söndag, november 04, 2012

Nu blir det ett sådant där eländesinlägg igen

Det är drygt fjorton och ett halvt år sedan Samuel dog. Under de åren har jag sjungit vid ett flertal minnesgudstjänster. Vissa år har det varit väldigt svårt, andra lättare. Idag tjänstgjorde min kör i högmässan på förmiddagen, och om en stund är det dags för minnesgudstjänsten. Jag var med på den första men kommer inte iväg till den andra.

Jag höll ihop hela högmässan. Det mesta kändes motigt men jag tänkte att det nog berodde på de nya körpodierna (som inte riktigt funkar, kan vi säga) och på att det plötsligt var usel medhörning. Jag hörde Gunilla, Sara och Pia, vilket jag är tacksam för, men man brukar liksom kunna ha en större ljudbild att jobba med så det var lite hej och hå med tonhöjd och samstämmighet här och var. Som alltid drabbas jag då också av känslan av att allt är mitt fel. Att jag ligger snett och fel och pajar hela alltet; men jag bet ihop och - för att använda mig av en sportmetafor - sjöng mig genom skiten. (I sportsammanhang: jag simmade genom smärtan. Jag stakade tills jag spydde. Jag sprang tills jag fick blodsmak i munnen.) Förmodligen var det bra för mig att ha saker att irritera mig på så att fokus flyttades från det som låg så nära och gjorde så ont.

Men klarade mig till sista psalmen. Ylva Eggehorns fina "Var inte rädd". Vi sjöng den på Samuels begravning, och jag vet, det går ju inte att bryta ihop så fort något är likadant eller påminner om det svåraste, men just en sådan gudstjänst, en helg som handlar om att minnas de döda, då är det omöjligt för mig att inte drabbas hårt. Som jag inledde med att säga är det inte alltid jättesvårt, men idag var det så. Klarade inte att skärma av tillräckligt. Gick ut med tårar i ögonen.

När jag kom hem gjorde jag mitt bästa för att ladda om inför kvällen. Efter någon timme slog migränen till. Medicinen har börjat funka (ja, jag sitter ju här och skriver) så jag skulle rent teoretiskt kunna kasta mig i bilen och komma i sista minuten, men det gör jag inte. Dels för att jag förstås inte är riktigt bra än, men mest för att jag inte orkar känslomässigt. Misstänker starkt att migränen var kroppens sätt att hantera den instängda sorg som jag kände i förmiddags och sköt åt sidan.

Det är märkligt hur stark kraft sorgen kan ha ännu efter så många år. Jag förstår inte riktigt varför den är så levande. Jag har ju gjort allt det där som man bör göra och som dessutom faller sig naturligt för mig: pratat om det. Gråtit. Tröskat mig igenom. Levt vidare. Varit glad många gånger om. Ändå är sorgen så färsk. Det vill jag inte att den skall vara. Jag vill kunna finna ro någon gång.

Sjung vackert, mina vänner. I år orkade jag inte hela vägen fram.

Inga kommentarer: