torsdag, november 29, 2012

Och idag undrar jag...

... varför mitt hår envisas med att se ut så här.  Helt oviktigt, jag vet, men jag undrar verkligen.

tisdag, november 27, 2012

Svaghet, ditt namn är människa

Jag undrar om det är jag själv som har ätit upp ostbågarna eller om det är mina barn. Det är pinsamt på flera sätt. Det mest uppenbara är glömskan. Hur gaggig är jag om jag gluffat i mig en hel påse ostbågar utan att ens minnas det?

Det andra lagret i pinsamheten ("It works on so many levels", som Homer Simspon säger) är att om jag frågar barnen, så tittar de misstänksamt på mig och ifrågasätter mitt ostbågsinnehav- och ätande på en dag som inte är fredagsmys. Och utan att dela med mig, ens.

Men det är antagligen så att jag redan är genomskådad. Jag brukar nämligen kasta tomma förpackningar. Och den där ostbågspåsen, den var tom så när som på några ögontjänarsmulor som anstränger sig att oskyldigt försäkra att jag åt minsann inte upp allt, det fanns ju kvar i påsen. Ergo: något av mina älskade barn har varit där. 

Jag tror vi förbigår hela episoden med tystnad. Vi vet ändå. En tigande pakt.

Sko, sko liten häst

Kan inte släppa vinterskoproblemet. Nu börjar dessutom en liten röst inom mig väsnas och säga att tioåringens vinterkängor inte är direkt optimala. Han fick dem förra vintern. Jag medger att det är möjligt att de var aningen för stora då. Det är till och med troligt att det är så eftersom hans gångstil med kängorna på är som Frankensteins monsters i stunder då monstret var riktigt deprimerat. Han orkar inte lyfta på fötterna när han går,  så man kan säga att det hörs när han kommer. Skrap, dunk, skrap, dunk, skrap, dunk. Slitna är de också. Skosnörerna slets sönder efter några dagar på slitvargens fötter.

Jag vet. Han borde få ett par nya. Orka!

Praktiska bekymmer är så tröttsamma... även att höra om.

Mörkt är det så jag inte får upp näsan ovanför ytan på det svarta vattnet, men det är status quo så här års. Ikväll regnar det också, ett sådant där otäckt vått regn som gör att man känner sig luddig i kanterna efter bara en kort stund ute. Tänker att det är ändå är bättre än kylan som skall komma framåt helgen. Det skall bli smällvinter, tydligen.

Då slår det mig att två av mina söner inte har några vinterkängor på grund av växtspurt på fotfronten i somras. Jag vet att femtonåringen när ett slags dröm om att få hoppa genom vintern i sina blå mockasneakers, men det kan han fetglömma. Det är inte vad jag anser att fötterna skyddas bäst mot köld och väta i. Men när skall kängorna inköpas? I morgon hinner vi inte mellan skolan och Luciamorgonsrepetition. På torsdag hinner vi inte av samma anledning. På fredag bor pojken i domkyrkan i princip hela dagen. Teoretiskt sett kan jag dra med det halvdöda barnet ut och handla i kaoset i Gränby centrum vid 20-tiden på fredagskvällen (helg efter lön), men det är så pass nära tortyr även för mig att jag backar.

Ok, tänker jag, då får hans pappa lösa det i helgen. Men då kommer jag på att fjortonåringen skall på ungdomshelg, och de skall åka till Skansen på lördag. Om det har hunnit bli sådär kallt som prognosen säger kan han inte gå omkring en hel dag utomhus i gympadodjor. Alltså måste jag fixa vinterpjuck till honom innan fredag. När, var, hur... det var lättare när det bara var att stoppa in honom i en overall och bädda ner honom i en vagn med varma täcken och allt var klart sedan.

Lite känner jag att jag vill lägga fram problemet för mina söner och be dem lösa det själva. Jag inser dock att mitt arbete här inte är slutfört än, så jag måste komma på någon listig plan. Snart. Blir så trött av detta att jag måste gå och lägga mig. Godnatt.

måndag, november 26, 2012

Silverkanten

Först dröjde morgontaxin 30 minuter. Sedan blev Tönnes dumpad ensam på fel ställe. Kom knallandes själv till skolan. Hans lärare tänkte WTF och ringde och kollade. Konsekvens: skarpa tonfall i skrivelse till kommun och andra berörda. Oro i mig. Men, som hans lärare skrev nyss, "nu kan vi checka av i LUP att han hittar själv i närmiljön". Liten silverkant...

Så skrev jag på Facebook i förmiddags. Galghumor är min första instinkt så fort faran är över. Behöver lägga distans mellan mig och det som skett eller, i det här fallet, hade kunnat ske. När det här med Tönnes och taxin uppdagades höll jag först på att bryta ihop. För mig räcker det att bara närma mig tänk om för att jag skall bli rent illamående av oro och ledsnad. Sedan sansade jag mig och höll fast vid det faktum att pojken vara helt oskadd. Han hade ett tillfälle att klara sig på egen hand och fixade det. Allt beror på hur man ser det... 
 

lördag, november 24, 2012

Rodnar

Det blev oerhört roligt när körledaren för en stund sedan påpekade för mig att det är Olle Moreaus som skall vara med på inspelningen jag nämnde i förra inlägget, inte Kalle. Roligt för alla andra, vill säga. För mig är det pinsamt.

1) Jag gnölade över att pojkarna inte hade koll.
2) Jag hade inte koll själv.
3) Jag kunde heller inte läsa innantill i det program som jag så glatt publicerade i förra inlägget, där det framgår att det är Olle och inte Kalle.

Nu skall jag inte yttra någon åsikt om något på en vecka eller så.


Lucia, artister & perception

Tre syskon. De har nåtts av exakt samma information vad gäller repetitioner och annat kring inspelningen av SVT:s Luciamorgon. Jag är säker på att körledaren också har talat om för dem vilka artister som kommer att medverka utöver körerna själva och vår egen genialiske husorganist Andrew Canning. När jag körde barnen till kyrkan i morse för lördagsrepet (som sedan följs av söndagsrepet, måndagsrepet, onsdagsrepet, torsdagsrepet, fredag förmiddag-repet och så inspelning efter lunch) var det tydligt hur olika de har tagit in informationen. Här exemplifierades det av frågan om vilka gästartister som skulle medverka.

Jag sade: " Jag är avundsjuk på er som skall få jobba ihop med Benny Andersson och Kalle Moraeus, vilken grej!" Alva sade: "Visst skall Helen Sjöholm också vara med?" Från pojkarna: tystnad. Sedan: "Skall Kalle Moraeus vara med?" Jag frågade med en antydan av desperation i rösten om pojkarna verkligen aldrig hade hört talas om gästartisterna tidigare. "Jaaa.... jooodå....eee... " Gud signe deras lögnaktiga små hjärtan, de hade verkligen ingen aning alls.

Jag föreställer mig att det går till på följande sätt när körledaren berättar om artisterna och mina barn ser ut att lyssna uppmärksamt: Alva lyssnar och tar ansvar för att kolla tider och annat så att det inte krockar med hennes jobb. Sedan lägger hon på minnet att det är ganska stora namn som kommer att dyka upp. För henne är det Helen Sjöholm som hamnar längst fram i minner och resten hamnar längre bak. Jag betecknar det som att hon har koll.

Sigvard försöker lyssna uppmärksamt men hör inte riktigt allt; jag är dock inte klar över vad det är som tar upp utrymmet i hans huvud, det måste jag fråga honom om. Han fattar att det är inspelning och att det är en rätt stor grej och att han idag skall öva mellan kl 10 och 16. Resten finns inte riktigt. Och han är bara tio år än så han har lite tid på sig att vakna till. Om han inte brås på bror sin.

Justus hör ett vänligt sorl från omvärlden. Sorlet lyckas inte heller den här gången tränga igenom den musik han hör i sitt huvud (eller den pågående berättelse som han spinner i samma huvud) utan han förlitar sig på att mamma skall se till att han finns på plats när han skall, och så blir resten en överraskning, behaglig eller obehaglig beroende på omständigheterna. Idag undrade han på väg till bilen om det var en repetition inför inspelningen det gällde idag. (Det är i och för sig inte helt förvirrat eftersom gossarna har Goder afton, mitt herrskap, framför sig också, men jag stirrade lite på honom när han frågade.)

Det där med hur Justus tar in sin omgivning, det är ett speciellt kapitel. Jag tycker att han är helt underbar och är stolt över att han så rika inre egenskaper att han liksom klarar sig själv. Men i skolan har det periodvis ställt till det för honom. Vi har pratat mycket om det för att hjälpa honom att hitta strategier för att kunna vakna till i rätt ögonblick och hålla uppmärksamheten tillräckligt länge för att inte halka efter. Det går bra nu för tiden. Och jag märker att jag förutsätter att han så att säga skall skärpa till sig även utanför skolan - men så är det inte. Det är antagligen så pass påfrestande för honom att göra det varje dag i skolan att han inte orkar på fritiden. Jag säger inget om det, mer än att jag då och då påminner honom om att en del i vuxenblivandet är att ta ansvar även för att man är disträ.

Det skall bli intressant att se vad svaret blir om jag frågar pojkarna ikväll igen om artister. Det är fullt möjligt att de redan har glömt det. Men det gör inget. De är kloka, snälla, omtänksamma, glada och roliga och begåvade på så många sätt. Jag bjuder på att påminna dem i några år till.

Här är listan! Årets artister vid SVT:s Luciamorgon är:
·     Benny Andersson & Helen Sjöholm, med Göran Arnberg på orgel, Olle Moraeus fiol och Urban Agnas på trumpet.
·     Stockholms kammarbrass – (Urban Agnas, Jeroen Berwaerts, Annamia Larsson, Jonas Bylund och Lennart Nord)
·     Generation & Affe Ashkar, med Rawa och LX.
·     Astrid Assefa, skådespelare

torsdag, november 22, 2012

Poetisk övning

Mitt land.
Mitt land blir inte mindre
av att många röster ropar:
"Mitt land"!
Det blir större.

Mitt land.
Mitt land blir litet
småaktigt fult sjaskigt
när någon säger:
"bara mitt land".
Det blir mindre.

Mitt land.
Jag vill att det skall få vara stort.

måndag, november 19, 2012

Att inse sina begränsningar

Varje gång vi måste göra ett större stödryck på jobbet inser jag att Mona och jag är den perfekta kombinationen. Hon vill spara allt. Jag vill slänga allt. Tillsammans blir vi den gyllene medelvägen. Men det finns stunder då vi erkänner oss besegrade. Det är när vi stöter på sladdar, kontakter, lampor, elektroniska pryttlar och adaptrar och fan och hans moster. Då tittar vi på varandra och vet att vi tänker exakt samma sak: "Det här får vara kvar för jag vet inte vad det är för något". Ingen av oss har modet att kasta för då kan man hoppa upp och sätta sig på att det var en pryl som var helt nödvändig för att filmvisningen eller discot eller power-pointpresentationen skulle fungera. Vi vill inte gå till historien som puckona Tapper & Örjes som inte kan skilja mellan en han- och en honkontakt.

Kolla i vilken låda eller kasse som helst på expen som innehåller sladdar. Det märks att innehållet inte på något vis är sorterat eller uppdaterat. Vi behåller allt. Utom för en månad sedan då vi faktiskt resonerade oss fram till att vi omöjligt kunde behöva cirka tjugo strömkablar och gjorde oss av med några genom att skänka till höger och vänster, men det är ett slående undantag.

Vanligen rensar jag obarmhärtigt tills det dyker upp en sladd av något slag. Då lyfter jag den ömt och säger "kom här, lille vän, så skall du få leka med dina kompisar" och trycker ner den i en överfull sladdlåda. Jag känner mig så inkluderande och storsint på något sätt. Alla får vara med. Och kvar.

söndag, november 18, 2012

Parkeringsliv

För en kort stund sedan gick ett billarm igång på vår parkering. Det betyder att vår Oldsmobile har anlänt till sin plats och att föraren (ikväll Björn) har råkat nudda vid grannbilen till vänster så att larmet har gått igång. Jag gjorde det själv i morse. Märkte aldrig att jag rörde vid bilen, så det verkar vara ett överkänsligt larm.

Och precis i detta nu larmar grannbilen IGEN, trots att det är bilen tre snäpp längre bort som har startat motorn! Det här är ju löjligt. Tyvärr har jag ingen koll på vem som äger den larmande bilen för då hade jag knallat över och bett om att de ställde in larmet så att det är aningen mindre på alerten.


lördag, november 17, 2012

Livsmod

Idag avslutades ärkebiskopens möte om barn och ungdomar med en sändningsmässa i Uppsala domkyrka. Gosskören och flickkören sjöng.

Jag, Tönnes och Olle var förstås där. Tönnes fick sin älsklingsplats under predikstolen. Han talade om för oss direkt när han fick syn på ett syskon. Han sjöng med i psalmerna. Det har han gjort i flera år, men under det senaste året har han utvecklats kolossalt. Nu försöker han sjunga fint och följa med melodin. Jag började nästa gråta när vi hade sjungit ingångspsalmen Härlig är jorden. Tönnes slutade på nästan exakt rätt slutton! Han var så glad och nöjd hela mässan. Och jag var så stolt över alla mina barn, men faktiskt lite extra över min snart fjortonårige pojke med långa håret och ögonfransarna, med den fina ansiktsovalen och det lyckligaste leende man kan se.

Ett genomgående tema för mötet har varit frågan om barns livsmod. Hur viktigt det är att förvalta det så att det inte bryts ner, och jag tänker särskilt på det i samband med Tönnes. Alla barn är beroende av att någon för deras talan. För Tönnes kommer det att gälla hela hans liv.

fredag, november 16, 2012

Så medelålders

Min fredagskväll har hittills varit synnerligen händelselös. Det är till och med så att kvällens höjdpunkt verkar ha varit när jag råkade dra in schampoblandat vatten i näsan när jag tvättade håret. Den lugna och varma känslan av den långa stunden i badet försvann direkt.

Men jag hade annat att välja mellan ikväll. Jag hade exempelvis kunnat befinna mig på tapasfest i grottan i detta nu (grottan eller kryptan är det rum i källaren på Domkyrkoplan 5 dit korister förpassas för att fika när de inte sjunger). Körkompisar och tapas - varför valde jag inte det? Gamla tanten bekänner: akustiken i grottan är sådan att när tre personer befinner sig samtidigt i rummet och samtalar med varandra så låter det som fyra högstadieklasser på uppåttjack i en skolmatsal. Eller, som en gosskör som har paus i repetitionen... det står ett piano i grottan också, kan tilläggas.

Jag orkar inte med ljudnivån. Visst är det gräsligt? Den enda förmildrande omständighet jag kan komma på är att jag hade jättejobbig migrän i veckan OCH har mått diffust illa i tre dagar av något som antagligen är samma virus som slog ut en av ungarna också.

Nu skall tanten ta sin tekopp och stickning och ladda för Skavlan. Jorå.  Party on, kids!

onsdag, november 14, 2012

Arbetsskada?

Musikrelaterade skador uppkommer med jämna mellanrum. Man kanske först och främst kommer att tänka på hörselnedsättning pga konstant närhet till en kontrabas, en oboe, en trumpet eller en puka i örat. Eller volymstarka medsångare.

Det finns andra skador. Vännen Per övade som en galning på piano och orgel under sin sista termin på gymnasiet inför intagningsproven till olika musikutbildningar. Han fick en sträckning i ett lillfinger, han. En mer okänd orgelskada är tillfälligt spagat över pedalerna; det uppkommer när en ovan orgelspelare för ett kort ögonblick fastnar med ena foten mellan två pedaler i en konstig vinkel medan hon övar att spela i oktaver i sagda pedal. Ja, det har hänt mig en gång i min gröna ungdom. Det gick bra men jag kände mig lite väl uttänjd i höftpartiet en stund efter. Och insåg på allvar poängen med att ha skor som inte hade räfflade sulor på under spelning.

Det finns fler musikrelaterade skador förstås. Fråga varje individ som ägnar sig åt musik så kan de lämna en lista. Igår upptäckte jag själv en ny skada. Den uppkommer när en körsångare går i mörkret hem efter körövningen och grunnar intensivt på den sist repeterade sången för kvällen och inte ser sig för utan slår valfri kroppsdel hårt i något som står i vägen. Det står låga bänkar på planen framför domkyrkan. Det var mörkt. Jag är skumögd och var disträ. Tjong så hade jag krossat höger knä mot en bänk. Det gjorde förvånansvärt ont; faktiskt så jag började må illa och var tvungen att sitta ner på bänkeländet en stund. Efter ett tag kände jag lättat att knät inte var krossat utan att jag hade full rörlighet i det. Jag åkte hem och lindade is om knät för att få ner svullnaden och beundrade de svidande skrubbsåren. Så här morgonen efter gör det fortfarande riktigt ont, men det är absolut ingen fara. Det som gör mest ont är nog den sårade stoltheten. Hur jädra klantig får man vara? Gå rätt in i en bänk på det där viset. Men jag skyller det på musiken. Dumma James Whitbourne och hans "Hodie".
Inte så farligt. Men gjorde ont. Aj.

tisdag, november 13, 2012

Don´t try this at home, kids

Till listan över saker jag har fått att explodera i mikrovågsungen lades nyss panerad fiskfilé och ris. Det blev en mycket effektfull liten bomb. Fatta hur jobbigt det är med ris som sprätt iväg i hela ugnen och dessutom trillar ut när man öppnar luckan och är omöjligt att sopa ihop på ett vettigt sätt. Och fisk som satt sig på glaset till dörrens insida.

Påminnelse: lägg alltid plastlocket över tallriken när du skall värma något i mikron. Alltid. Jag menar det.

Goda föresatser

 Hade allvarliga planer på att röja i förrådet på jobbet idag. Men ångrade mig raskt. Plan A är nu att utlysa en allmän städdag, det är enda lösningen. Ensam klarar jag det inte.

Utopi                                                      
Orsak
Verkan

Den Ark där barn hon lekt


Hans Höghet Haxptn (HHH)
 I två års tid har vi sagt det. "Har du ställt dig i kö till ett rum på Arken?" Frågorna kom tätare när ungen beslöt att stanna kvar i Uppsala efter gymnasiet (praise the Lord). "Varför har du inte stält dig i kö till ett rum på ARKEN?". Det kändes så självklart att hon skulle göra det. Hon skulle komma högt i kölistan med en gång, och Arken är för sjutton platsen där hon är barnfödd. Eller, okej, hon är född på BB, men kom till Arken knappt ett dygn gammal. Det är ju på Arken hon lekte på balkongen i regnväder, nästan tuttade eld på sin säng (Samuel kom och varnade) och där hon måste ha nästan alla minnen av storebror. I alla fall av den friska Samuel. Samuel som träffade lite större pojkar som bodde i närheten och berättade för honom att man skulle akta sig för knarkormar och som Samuel sedan varnade oss för. "Knajkojmar äj faliga". Möjligen sade de större pojkarna knarkare eller narkomaner, vilket är konstiga ord. Ormar vet man ju är farliga i alla fall. Hur som helst, de var på Arken de lekte ihop, storebror och lillasyster.

Så slår det mig. Att det kanske är just därför.

Men jag vet inte. Så när ungen igår kläckte ur sig att hon fått erbjudande om ett rum på Rackarberget så sade jag "nu ställer jag dig i kö till ett rum på ARKEN". Så får hon välja själv sedan vad hon gör.

Svårt ibland att ha tillräcklig respekt och lyhördhet. För mig var mina tio år på Arken de bästa i mitt liv. Inte det sista, eftersom det var då Samuel blev sjuk, men det var mycket bra att bo på Arken. Jag är vännen Pia evigt tacksam för att hon resolut ställde mig i kö dit när jag gick i sista terminen på gymnasiet.

Nu får vi se vad som händer. Om ungen återvänder till sitt barndomshem. Eller inte. Det är upp till henne, och det måste jag acceptera. En svår lektion i föräldraskap, sannerligen.

måndag, november 12, 2012

Klingoner från Tornedalen; ett lättviktig inlägg

Som bekant roar en del populärkultur mig enormt. Star Trek, till exempel. Just nu flinar jag brett åt Worfs svensexa. Vad är det för likhet mellan en tornedaling och en klingon?

Svar: Kliv in i en bastu i Pajalatrakten så kan vi snacka om klingonvärme. Det enda som saknas är att man i bastun också sjunger folksånger i kvintintervall så är det nästan exakt likadant.

Iakktagelse

I lördags kväll såg jag på film tillsammans med Justus och Sigvard. En bit in på filmen konstaterade Justus att han tycker att 90-talsfilmer är bäst. Det visade sig att han menade ur ett könsrollsperspektiv. För, i 80-talsfilmer gör tjejerna ingenting (helt sant: prinsessan Smörblomma gjorde inte många insatser i Eldträsket, vilket var det ställe i filmen vi befann oss vid), i 90-talsfilmer kämpar de tillsammans med killarna, och i 2000-talsfilmer gör alla tokmycket hela tiden så man inte orkar eller hinner se.

Det är inte ordagrant citerat eftersom jag samtidigt var tvungen att lyssna på Sigvard som hade något viktigt att berätta, men innebörden var den angivna. Jag vet inte om jag håller med helt och fullt (PRETTY WOMAN) men det är en intressant iakttagelse.

* Ja, vi såg The Princess Bride. Hello. My name is Inigo Montoya. You killed my father;  prepare to die.

Uteaktivitet?

Vy från fönstret vid min arbetsplats. Jag undrar lite varför man har ställt ihop borden längst bort i bild på det där viset. Min första tanke är rundpingis.

Minns hur vi spelade rundpingis på rasterna i mellanstadiet. Allt kunde användas till racket. Handflatan. Matteboken. Och så fanns det snajdare som faktiskt använde pingisracket. Märkligt nog var det alltid de som tog sig till final, så av det drar jag slutsatsen att redskapet kan ha avgörande betydelse för resultatet.

Hur som helst ser jag fram mot att se hur de som har taket bredvid mitt fönster som rasplats kuta runt bordet på sina raster. Ett klart bättre alternativ än att stå parkerade vid mitt fönster och röka, i alla fall. (Röken kommer in till mig, ja.)

onsdag, november 07, 2012

Kort möte

Krockade med Justus när jag kom hem.  Jag stod redan i hissen och var allmänt okontaktbar (jag hade öronplupparna i och lyssnade ju på juloratoriet, för sjutton) när en snygg yngling på väg ut hejade på mig. Det var ju min son! Älsklingen!

Han hade hämtat sin dator för en skrivuppgift. Värt att notera är att han lämnade datorn i fredags när han gick till sin pappa, och alltså har avstått från diverse spelande ända tills onsdag eftermiddag.  Dessutom var huvudsyftet med datorhämtandet faktiskt skolarbete. Sådant kan vara trevligt att veta i tider när alla föräldrar helst skall vrida händerna av oro inför barnens datorvanor. Jag behöver inte vara ängslig så länge ungen själv, helt frivilligt, liksom tar sig en vit period med jämna mellanrum.

Att ha barnen varannan vecka innebär att de här korta bonusmötena man får med ungarna ger den gråtrista novemberdagen guldkant. Och på fredag dimper de ner här hemma igen.

Still going strong


Kalle som omslagspojke på medlemstidningen.

Den Kalle, den Kalle. En del människor låter sig inte hindras av något. Karl-Erik Fredholm är en sådan. Alltid hållit igång med något, och inte är en sådan sak som svårt försämrad syn något som är i vägen för ett aktivt liv. Under IOGT-NTO-rörelsens kongresser i Uppsala år 2007 var det Kalle som tog hand om parkeringen vid invigningsfesten i gamla Uppsala. Redan då hade han ledsyn och ytterst lite utöver det. Någon sade försynt: men Kalle, du som inte ser, skall du verkligen göra det här? Äsch, svarade Kalle, jag hör ju bilarna. Och det gick utmärkt. Högarna finns kvar.

Under många år har det varit ett stående skämt bland oss i personalen på distriktexpeditionen att när man ringer till Kalle så är det sällan han kan komma till telefonen eftersom han beskär äppelträd, styckar en älg eller befinner på taket för att rensa takpannor. Som sagt, med synnerligen nedsatt syn. Kalle är nu 82 år.

Vet ni vad Kalle gör idag, när min arbetskamrat försökte få tag på honom? Ja, inte kunde han komma till telefonen i alla fall för nu var det dags att stycka kött igen. Kalle, akta så du inte hugger av en tumme, tänker jag med en lätt rysning. Och ler. Kalle. Evigt ung.

söndag, november 04, 2012

Från det ena till det andra

Undrade plötsligt vad pulled pork är. Det verkar vara lite trendigt i alla fall eftersom jag har sett det nämnas här och där.

Draget fläsk? Fläsk på fyllan! Gick och småfnittrade för mig själv en stund och tyckte jag var så rent göteborgsvitslustig. Men så måste jag ju kolla vad det är, förstås. Vetgirig är mitt fjärde namn. (De andra är Jenny Anna Sofia.)

Långstekt karré. Låter gott.


Nu blir det ett sådant där eländesinlägg igen

Det är drygt fjorton och ett halvt år sedan Samuel dog. Under de åren har jag sjungit vid ett flertal minnesgudstjänster. Vissa år har det varit väldigt svårt, andra lättare. Idag tjänstgjorde min kör i högmässan på förmiddagen, och om en stund är det dags för minnesgudstjänsten. Jag var med på den första men kommer inte iväg till den andra.

Jag höll ihop hela högmässan. Det mesta kändes motigt men jag tänkte att det nog berodde på de nya körpodierna (som inte riktigt funkar, kan vi säga) och på att det plötsligt var usel medhörning. Jag hörde Gunilla, Sara och Pia, vilket jag är tacksam för, men man brukar liksom kunna ha en större ljudbild att jobba med så det var lite hej och hå med tonhöjd och samstämmighet här och var. Som alltid drabbas jag då också av känslan av att allt är mitt fel. Att jag ligger snett och fel och pajar hela alltet; men jag bet ihop och - för att använda mig av en sportmetafor - sjöng mig genom skiten. (I sportsammanhang: jag simmade genom smärtan. Jag stakade tills jag spydde. Jag sprang tills jag fick blodsmak i munnen.) Förmodligen var det bra för mig att ha saker att irritera mig på så att fokus flyttades från det som låg så nära och gjorde så ont.

Men klarade mig till sista psalmen. Ylva Eggehorns fina "Var inte rädd". Vi sjöng den på Samuels begravning, och jag vet, det går ju inte att bryta ihop så fort något är likadant eller påminner om det svåraste, men just en sådan gudstjänst, en helg som handlar om att minnas de döda, då är det omöjligt för mig att inte drabbas hårt. Som jag inledde med att säga är det inte alltid jättesvårt, men idag var det så. Klarade inte att skärma av tillräckligt. Gick ut med tårar i ögonen.

När jag kom hem gjorde jag mitt bästa för att ladda om inför kvällen. Efter någon timme slog migränen till. Medicinen har börjat funka (ja, jag sitter ju här och skriver) så jag skulle rent teoretiskt kunna kasta mig i bilen och komma i sista minuten, men det gör jag inte. Dels för att jag förstås inte är riktigt bra än, men mest för att jag inte orkar känslomässigt. Misstänker starkt att migränen var kroppens sätt att hantera den instängda sorg som jag kände i förmiddags och sköt åt sidan.

Det är märkligt hur stark kraft sorgen kan ha ännu efter så många år. Jag förstår inte riktigt varför den är så levande. Jag har ju gjort allt det där som man bör göra och som dessutom faller sig naturligt för mig: pratat om det. Gråtit. Tröskat mig igenom. Levt vidare. Varit glad många gånger om. Ändå är sorgen så färsk. Det vill jag inte att den skall vara. Jag vill kunna finna ro någon gång.

Sjung vackert, mina vänner. I år orkade jag inte hela vägen fram.

lördag, november 03, 2012

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv

Allhelgona. Jag samlar kraft inför att ta mig till kyrkogården. Vissa gånger är det så för mig, att det känns oöverstigligt svårt att stå vid Samuels grav. Men jag skall gå dit.

Ledsen är jag också för min bror och hans sambos skull idag. Jag är ingen djurmänniska, men jag förstår att ett djur kan vara en familjemedlem. J och M:s hund Frasse dog i början av sommaren, och nu väntade de lyckligt på en valp som skulle komma till dem. Nyligen har de fått veta att valpen har en synnedsättning och förmodligen kommer att bli blind (ett kullsyskon till honom är blint). Blir ingen liten bostonterrier. Ingen valplycka. Och när jag till slut fick ur mig frågan som brände på tungan, den om vad som händer med blinda hundvalpar, så är svaret ett besked som känns riktigt, riktigt hemskt. Så trots att jag ofta tycker att mänskligheten har ett märkligt sätt att blunda för människor i nöd och uppröras mer över djurs villkor, måste jag säga att jag känner mig alldeles tagen av det här med lille vovven Åke.

För övrigt utesluter inte det ena det andra. Helst skulle vi alla bry oss om precis allt levande på planeten och sätta ner foten varje gång en levande varelse blev illa behandlad. Känna omsorg om allt. Och jag tycker inte att man kan jämföra sorg eller vikten av något som har inträffat. Varje händelse, varje sorg och smärta bär sitt eget värde, på något vis.

Tänd ett ljus för hela världen, vet jag. Eller, som vi säger på kyrkiska, för hela skapelsen.





torsdag, november 01, 2012

Tönnes torsdagskväll = mammalycka

Nyss kom Tönnes hem. Hans ledsagare A, guld värd, hämtade på fritids och sedan åkte de till stan och gick på bio. De såg Hotell Transsylvanien. Tönnes stannade till lite i salongen, men så fort de hade satt sig var allt OK. 3D-glasögon hade han på sig också. (Det imponerar på mig som tycker att det är jättejobbigt att se på film med 3D-glasögon på och undviker det som pesten.)

Jag har berättat tidigare om hur många år det har tagit för Tönnes att övervinna rädslan för framför allt mörka, stora rum med mycket folk i, så jag upprepar det inte. Men det är så pass nytt för oss att jag ännu blir varm och glad när det har gått bra.

Han smet upp på sitt rum utan att säga hejdå till A. Det gillade inte någon av oss, så A, som redan efter sin korta tid tillsammans med Tönnes vet precis hur han skall hantera pojken, gick upp efter gav honom en hejdåkram. Saken är ju den att Tönnes inte på något vis tycker illa om A. Tvärtom. Men han vill gärna testa. Vara självständig. Och det är märkligt det där med tonåringar, att strävan efter självständighet ofta kan yttra sig i oförskämdhet eller avighet mot människor som de faktiskt tycker om. Där är Tönnes som vilken tonåring som helst. Utom sina syskon, då, som hittills aldrig har betett sig på det viset. Allvarligt. Men Justus och Sigvard har några år på sig att genomgå personlighetsförändringar innan vi är igenom, förstås. Och Alva kanske ballar ur totalt i december när hon fyllt nitton, vad vet man.

Nu ser Tönnes på lite mer film innan dagen är slut. Han ser på samma scener i Harry Potter och de vises sten, om och om igen. Det är näst sista scenen när det är fest och alla jublar när Gryffindor får fler poäng än Slytherin,  och sista scenen, där finns ju tåget med.  Jag springer upp med jämna mellanrum och drar ner ljudet eftersom grannarna vid det här laget kan Dumbledores tal vid festen utantill och jag själv blir galen när det plötsligt utbrister högt jubel alldeles opåkallat i min kvällsliga stillhet. Tönnes drar upp ljudet igen en stund efter jag gått ur rummet. Jag brukar låta det vara ett tag, han måste få lite utrymme. Men när jag känner att det är nog räcker det med att sticka in huvudet i rummet så är han där och justerar ljudet. Det finns mycket med det att vara glad över. Ni förstår nog vad utan att jag förklarar närmare.


Sprechen Sie Deutsch

Jag har lyxbekymmer. I-landsproblem i kubik. Sådant där som är skämmigt att bry sig om.

Vår dvd-spelare håller på att förlora fattningen, tror jag. Laddade den med Star Trek Voyager för en stunds populärkulturshögtid  i höstmörkret. Första scenen inleddes. "Ich bin kapitän Janeway, starship Voyager." Nej, det här var ju fel. Återgick till huvudmenyn och tänkte surt på vilket pucko jag är som tydligen lyckats ändra inställningen från talad engelska till tyska. Tryckte bestämt på engelskt tal som ljud. Lyckades inte. Gjorde om proceduren tre gånger och bytte sedan skiva till nästa i serien. Talad tyska även där. Kommen så långt gav jag upp och kom ihåg mitt bestyr med en annan dvd där jag fick tjeckiskt tal hela tiden, tills jag ändrade till polska som talat språk. Då blev det plötsligt engelska. Även den här gången provade jag att välja andra talade språk, men Voyagers besättning talade tyska oavsett om jag valde italienska, spanska, engelska (eller just tyska, då). Jag tror att det är spelaren det är någon vajsing med. Den har börjat bete sig nyckfyllt och brummar högljutt och dränker dialog med jämna mellanrum, så inget förvånar mig.

Jag blev lite snopen eftersom jag hade längtat efter just Start Trek Voyager säsong 7. Och innan någon säger något: Ja, självklart har jag tittat på de dvd-skivorna tidigare. Flera gånger, och hittills har de talat engelska. Hallå, hur troligt är det att jag skulle ha en otittad science-fiction-dvd liggande?

Men suget efter fantasi var starkt. Och jag har inte tröttnat på doktorn än, så jag satte i Doctor Who säsong 2 i stället. Och tänkte bistert att det vore ju själva tusan om dvd-spelaren skulle lyckas med konststycket att få till talad tyska på en import-DVD där det enda språk man har att välja på är engelska. Och enbart med engelsk textning. Jag måste tillstå att det var några sekunders spänd väntan. Tänk om spelaren skulle få till en simultan spökdubbning till tyska, liksom!

Just nu grunnar jag på om jag skall prova att sätta i min Voyager-dvd igen om ett tag, om spelaren liksom har sugit upp engelskt tal som inställning igen då? Det är inte en så konstig undran om man betänker att jag på fullt allvar är en sådan person som tycker att det måste vara magi inblandad när flygplan lyfter.

Dagens insats

Det blev ingen lång arbetsdag. Kom hem, förkyld och eländig och missnöjd med att vara sjuk. Såg lappen från de unga gentlemän som idogt försöker utföra de tekniska arbeten som krävs för att vi skall  få bredband även i vår lägenhet. Det här är andra försöket. Vår lägenhet är helt olik de andra så de har kliat sig huvudet rätt många gånger nu. Det finns en till sådan lägenhet i bostadsrättsföreningen, typiskt att det var oss de måste träna på... hur som helst. när jag gick till jobbet i morse verkade det finnas en plan för hur de skulle göra i alla fall. Blev alltså lite nere av lappen som berättade att de av tidsbrist hade varit tvungna att avbryta och kommer tillbaka i morgon. Men å andra sidan är gentlemännen förtjusande, så det gör inget om vi får morsa på varandra en dag till. Möblerna får stå tokigt och i vägen ett dygn till.

Muntrade upp mig själv genom den enkla metoden att göra något för en annan. Gick nämligen inte upp till Justus (som på ett närmast mirakulöst sätt sovit sig igenom att det stått Björn och hantverkare under hans säng och pratat vitt och brett om kablar och uttag och flyttat på möbler) och väckte honom förrän nu, halv två. Målet var inte ens att köra upp honom ur sängen utan att ge honom möjlighet till ett enkelt näringsintag. Han gruffade inte ett dugg när han fick ögonen på den smoothie som jag hade köpt med hem till honom från stan. Ja, han verkade till och med nöjd över att ha blivit väckt. Känns fint.

Nu har jag ingen möjlighet att överräcka smoothies varje gång någon skall väckas, men engångsinsatser är inte så dumma de heller. Nu har pojken har fått i sig lite C-vitaminer, järn och annat nyttigt gojs. Och inte minst viktigt: jag känner mig som en schysst tonårsmorsa. Alla vinner när man gör någon glad!

Geschäft i förkylningstider

Det är dags igen. Rinnande näsa, kliande ögon, trött kropp - hej förkylning. Ryckte åt mig en förpackning näsdukar när jag var på apoteket. Tittade inte närmare på vad det var jag hade köpt. Packade upp apotekskassen på jobbet och började undra vad det var som doftade mentol bland det jag hade skaffat. Inte den smörjande nosoljan, hoppades jag ängsligt. Det hade jag nämligen sett att det fanns med mentollukt, och det var instinktivt inget jag ville ha i närheten av såriga slemhinnor. Rev så upp näsdukspaketet för att åtgärda droppet från näsan.

Och si. En produkt du varken visste att den fanns eller ville ha.

Jag rekommenderar den inte. Känns läskigt varje gång jag snyter mig. Särskilt som mentolen liksom sätter sig på smaksinnet så att det varma te jag vill dricka smakar mentol även det. Blä.