fredag, december 14, 2012

Isberget

En del främlingsfientlighet i vårt land är synlig. Den sticker upp ovanför vattenytan och maskerar sin främlingsfientlighet och rasism med prat om ekonomi, om att den bara vill att människor skall få bo i sina "egna" länder och att om Sverige tar emot en invandrare till så får farmor ligga i en oisolerad vedbod på långvården vintern igenom.

Sedan finns det den del som döljer sig under ytan. Som bekant är isberg väldigt mycket större under ytan än ovanför. Det är där de döljer sig, de åsikter som få luftar eftersom de vet att många av oss svenskar faktiskt inte accepterar att de säger att människor har olika värde beroende på hudfärg eller ursprungsland. Ibland låtsas de vara martyrer och förtryckta eftersom de inte ostraffat kan säga sådant. De gnäller om att Sverige är så politiskt korrekt att man inte får prata om det, och så antyder de att många fler svenskar än man kan tro håller med dem. Det sista tror jag fortfarande inte på, inte riktigt. Däremot finns det en stor massa av tankemässiga slaggprodukter som människor håller fast vid av slentrian. Det är sådant som gör att det vid varje släktmiddag i flertalet svenska hem sitter åtminstone en familjemedlem som suckar över alla bidrag som invandrare får och att de sprätter pengarna på lyxvaror. Men som antagligen inte skulle gå så långt som till, att om det blev allvar, reducera en människas värde till hudfärgen.

De där slaggprodukterna är ändå inte ofarliga. Och bland dem gömmer sig de som på riktigt anser att en riktig svensk, det är en som har ljus hy, helst är blond och blåögd och har släkt som hetat Svensson i fyra generationer bakåt. De typerna hör helst av sig på kommentarsfält nu för tiden. Skriver anonyma mejl. Det är de som påminner mig om hur långt vi har kvar till ett land där vi räknar alla som medmänniskor. De ger mig stor sorg.

På luciadagen sände TV sitt traditionella luciamorgonsprogram. Det här året inspelat i Uppsala domkyrka. Körerna som sjöng var Uppsala domkyrkas flickkör och Uppsala domkyrkas gosskör. Gästartister fanns det, och så skådespelaren Astrid Assefa som läste några korta texter emellanåt. Jag må vara partisk eftersom jag tycker att allt mina ungar är med och sjunger vid är underbart, men programmet var verkligen mycket fint och stämningsfullt. Några inslag bröt av på ett lekfullt och tänkvärt sätt; när rapparna framförde texter på temat inkludering till tonerna av dels Goder morgon i denna sal, dels Bereden väg för Herran.

Astrid. Jättebra lucia.
Det har kommit reaktioner.  Lucia var en flicka ur flickkören som jag tyckte skötte sig så fint. Det är svårt att vara Lucia. Hon skall bara stå hela tiden och ändå inte till slut få ett ansiktsuttryck som en död torsk. Astrid Cederlöf var en strålande lucia. Men. Hon är inte blond och ljushyad. Det var inte bra, tydligen.

Skådespelaren Astrid Assefa är inte heller blond och ljushyad.

Rapparna var inte blonda och så kommer de säkert från något sådant där läskigt ställe som Rinkeby och så har de bergis klottrat och bråkat för det vet man väl hur sådana där är. Rap förresten, det är konstigt och låter inte som Bertil Boo eller Adolf Fredriks barnkörer och inte är det väl svenskt heller. Svenskt skall det vara. Svenskt. Kan hoppa upp och sätta mig på att om någon hade framfört White Christmas så hade ingen reagerat. För det hade räknats som svenskt ändå, på det där mystiska sättet som säger att en del utlänningar är bra och som vi, medan andra är dåliga och inte som vi.

Det är så man inte tror att det är sant. Jag vill inte tro att det är sant. Hur kan någon titta på det programmet och bli upprörd över de tre icke-sakerna ovan? Jag fattar verkligen inte. Hur kan man? År 2012 i Sverige sitter folk och spyr irritation och hat i varierande grad över att personer som de inte anser vara svenskar (på grunder som jag underkänner direkt) får synas i ett svenskt, traditionellt sammanhang. Jag mår direkt illa av det.

Isberget är så förtvivlat stort. Men det måste bort. Måste. Annars blir det outhärdligt att leva.

1 kommentar: