lördag, november 17, 2012

Livsmod

Idag avslutades ärkebiskopens möte om barn och ungdomar med en sändningsmässa i Uppsala domkyrka. Gosskören och flickkören sjöng.

Jag, Tönnes och Olle var förstås där. Tönnes fick sin älsklingsplats under predikstolen. Han talade om för oss direkt när han fick syn på ett syskon. Han sjöng med i psalmerna. Det har han gjort i flera år, men under det senaste året har han utvecklats kolossalt. Nu försöker han sjunga fint och följa med melodin. Jag började nästa gråta när vi hade sjungit ingångspsalmen Härlig är jorden. Tönnes slutade på nästan exakt rätt slutton! Han var så glad och nöjd hela mässan. Och jag var så stolt över alla mina barn, men faktiskt lite extra över min snart fjortonårige pojke med långa håret och ögonfransarna, med den fina ansiktsovalen och det lyckligaste leende man kan se.

Ett genomgående tema för mötet har varit frågan om barns livsmod. Hur viktigt det är att förvalta det så att det inte bryts ner, och jag tänker särskilt på det i samband med Tönnes. Alla barn är beroende av att någon för deras talan. För Tönnes kommer det att gälla hela hans liv.

Inga kommentarer: