lördag, november 03, 2012

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv

Allhelgona. Jag samlar kraft inför att ta mig till kyrkogården. Vissa gånger är det så för mig, att det känns oöverstigligt svårt att stå vid Samuels grav. Men jag skall gå dit.

Ledsen är jag också för min bror och hans sambos skull idag. Jag är ingen djurmänniska, men jag förstår att ett djur kan vara en familjemedlem. J och M:s hund Frasse dog i början av sommaren, och nu väntade de lyckligt på en valp som skulle komma till dem. Nyligen har de fått veta att valpen har en synnedsättning och förmodligen kommer att bli blind (ett kullsyskon till honom är blint). Blir ingen liten bostonterrier. Ingen valplycka. Och när jag till slut fick ur mig frågan som brände på tungan, den om vad som händer med blinda hundvalpar, så är svaret ett besked som känns riktigt, riktigt hemskt. Så trots att jag ofta tycker att mänskligheten har ett märkligt sätt att blunda för människor i nöd och uppröras mer över djurs villkor, måste jag säga att jag känner mig alldeles tagen av det här med lille vovven Åke.

För övrigt utesluter inte det ena det andra. Helst skulle vi alla bry oss om precis allt levande på planeten och sätta ner foten varje gång en levande varelse blev illa behandlad. Känna omsorg om allt. Och jag tycker inte att man kan jämföra sorg eller vikten av något som har inträffat. Varje händelse, varje sorg och smärta bär sitt eget värde, på något vis.

Tänd ett ljus för hela världen, vet jag. Eller, som vi säger på kyrkiska, för hela skapelsen.





Inga kommentarer: