måndag, oktober 15, 2012

Vem är värd att räddas

På Facebook har jag de senaste dagarna sett inlägg som innehåller uppmaningar att hålla med om ett uttalande. Ett av dem säger ungefär som såhär, att jag vill kunna sjunga nationalsången och hissa flaggan utan att bli beskylld för att vara rasist. Och så skall man gilla det. Ett annat radar upp problem som finns i vårt samhälle med barnfattigdom, nedmontering av vård och annat, och påstår att vi donerar miljoner utomlands. Detta skall alltså ställas mot de behov som inte tillgodoses i det svenska samhället i dag. Och så avslutas det med att 99% av de som läser det inlägget inte kommer att ha mod att gilla eller själva publicera det uttalandet.

Det finns mycket jag kan säga om den här typen av yttringar. Om man tittar på det första exemplet verkar det rätt ofarligt. Ja, det kan väl vem som helst instämma i att det vore ruttet om man inte fick tycka om sitt land och hissa flaggor och annat utan att bli stämplad som rasist. Men tyvärr är det precis så här de strömningar i vårt land som säger sig värna om det svenska och invärtes menar att alla utom svenskar kan dra åt skogen uttrycker sig hela tiden. De smyger fram med den rätt blygsamma propån om att man måste kunna få gilla sitt land. Sedan bygger de på med att förklara att det finns hot mot vårt land, och det hotet kommer från de där andra. De som kommer utifrån. Därför drar jag öronen åt mig varje gång någon inleder med att säga ..." men vaddå, jag kan väl få sjunga nationalsången...". Det är definitivt inget jag kommer att gilla på Facebook. Det finns för mycket grumligt bottenskrap som döljer sig under de yttrandena.

Och det där om vi donerar miljoner utomlands... jag vet inte var jag skall börja. För det första undrar jag var man hämtar fakta om påståendet om dessa miljondonationer utomlands. Om det handlar om svenskt bistånd handlar det fortfarande om 1% av BNP. (Om det målet inte har ändrats. För några år sedan förespråkade biståndsminister Gunilla Carlsson, M,  att det skulle sänkas till 0,7.) Jodå, det blir miljoner. Eftersom vi är ett välmående land. Som har råd att dela med oss till andra människor, även om vi inte har uppnått en tryggad och god tillvaro för alla svenska medborgare. Tycker jag. För jag har också starka invändningar mot tankesättet att det som skall avgöra en människas behov och rätt till att få hjälp skall definieras av vårt lands gränser. Människor utanför Sverige är alltså inte värda att rädda. Inte värda att ses som levande varelser som är precis lika värdefulla i sig som en som har ett svenskt namn och har släkt i Sverige sedan flera generationer tillbaka. Dessutom är jag så barnslig att jag tycker att om 99% av landets BNP stannar inom landet så är det mycket.

Det faktum att det kan kännas som att våra skattepengar inte alltid används på rätt sätt är en helt annat sak och har en egen problematik. Det har ingen som helst beröringspunkt med myten om att alla våra pengar skänkes bort till utlandet. (Hu, så hemskt. Utlandet. Där de är så konstiga, dessutom. Inte riktiga svenskar. Svenskar är de enda riktiga människor som finns.) Jag undrar också om det inte är mer pengar som försvinner från landet för att personer och företag ser till att inte betala skatt i Sverige, än vad vi lämnar i bistånd. Myten om att vi donerar jääättemycket pengar utomlands är en just en myt. Den är inte sann. Därför blir jag heligt förbannad varje gång jag ser sådan idiotiska och ogenomtänkta, inskränkta inlägga florera var helst man vänder blicken.

Inga kommentarer: