känns det som en sur och realistisk kommentar av livet att ha så ont om utrymme att man måste ha loftsängar, men att det blir så ont ont om utrymme att bädda när man har loftsängar att själva poängen försvinner. Åtminstone ur mammans vars uppgift det är att bädda synpunkt.

Inga kommentarer: