måndag, november 19, 2012

Att inse sina begränsningar

Varje gång vi måste göra ett större stödryck på jobbet inser jag att Mona och jag är den perfekta kombinationen. Hon vill spara allt. Jag vill slänga allt. Tillsammans blir vi den gyllene medelvägen. Men det finns stunder då vi erkänner oss besegrade. Det är när vi stöter på sladdar, kontakter, lampor, elektroniska pryttlar och adaptrar och fan och hans moster. Då tittar vi på varandra och vet att vi tänker exakt samma sak: "Det här får vara kvar för jag vet inte vad det är för något". Ingen av oss har modet att kasta för då kan man hoppa upp och sätta sig på att det var en pryl som var helt nödvändig för att filmvisningen eller discot eller power-pointpresentationen skulle fungera. Vi vill inte gå till historien som puckona Tapper & Örjes som inte kan skilja mellan en han- och en honkontakt.

Kolla i vilken låda eller kasse som helst på expen som innehåller sladdar. Det märks att innehållet inte på något vis är sorterat eller uppdaterat. Vi behåller allt. Utom för en månad sedan då vi faktiskt resonerade oss fram till att vi omöjligt kunde behöva cirka tjugo strömkablar och gjorde oss av med några genom att skänka till höger och vänster, men det är ett slående undantag.

Vanligen rensar jag obarmhärtigt tills det dyker upp en sladd av något slag. Då lyfter jag den ömt och säger "kom här, lille vän, så skall du få leka med dina kompisar" och trycker ner den i en överfull sladdlåda. Jag känner mig så inkluderande och storsint på något sätt. Alla får vara med. Och kvar.

Inga kommentarer: