tisdag, november 27, 2012

Svaghet, ditt namn är människa

Jag undrar om det är jag själv som har ätit upp ostbågarna eller om det är mina barn. Det är pinsamt på flera sätt. Det mest uppenbara är glömskan. Hur gaggig är jag om jag gluffat i mig en hel påse ostbågar utan att ens minnas det?

Det andra lagret i pinsamheten ("It works on so many levels", som Homer Simspon säger) är att om jag frågar barnen, så tittar de misstänksamt på mig och ifrågasätter mitt ostbågsinnehav- och ätande på en dag som inte är fredagsmys. Och utan att dela med mig, ens.

Men det är antagligen så att jag redan är genomskådad. Jag brukar nämligen kasta tomma förpackningar. Och den där ostbågspåsen, den var tom så när som på några ögontjänarsmulor som anstränger sig att oskyldigt försäkra att jag åt minsann inte upp allt, det fanns ju kvar i påsen. Ergo: något av mina älskade barn har varit där. 

Jag tror vi förbigår hela episoden med tystnad. Vi vet ändå. En tigande pakt.

Inga kommentarer: