torsdag, november 01, 2012

Tönnes torsdagskväll = mammalycka

Nyss kom Tönnes hem. Hans ledsagare A, guld värd, hämtade på fritids och sedan åkte de till stan och gick på bio. De såg Hotell Transsylvanien. Tönnes stannade till lite i salongen, men så fort de hade satt sig var allt OK. 3D-glasögon hade han på sig också. (Det imponerar på mig som tycker att det är jättejobbigt att se på film med 3D-glasögon på och undviker det som pesten.)

Jag har berättat tidigare om hur många år det har tagit för Tönnes att övervinna rädslan för framför allt mörka, stora rum med mycket folk i, så jag upprepar det inte. Men det är så pass nytt för oss att jag ännu blir varm och glad när det har gått bra.

Han smet upp på sitt rum utan att säga hejdå till A. Det gillade inte någon av oss, så A, som redan efter sin korta tid tillsammans med Tönnes vet precis hur han skall hantera pojken, gick upp efter gav honom en hejdåkram. Saken är ju den att Tönnes inte på något vis tycker illa om A. Tvärtom. Men han vill gärna testa. Vara självständig. Och det är märkligt det där med tonåringar, att strävan efter självständighet ofta kan yttra sig i oförskämdhet eller avighet mot människor som de faktiskt tycker om. Där är Tönnes som vilken tonåring som helst. Utom sina syskon, då, som hittills aldrig har betett sig på det viset. Allvarligt. Men Justus och Sigvard har några år på sig att genomgå personlighetsförändringar innan vi är igenom, förstås. Och Alva kanske ballar ur totalt i december när hon fyllt nitton, vad vet man.

Nu ser Tönnes på lite mer film innan dagen är slut. Han ser på samma scener i Harry Potter och de vises sten, om och om igen. Det är näst sista scenen när det är fest och alla jublar när Gryffindor får fler poäng än Slytherin,  och sista scenen, där finns ju tåget med.  Jag springer upp med jämna mellanrum och drar ner ljudet eftersom grannarna vid det här laget kan Dumbledores tal vid festen utantill och jag själv blir galen när det plötsligt utbrister högt jubel alldeles opåkallat i min kvällsliga stillhet. Tönnes drar upp ljudet igen en stund efter jag gått ur rummet. Jag brukar låta det vara ett tag, han måste få lite utrymme. Men när jag känner att det är nog räcker det med att sticka in huvudet i rummet så är han där och justerar ljudet. Det finns mycket med det att vara glad över. Ni förstår nog vad utan att jag förklarar närmare.


Inga kommentarer: