måndag, december 16, 2013

Det är lika bra att sluta drömma

Som tre fjärdedelar av den svenska befolkningen så här års och några månader framöver har även jag drabbats av sega förkylningar. Sådana där som, precis när man tror att de är över, slår till igen. Jag är inne på andra omgången och känner mig orättvist behandlad. Jag har julkonsert på söndag. Jag kan inte vara sjuk nu. Hur gick det här till? Men det finns lite hjälp ibland, och för två dagar sedan när jag trodde att bihåleinflammationsundergången var nära, såg jag reklam för en viss nässpray. Skickade desperat maken att köpa. Och faktiskt. Bihålorna mår mycket bättre. One down, two to go. (Öron- och halsont, hosta.)

Hostan. Jobbigt om nätterna när varje andetag triggar en ny hostattack. I morse vacklade jag upp efter min sömnlösa oljudsnatt. Kom plötsligt ihåg att det kunde finnas en ask någonstans med den där hostmedicinen som liksom lurar hjärnan att inte sätta igång hostan.( I och för sig tycker jag att den tanken är läskig, och trots att jag vet att medicinen knappast sätter livsviktiga hostreflexer ur spel så är jag noga med att inte äta halspastiller samtidigt.) Den har aldrig fungerat förut, men jag var inte i form att sätta mig över erfarenheten just då. Nu har det gått några timmar och jag hostar på.

Det går tyvärr inte att lura min hjärna när det gäller att uppnå något positivt. Det är som att varje gång det kommer in en bra signal till hjärnan; någon form av bekräftelse, en god sinnesupplevelse, goda tankar - eller i det här fallet, något som skall hindra hostreflexen temporärt så att jag inte hostar mig sönder och samman - så stänger hjärnan ner. Spjärnar emot. Vägrar att ta in.

Det förstår vem som helst att det är opraktiskt att ha en sådan hjärna. Kan jag få byta ut den mot en annan som inte är lika motsträvig? Vill inte ha en hjärna som är pessismistkonsulten.

torsdag, november 07, 2013

Förändra världen, det var vad jag ville

Jag har inte skrivit så mycket på rätt länge. Jag har varit ledsen över det eftersom det är ett tecken på att något inte är riktigt som det skall, men nu har jag beslutat mig för att bara låta det vila tills det sätter fart igen. Om det inte gör det får det vara okej ändå. Till viss del handlar det om vad det är jag vill med att skriva. Att börja blogga om allt mellan himmel och jord var ett sätt att bara få igång själva skrivandet, att ibland få kvitto på att någon läst och reagerat på det som skrivits istället för att gömma allt i en skrivbordslåda. Nu har jag hållit på så sedan 2005 och är i skrivande stund missnöjd.

Bland alla inlägg om mina fantastiska barn, saker jag gått och funderat på och bilder på diverse folk och mojänger har jag skrivit av mig när det gäller sådant jag vill förändra i samhället. När jag har velat stå på barrikaden har jag åtminstone kunnat försöka formulera mig och dela med mig av det jag tänker i hopp om att något frö skall sås någonstans. Men ärligt talat: hur stor skillnad gör en text som läses av kanske trettio personer? Om inte stora författare eller journalister på stora dagstidningar som har oändligt fler läsare lyckas göra några större avtryck, vad har jag för möjlighet?

Samtidigt. Samtidigt, å, samtidigt, så menar jag på allvar att alla små avtryck är just avtryck. Allt kan förändra, även de små myrstegen. Att det är bättre att göra något mycket litet än att bara ge upp. Så varför känns det sedan ett tag som att gapet mellan vad jag gör och det som verkligen gör skillnad är så enormt? Nedslagenheten viskar: "Därför att det är så. Gapet är precis så stort som du känner att det är."

Det finns så mycket som är fel i världen att jag bli orkeslös.

måndag, oktober 21, 2013

Min dag i bilder och några ord

Carolina & Ylva
Jag var yr när jag vaknade vilket var obehagligt, men jag kom iväg till jobbet. Det blev bra en stund när jag träffade de här två arbetskamraterna. Sedan hände en massa andra saker, som att kopiatorn dummade sig och annat. Framåt lunch var jag så yr att gick jag hem och sov, sov, sov. Väcktes av att Justus diskret klappade på mig och berättade att det var med yrsel hans virusomgång startade förra veckan. Hurra. Två veckor kvar till konsert. Självklart är det dags att bli sjuk.

Framåt 16-tiden var jag mindre yr och drog till Stockholm med Alva. Vi skulle hälsa på bror Johannes och Billy Bob (Mira jobbade). Jag fascinerades av GPS:en och Alva körde säkert och rätt till söder.

Så blev det timmar av hundlek, hundgos, mat och prat och lite mer hundlek och hundgos. För de andra, alltså. Jag var tvungen att bryta upp tidigare än jag ville eftersom luftrören började kännas väl trånga, men det gick ändå bra tack vare antihistamin och bricanylinhalationer. Så dagen var ett slags utsnitt ur livet självt. Bra och dåligt om vartannat.
Billy Bob ville äta upp Alvas händer hela tiden.

Attention! Det prasslar i köket.
Är det inte skönt så säg, att lägga sig

söndag, oktober 20, 2013

Allvarliga flickor och spexande pojkar

Det här är ett uppföljande inlägg till det jag skrev nyss. Om jag räknar på ena handens fingrar hur många flickkörer jag har sett som spexat till det så blir inget finger räknat. Jag säger inte att de inte finns, bara att jag aldrig har råkat på dem. Det gäller även flickor som sjunger och spelar på skolavslutningar. Flickorna tar uppgiften på allvar oavsett om de är trygga och proffsiga eller mer nervösa och fumliga. Killarna spexar. Så många år har jag sett hur killarna i avgångsklassen i grundskolan showar medan flickorna står bakom eller inte är med på scenen alls.

Uppsala domkyrkas gosskör spexar inte under sina konserter. Men de har ett julspex som framförs efter pausen i konserten Goder afton, mitt herrskap (som ni förresten skall boka in redan nu). Hittills har inte Uppsala domkyrkas flickkör gjort något spex; visserligen har de ingen tradition och givet tillfälle att göra det på, men skulle de komma på idén att göra ett spex om så vore? Jag hoppas det.

Vi vuxna körsångare i domkyrkan, då? Jag kan i alla fall säga att sångare i Uppsala domkyrkokör definitivt inte spexar när vi framträder officiellt. Vår ledare skulle få en hjärtattack och dö om det inträffade så vi aktar oss. Men jag är stolt att säga att när vi har vår stora fest, där ansvaret för arrangemanget vandrar mellan stämmorna, så är det damstämmorna som håller fanan högt vad gäller underhållningen. Ha. Eat your hearts out, tenors and basses. Inget slår sopranstämman förstås, tycker vi själva, även om altarna gjorde väldigt bra ifrån sig senast.

Jag är glad att killarna spexar. Om ingen spexade skulle vi aldrig ha roligt, liksom. Men i skolmiljö och i (åtminstone domkyrko-)körsmiljö finns inga spexande flickor. Kom igen tjejer. Ni är ju roliga.

Arbete-avslappning-andakt

Det har varit dagar fyllda av körmusik eftersom körfestivalen Young Cathedral Voices har hållits sedan torsdag. Jag har sjungit lite själv i ett annat sammanhang också. Med all musik i öronen och med alla dessa på olika sätt fantastiska sångare och musiker har något jag länga tuggat på dykt upp till ytan. Vad är bra?

En subjektiv upplevelse är det omedelbara svaret. Men det finns andra parametrar. Det bästa exemplet på hur svårdefinierbart det kan vara fick jag igår kväll. Först var det konsert med Riga Doma meitenu koris, en flickkör från Riga som var helt enastående. Jag satt förbluffad. Och tagen. Efter dem sjöng Singknaben der St. Ursencathedrale Solothurn, ett charmigt gäng gossar av yngre modell samt duktiga herrar. Om man skall se det rent musikaliskt/tekniskt så är det ingen tvekan om vilka som var det jag nu kalla bäst: Rigaflickorna. De befann sig i en annan... dimension, stratosfär, uppe bland stjärnorna. Men. Gosskören från Schweiz hade ett tilltalande uttryck. De bjöd på sig på ett annat sätt och hade i det välfyllda programmet stoppat in sånger som både gladde värdarna (Alfvéns Aftonen och Stenhammars Sverige) och andra som var både musikaliska höjdpunkter (Elijah Rock), avslappnad pop (Can´t buy me love) och avslutade med shownumret La Cucaracha. Till både Elijah Rock och La Cucaracha gjordes rörelser, dessutom. Det ger höga poäng hos åhörarna!

Hur kommer det sig att Rigaflickorna med sitt prettoprogram inte gav mig samma varma känsla i hjärtat som Solothurnkillarnas inte helt perfekta framförande? För min egen del har jag svaret. Jag orkar inte riktigt befinna mig i ett konstant tillstånd av, skall vi kalla det tillbedjan och perfektion. Det behövs det som kallas comic relief för att jag skall bli helt övertygad. I körsångssammanhang betyder det inte nödvändigtvis ett shownummer, men det kan vara en sång med roligt arrangemang, finesser och fiffigheter som får en att le - eller blunda saligt, allt efter personlighet.

Jag landar i att det är med konserter som med livet: det behövs arbete för att få allt att fungera. Helst perfekt, tycker jag i min körsångarvärld. Det är när allt sitter perfekt som det går att ta sig friheter. Det behövs avslappning just för att ingen orkar med högspänning hela tiden. Och till sist, också andakten. Den stillhet som leder till kontemplation och fördjupning.

Det är tur att de två körerna jag skrivit om var så sinsemellan olika att det inte är någon idé att jämföra dem. De är helt enkelt två helt olika storheter var och en på sitt sätt.

fredag, oktober 11, 2013

Malala och mänsklig natur

Malala Yousafzai. Ni har hört talas om henne. Säkert sett intervjuer där hon slår oss med häpnad genom sin balanserade klokhet. Bara sexton år gammal. Ge henne Nobels fredspris, säger jag och ungefär alla andra.

Jag tittade just på ett filmklipp som ni nog också har sett, där hon intervjuas av Jon Stewart. Allt hon säger gör mig tagen, men det som satte sig mest (åtminstone idag) är det hon inledde med. Jon Stewart frågade varifrån hennes engagemang för utbildning kommer. Hon svarade att det ligger i den mänskliga naturen att inte sakna det vi har förrän det har ryckts bort från oss.

Så ohyggligt sant. Jag tänker på vårt land här och nu. Hur många människor som låter möjligheten till utbildning rinna mellan fingrarna, som kastar bort demokratin genom att slentriangnälla över allting och ägnar sin tid åt att hitta syndabockar. Hur många som inte fattar vilka möjligheter vi har bara genom att vi får äta oss mätta och har tak över huvudet. Vi borde verkligen kunna ägna oss åt lyxen att filosofera mer över oss själva och tillvaron, vi har det så bra själva att vi borde kunna tänka på andra och unna dem att också ha det bra. Istället är vi själviska till kräkgränsen. Stänger in och stänger ute. Hur många är det inte som förstör sin medmänsklighet och samhället genom att dela in folk i "vi" och" dem" - där de andra alltid är sämre, farliga och mindre värda än "vi"?

Åter till Malala. Som säger att utbildning är det viktigaste som finns bland annat för att den ger oss större möjligheter att förstå andra. Det är så starkt. Malala är osannolik men samtidigt så tydligt en människa när hon är som bäst. Jodå, vi människor kan vara väldigt bra också. Jag tänker på hennes pappa: även han är ett bevis på att mänskligheten kryllar av goda personer. Malalas pappa anser att kvinnor har rätt till utbildning. Han stöttar sin dotter trots att det måste ha varit mycket svårt och farligt även för honom och övriga familjen (som jag inte vet något om. Mamman? Eventuella syskon?). De är människor som utgör en sorts motståndsfickor. Jag önskar att fler kunde vara sådana.

Den mänskliga naturen. Så god. Så ond. Den avgörande skillnaden tror jag ligger i hur man ser på andra människor. Empati är livsnödvändigt. Utan empati är det enkelt att hantera andra männsikor som objekt. Till skillnad mot det Malala säger om hur hon skulle bemöta en taliban som kom emot henne med vapnet i högsta hugg:
      "Först tänkte jag att jag skulle slå honom med min sko (hon fnittrar lite), men sedan vill jag inte sänka mig till talibanernas nivå och använda våld. Jag skulle säga att jag vill att han skall få utbildning och att hans barn skall få det, sedan kan han göra vad han vill med mig". (Inte ordagrant återgivet från intervjun, men nästan.)

Med mina ord är Malalas förhoppning att hon skall kunna se även talibanen som en människa. Trots att talibanen inte ser henne som en. Må vi alla se varandra som människor och inte låta våra lägsta instinkter vara de enda yttringar som märks av den mänskliga naturen.

tisdag, oktober 08, 2013

Man? En? Min vän reder ut.

Min synnerligen lärde och kloke vän Magnus Andersson har i ett facebookinlägg svarat på en fråga om det mer och mer utbredda bruket av "en" som ersättningsord för "man". Jag är inte den som är sen att åka snålskjuts på andras jobb, så tacka Magnus! Här kommer hans utredande text.

Det beror alltså på att man uppfattar det könsneutrala pronominet ”man” som icke längre könsneutralt, eftersom det är liklydande med substantivet ”man”.

Pronominet ”man” kommer i och för sig rent språkhistoriskt ur substantivet ”man”, men det innebär
ju inte att det har betytt ‘person av hankön’, och pronominet ”man” har inte heller uppfattats som något annat än könsneutralt förrän helt nyligen.

Och ska man vara språkhistorisk (vilket det väl inte finns någon anledning att vara), så är det ju så att substantivet ”man” i fornsvenska och i andra äldre former av nordiska språk också var könsneutralt. Det betecknade inte ‘person av hankön’ utan hade innebörden ‘människa’. (man- går tillbaka på en gammal urindoeuropeisk ordstam som verkar ha grundbetydelsen ‘tänka’. En tänkande varelse, alltså.)
Om svenskarna för tusen år sedan ville uttrycka ‘person av hankön’, sade de ”ver” (samma stam som ”vir”, för den som har läst latin).
Men språkhistorien är väl ointressant. Det måste vara hur orden uppfattas nu som räknas.

Ett problem med ”en” för oss som har någon form av förankring i svensk talad dialekt är att pronominet ”en” är ännu mindre könsneutralt än ”man”. Pronominet ”en” är identiskt med räkneordet och den bestämda artikeln ”en”.

De svenska dialekterna har i allmänhet behållit språkets tregenussystem, som nästan har försvunnit i det skrivna riksspråket.
”En” med kort /e/ och långt /n/ är den maskulina formen av räkneordet och den obestämda artikeln ”en”. I den feminina formen har n-et oftast fallit bort, och den uttalas numera i dialekterna som bara /e/ eller någon annan vokal. Vi som kan ångermanländska eller värmländska eller västgötska vet ju att det heter ”en tröskel” men ”e dör(r)”; ”en fot” men ”e hann (hand)”; ”en mur” men ”e vägg”. (Tröskel, fot och mur är grammatiskt maskulina ord; dörr, hand och vägg är grammatiskt feminina.)
”E fin vise.” ”E lita kula mä bara Dalarna på.”

Så den som vill markera sitt genusmedvetenhetsställningstagande (eller göra sig till värmlänning) genom att säga och skriva ”en” i stället för ”man” kan naturligtvis göra det – men vad som är mer könsneutralt är inte alls alldeles självklart

söndag, september 22, 2013

Där hjärtat sitter

Ideologier. Uppfattningar om hur samhällen skall fungera. Lika många åsikter som individer. Att vi överhuvudtaget kan samlas kring något tycker jag stundtals är ett mirakel. Att det kan gå att enas om minsta gemensamma nämnaren.

Demokrati verkar långsamt. Diktatur går snabbare. Revolution är omvälvande, inte ett konstant tillstånd och förändras över tid till något annat, hittills alltför ofta till diktatur. Varje system har sina offer. Jag väljer demokrati alla gånger, och då har jag också valt den långsamma vägen. Den är plågsam eftersom det är svårt att se var, när och hur det går att sätta in krafterna för att förändra något som känns fel, men jag föredrar det framför våld och terror. Det tänker jag på ibland när poserande människor uttalar sig om att det inte vill vara delaktiga i det system vi har idag. De som säger att demokratin inte fungerar som de vill och att den därför är meningslös. Jag undrar ofta om de verkligen har tänkt igenom alternativet. Vill örfila upp dem och säga till dem att skärpa sig.

Ord som fått en tydlig ideologisk hemvist är egentligen omöjliga att använda. Kan en moderat prata gott om solidaritet? Kan en socialist tala positivt om privat ägande? Jag struntar i vilket. Det viktigaste för mig är vad vi kan enas om som grundbultar för vårt samhälle. Det leder mig vidare till att undra hur någon kan ha invändningar mot att det är bra att jämna ut startfältet. Hur kan det vara fel att arbeta för att alla skall ha rätt till boende, mat, utbildning och sjukvård? Hur kan insikten om att alla människor har ett egenvärde, oavsett om de producerar något eller ej, överhuvudtaget ifrågasättas?

För inte särskilt länge sedan fanns i vissa kretsar åsikten att man fattig för att man var lat. Det börjar kännas som att snart står en minister och säger det igen, med exakt de orden: de fattiga är lata. Den ministern vill jag påminna om att den som är fattig antingen har ett arbete med en lön som det inte går att försörja sig på, eller så är vederbörande arbetslös, eller har nedsatt funktionsförmåga, eller är sjuk. Är någotdera att vara lat, undrar jag.

Äh. Jag orkar inte riktigt med det här. Att vara klar och genomtänkt och säga precis allt om samband och verkningar och hur människor urholkas och hålls nere och att ingen människa är särskilt rationell, och det därför är alldeles sant att även de som förväntas sträva hårt för att komma ur svåra liv kan göra korkade val som att dricka för mycket alkohol eller röka eller köpa sig lyckliga på kredit. Det enda jag har kvar att säga är att de som är mest utsatta, de som är samhällets svaga, det är alltid de som straffas först och hårdast varje gång de gör ett misstag. De har ingen möjlighet att komma igen.

Då finns knappast någon känsla av samhörighet kvar. Ingen tilltro. Kanske heller ingen lust att hjälpa till för det allmänna bästa - när det verkar som att det allmänna bästa aldrig kommer en själv till godo.

Det här blev inte så bra. Men det struntar jag i.

måndag, augusti 26, 2013

Vi letar skrivbord och tvingas till slut till IKEA men allt går bra tack vare Alva

När jag är tillsammans med mina två äldsta barn är det som att allting är möjligt. Jag andas lättare.

Projekt leta skrivbord till Justus hade trögt före inledningsvis. Justus och jag hade vandrat länge och fruktlöst, men så kom räddningen. Alva hämtade oss på sin vita springare, nej i vår vita skruttmobil, och körde först till Kupan, sedan Myrorna, och till sist till IKEA när vi hade sett att det inte fanns något överflöd av gamla skrivbord som stod och väntade på oss. Jag vill aldrig till IKEA. Jag avskyr att gå runt runt på IKEA och undra var jag tappade själen på vägen, om det var vid garderober eller köksavdelningen. Hjärnan slutar också fungera. Men min dotter älskar att vara på IKEA och hittar överallt där. Hon blev min och Justus andliga vägledare. Hon är Kvinnan Som Hittar på IKEA.

Justus har fått det skrivbord han önskade. Jag ligger inte död och kvarglömd i ett hörn i köpeladan. Älskade dottern dyker upp igen i morgon för att hjälpa Justus att sätta ihop sitt skrivbord, för hon gillar sådant. Hon är rikt begåvad på många sätt, inte minst på det viset att hon vet vad hon skall använda händerna till. Hon är bäst i familjen på att lösa tekniska bekymmer, skruva ihop möbler, få loss linor som snurrat in sig i propellrar och precis vad som helst annars. Och hon gör allt så enkelt. För sina syskon också, särskilt Justus. De är ett starkt team.

Jag är så lyckligt lottad.

lördag, augusti 24, 2013

Under huden

Det är svårt att styra associationer. Tanken flyger fort iväg och har den väl dragit åt ett håll är det omöjligt att backa. Nästan alltid häpnar jag över min hjärnas förmåga att sprinta iväg utan att jag är medveten om förloppet. Det kan bli roliga saker som händer. Men det händer ofta att jag önskar att tanken hade stillat sig. Särskilt önskar jag det när jag kopplar från en sak till något som egentligen inte alls har med startpunkten att göra, närmare bestämt när slutmålet för tankeflykten är Samuel. Inte för att jag inte vill tänka på min son, det handlar inte om det. Utan för att det känns själviskt och insnöat att hoppa från min väns med ME svåra kamp för att få en port a cath inopererad till tanken på att Samuel begravdes med sin.

Jag tror i alla fall det. Vi sade nej till obduktion och då tror jag knappast att någon på bårhuset avlägsnade port a cathen liksom bara för att. Nu funderar jag vidare. Samuel kremerades. Vid kremering försvinner inte riktigt allt, som bekant. Undrar om materialet i port a cathen var brännbart eller ej. Något att distrahera mig med nästa gång jag besöker graven och tittar på platsen där urnan är nedsänkt och sörjer att min pojke är bortom mina omsorger. Då kan jag fokusera på en likgiltig frågeställning några sekunder. Ligger port a cathen tillsammans med askan eller plockades den bort?

Det påminner mig om hur jag kände inför vinteroverallen som blev Samuels sista. Bara någon dag innan hjärtstilleståndet var vi ute och cyklade på en knölig vinterväg och Samuel som alltid mådde illa kräktes pyttelite på overallen. Det var inte alls något trist ögonblick, tvärtom, för han lyckades få ut sondmatningsslangen ur näsborren samtidigt. Han var rätt nöjd över det. Jag var förstås bekymrad eftersom det fanns en anledning till sondmatningen (han åt inget utan att få upp det igen) men samtidigt så glad eftersom han visade vilja och inte bara fogade sig längre. Han började bli starkare och gladare. Precis innan det tog slut.

Den där vinteroverallen med sin lilla rest av Samuel lät jag bli att tvätta i två år. Det var det enda organiska jag hade kvar av honom. Men så växte lillasyster och så åkte overallen i tvättmaskinen och så hann syster och tre små bröder använda den innan den var helt slut och kastades. För så måste det vara. De levande går före de döda. Men ibland längtar jag så mycket efter mitt första barn, rent fysiskt, att det är omöjligt.

onsdag, augusti 21, 2013

Och jag undrar så

Ögonbrynen far upp halvvägs till hårfästet. De tydliga skrattlinjerna som går från näsan och ner bredvid mungiporna djupnar. Ögonen lyser och munnen ler brett. Han rycker loss ett blad från syrenbusken och tittar förväntansfullt på mig. Jag svarar enligt formeln: Nämen, va? Han ler och kniper ihop ögonen, kastar så bladet på marken och pratar ivrigt. Gestikulerar och visar att han leker något. Jag vet inte vad det är, men han tycker att det är roligt och busigt och är mycket glad. Vi gör om proceduren några gånger tills jag är glädjedödare och säger att nu räcker det, inte riva loss fler blad från busken. Han går med på det.

Vi står och väntar på taxin och jag undrar så vad det var han lekte. Vad han upplevde som stimulerande. Jag tror att han gillade att göra något busigt.

Den här leken var så tydligt på småbarnsnivå. En kort stund senare pratar jag med honom som jag brukar, jag för ett resonemang och lägger ut orden precis som med de andra barnen. Tänker att det här är säkert för abstrakt, men han förstår ju så mycket. Och så får jag ett gensvar som kan tolkas som antingen en slump, eller som ett kvitto på att han har begripit precis vad jag har bubblat om. Det händer mycket ofta att jag upplever att han förstår allt. Paradoxen är att han är förståndshandikappad, men han är sannerligen inte dum. Att veta precis när och hur han kopplar annorlunda än oss är inte direkt enkelt att veta - men det är kanske inte så viktigt så länge man kommer ihåg att han kopplar. Jag grubblar vidare. Samma tankar som jag har haft hela hans liv. Får jag någonsin ett svar?

Så svårt att inte underskatta honom. Andra gånger farligt att överskatta omdöme och förmågor. De stora kasten är stundtals plågsamma för mig. Framför allt som han inte pratar och inte talar om för oss vad han vill och tänker.

tisdag, augusti 20, 2013

Självmedlidandevalsen

Jag ville flyga men föll
jag ville sväva men dök
Lät som en groda
och inte som en sång.

Efter att ha lyssnat på inspelningen av den sista satsen Agnus dei, i Poulencs G-durmässa från Uppsala domkyrkokörs konsert i maj i år.

lördag, augusti 17, 2013

Lilla lördagsnöjet

Idag fnissar jag åt inkonsekvenser och treknobabble i Star Trek TNG. Jag har just väst åt TV-rutan att nu får de skärpa sig. Rådgivare Troi ber datorn göra en sökning på ett namn. Datorn får upp 47 träffar. Rådgivare Troi suckar uppgivet och lägger ner projektet.

Men för tusan, har ni hört talas om korsreferenser?!


fredag, augusti 16, 2013

Övningar

Hur tänker du att du vill ha det om fem år?

Jag blir stum. Det enda som far genom huvudet är att det är då jag fyller femtio. Stirrar på en bokrygg och anstränger mig för att hitta ett svar. Jag förstår ju vad syftet är. Jag förstår alltid meningen med övningar. Att de är till för att sätta spår i mig så att jag kan bli hel. Men allt rinner av, spårlöst.

Öva sig att leva när halvseklet redan står bakom knuten. Tjena.

torsdag, augusti 15, 2013

Mon panache

Bli berörd. Lockas till skratt eller tårar och känna att jag lever. Det längtar jag till. Och har inga problem med det heller; jag är en av de där typerna som har, som man säger, nära till sina känslor. Ofta för nära. Men samtidigt lägger jag gärna distans mellan mig och omvärlden. Det där lätt ironiserande filtret som kan vara skönt avsvalkande, men som är förrädiskt eftersom man en dag upptäcker att det viktiga blev bortträngt med en sarkastisk kommentar. Då vill jag ta spjärn mot känslorna igen och stå för vad de visar. Vågar sällan. Rädd för att göra mig löjlig.

Då kan det vara skönt att frossa i något känslosamt som ändå inte är privat, som en sorglig film. Något av det mest rörande och sorgliga jag vet är slutscenen i Rostands "Cyrano de Bergerac". Det vill säga, just i den filmatiseringen där Gérard Depardieu spelar Cyrano. Jag gråter varje gång. Det tar mig så starkt, det där dumma självförnekande ädelmodet som han visar. Det är så tragiskt alltihop. Så pass att jag tvingat in det allra sista av slutrepliken på franska, trots att min franska är så knapp att jag måste ha ett lexikon bredvid mig för att begripa. (Eller som vi gör nuförtiden, köra google translate och hoppas på det bästa.) Mitt uttal kan vi lämna därhän. Men känslan. Innebörden!

J´emporte malgré vous
et c´est
Mon panache.

onsdag, augusti 14, 2013

Silhuett mot kvällshimlen

Precis när jag slängde en trött blick ut genom fönstret och gäspade såg jag en gubbe som antingen lägger ut texten för omgivningen i något ämne, eller sjunger en sång. Jag tror att trädgubben sjunger en sång från Dunderklumpen. Det blåser en storm över Jorm, förslagsvis. Antingen ser ni honom eller så gör ni det inte.


Teknikoptimist - det trodde ni aldrig

När det kommer någon ny teknisk landvinning blir vi exalterade och bekymrade på en och samma gång. Det är spännande med det nya, framför allt om det kan vara arbetsbesparande eller roande. Samtidigt kan vi inte riktigt frigöra oss från en smygande misstanke om att så här lätt kan det inte vara, inte så skojigt, inte så bra. Jag har inte rotat i något arkiv, jag har inte ens googlat för att leta efter reaktioner på elddonet, hjulet, symaskiner, ångfartyg och bilar, men jag tror nog att människosläktet betett sig lite likadant överlag. Om det blir för enkelt blir vi oroade. Blir inte vår moraliska fiber liksom försvagad om vi får det så lätt? Kommer vi att sluta träffa varandra nu när vi har den nymoderna telefonen? Ibland blir det humor, förstås. När vi förutspår det ena eller andra och trettio år senare finns det inte något som uppvisar ens en ynka likhet med framtidsprognosen; men vem vet. Ibland träffar det rätt. Själv både hoppas jag och fasar för att transportörer skall bli verklighet. (Se Star Trek.)

Jag tycker att det är nödvändigt att ställa de kritiska frågorna. Givetvis. Tyvärr lyckas vi sällan ställa rätt frågor i tid, så exempelvis det monster som bilismen har utvecklats till är svårhanterat.  Men vi gör så gott vi kan och granskar noga det nya för att se vilka nackdelar de kan ge människosläktet och hela planeten. Nu kommer det komplexa i mig fram: trots att jag anser att granskning är nödvändig blir jag ändå lätt irriterad på larmrapporter om det ena eller det andra. Idag är det föregivna uppgifter om att föräldrar ägnar mer tid åt facebook, mejl eller att prata i telefon än åt sina barn. (Men om man facebookar, mejlar eller ringer till sitt barn som inte är hemma för tillfället, då?) Jag vet, jag vet. Det är bra att påpeka om beteenden går överstyr. Jag håller naturligtvis med. Dock har jag under min vandring under solen läst och hört rätt många larmrapporter om tekniska nyheter som förebådar dåligheter utan att jag kan märka att så fruktansvärt mycket har hänt, egentligen. Människor emellan. Vi möter faktiskt varandra på riktigt än i dag. Vi sitter inte allihop i varsitt rum och kommunicerar enbart via dator.

Men jag tror att vi kan vara lugna för en sak, och det är att i vilket tekniskt utvecklingsskede vi än befinner oss, så kommer vi både att befinna oss i relationer till andra människor och upprätthålla dem. Jag tror att vi kommer att arbeta och göra saker utanför arbetet.  Allt mänskligt beteende på gott och ont försvinner inte på grund av teknisk utveckling.Vi fortsätter att vara människor.

Och var inte oroliga, det finns ungdomsbrottslingar som hamnar på forbedringspensjonat trots att TV har varit en stor del av vardagen sedan långt tillbaka.

lördag, augusti 10, 2013

Beatbox

Det har knäppt i min högra käke i tjugofem år. I vintras började det knaka i höger stortå (konstaterad artros). Det gnisslar stundom i mitt högra knä. Men allt är inte koncentrerat till höger sida! Bägge tummarna låser sig så att jag måste skaka till dem så de lossnar med ett knäppande ljud. Till det kommer sommarens nya begivenhet, vänster armbåge som också låser sig och måste lossas med en skakning och ljudligt knäpp.

Här kommer jag, en vandrande rytmsektion.

Dagens snurriga

Ofta vill jag ta om något i mitt liv. Göra om och göra bättre; inte bete mig som jag gjorde och framför allt inte prata så mycket som jag gjorde. Varje gång jag tänker så, inser jag i samma ögonblick att även om jag haft en spola tillbaka-knapp för livet så skulle det sannolikt inte gjort någon skillnad. Om jag var tillbaka i den situation jag ville ta om skulle jag ju bete mig likadant igen. Förutsättningarna skulle inte vara annorlunda eftersom jag fortfarande är jag. Tyvärr. Mig själv slipper jag aldrig ifrån. Och så tänker jag ledset att det är då tusan att man skall vara fången i sig själv.

Men idag började jag fundera på ett annat sätt att se på saken. Att jag är som jag är och sitter fast i mitt eget nät på många sätt, det kanske bara är att vara en alldeles normal organism. Att jag fungerar naturligt i mitt eget sammanhang, på samma sätt som det brukar hänga ihop med djur och natur. Daggmasken flyger inte. Fiskar hoppar inte hopprep.

Det innebär inte att jag hänger mig åt ödestro. Förhållanden runtom oss kan förändras så att vi plötsligt kan slita loss en nättråd och bege oss åt ett annat håll. Det kan vara på gott och ont: den svartvita flugsnapparen blir mer och mer sällsynt på grund av att den natur den behöver för sin existens förändras och försvinner. På samma sätt kan vi människor också försvinna om vår omgivning blir dålig för oss. Men samtidigt kanske det är en trygghet att tänka på att jag fungerar som jag gör helt enkelt för att jag skall göra det? I min naturliga miljö? Och ändå utvecklas, naturligtvis.

Eller så är det bara en ursäkt för att vara feg och förändringsobenägen.

Jag vet inte var jag landade med det här.

Ting & sentimentalitet

Jag säger alltid att jag inte fäster mig så mycket vid saker. Bryr mig inte om grejer. Det är både sant och inte sant. Jag har nämligen upptäckt att jag är gräsligt sentimental när det gäller vissa ting.

Där står de uppradade på fönsterbrädan. Nagellacken. Som de stod när hon flyttade hemifrån i februari. Det var i biblioteket hon satt och målade naglarna och mycket sällan ställde tillbaka lacken i badrummet efter sig igen. Jag klarar inte att flytta bort dem riktigt än. De är spår efter min älskade dotter.

Dessutom sitter det ett annat barn därinne numera och målar sina tånaglar då och då. Spår även efter Sigvard, med andra ord.

fredag, augusti 09, 2013

Dagens teknikkunniga barn?

Jag vet inte hur ofta jag har hört folk berätta eller skriva om hur deras ettåringar flinkt hanterar föräldrarnas smartphones eller ipads. Det är ett slags vandringsmyt som säger att alla barn födda på 2000-talet liksom fått apparatvanan via osmos eller så. Inte vet jag hur det är i andra familjer, men i min är det visserligen alldeles sant att barnen ibland är snabbare på att förstå hur en del funktioner används, men långt ifrån alltid.

Sigvard har fått ta över Björns smartphone. Han är mycket lycklig. Dagen har gått åt till att fippla med den, lägga till kontakter, testa kameran, ringa till styvbror och lära sig hur man laddar ner spel och annat. På förmiddagen när de första trevande stegen med telefonen togs höll jag på att bli galen. Mamma, hur gör man? Mamma, vad skall jag trycka på nu? Mamma?

Ha. Jag kunde lista ut hur det gick till trots att jag själv inte har en likadan telefon. Där gick tjugohundratalsbarnet bet. Lite gammaldags nittonhundratalslogik vann loppet.

tisdag, augusti 06, 2013

Och där brast illusionen

I förmiddags läste jag en bloggtext om hur ett par agerade så medmänskligt och, som jag tycker, rätt på alla sätt och vis när de lät en asylsökande familj få bo hos dem över natten, eftersom ingen samhällelig hjälp fanns att få just när det begav sig. Jag delade länken till texten på Facebook och skrev något pretentiöst om att jag hoppades att jag skulle handlat likadant. Sedan gick jag på lunch.

På vägen blev jag stoppad av en kvinna som hade en flicka i nioårsåldern i sällskap. De hade pappmuggar med lite slantar i, och kvinnan sade "four children, food, not for me, for my children, for Jesus Christ". Jag rafsade i plånboken och lyckades hitta fyrtio kronor i kontanter och lade i flickans pappmugg. Men kvinnan fortsatte att säga "food". Jag sade att jag inte hade kontanter. Hon föreslog att jag kunde gå till en bankomat. Och nu kommer det: jag blev irriterad. Hon var för framfusig, för på. Det är hemskt sådan jag är. Alltid mig själv närmast. Så jag log halvblekt och gick vidare.

Tio minuter senare ville jag bara dö. Då hade polletten ramlat ner. Jag skulle också kunna göra så, för mina barn. Det hon ville var dessutom inte alls att slita mig på pengar, hon hade bett mig att gå till Hemköp tillsammans med henne och handla lite mat. Jag vred mig. Hur i h-e kom det sig att jag inte hade fattat denna tämligen enkla sak, och inte gjorde denna enkla handling som hade kunnat hjälpa en människa i nöd? Jag bestämde mig för att om jag såg henne igen skulle jag dra med henne till affären.

Jag tittade runt i kvarteren i närheten men hittade henne inte. Däremot blev jag stoppad av en annan kvinna med barn, som räckte fram en ros åt mig och sade "tack". Jag köpte ingen ros. Därför att det blev så svårt. (Och lite för att jag inte hade några kontanter kvar.) Det blev så tydligt. Problemet med välgörenhet är att någon väljer vem som skall få hjälp. Jag hade just beslutat att hjälpa den ena. Varför inte den andra? Varför inte båda? Varför inte alla tiggare jag möter?

Jag menar inte att jag skall vägra att hjälpa en individ eller familj därför att jag inte kan hjälpa alla. Men det måste finnas bättre sätt än att slumpmässigt välja ut vem som skall få del av det som, åtminstone jämförelsevis, är ett överflöd. Men det hjälper givetvis inte just nu, eller i morgon. Jag vet inte hur jag skall göra framöver. Skall jag hjälpa just den första kvinnan om jag råkar på henne igen? Skall jag hjälpa någon annan, och på vilka grunder väljer jag i sådana fall att vara medmänniska till en person och inte den som står bakom nästa gathörn? Ett vet jag, och det är att jag chockerades av mitt eget agerande i det första fallet. Hur kunde jag vara så korkad, hur kunde jag inte se?

Jag arma fattiga syndare. Det känns. Det svider att inse att den där fina bubblan av medmänsklighet och solidaritet som jag självbelåtet guppat runt i sprack för minsta vindpust.

torsdag, augusti 01, 2013

Men kom igen


Jag läste en artikel i Aftonbladet om hur planer på ett LSS-boende i ett bostadsområde möttes av arga protester från grannar. Det var ingen råge på de galna fördomar som de boende hade om personer med autism, Asperger och Downs syndrom. Jag orkar inte säga något om vad jag tänker och känner om det här, mer än att det är en djup sorg som sätter sig i bröstet. Jag tycker att vi kan kräva mer av oss själva. Förstå när vi har fördomar och ifrågasätta dem.

Men det är klart, att alla som inte är normala skall sättas i en bunker ute i skogen så ingen störs av dem. Att det sedan är de normala människorna, som är de som i mycket större utsträckning ägnar sig åt att förtrycka andra, utöva våld i olika former och är de verkligt farliga, det kan vi ignorera.

Jag tänker igen på hur långt vi har kvar. Segregation på precis alla sätt och alla håll och kanter. Åt helvete.

Bara för att pigga upp mig lite kommer här en länk till en sång som på 1960-talet var en liten kick åt bostäder och marknadsvärde i USA, ni vet, när svarta flyttade in i ett medelklassområde så flyttade de vita ut. (Jfr förorter i svenska storstäder.) I´m in love with a big blue frog är kanske inte den vassaste kritik jag kan hitta, men jag måste få flina lite också. Och tro att det är lite bättre idag på det området, och att det en dag kanske blir så att även människor med funktionshinder inte blir antingen demoniserade eller ihjälgullade utan får ses som individer. Som det går att bo granne med utan att marknadsvärdet på fastigheten sjunker.

tisdag, juli 30, 2013

Cardassiska sorkar en natt på hematologen

Minnesblixt. Den bara slog ner, som minnesblixtar gör. Jag såg ett avsnitt av Deep Space 9 och plötsligt satt jag i en fåtölj på våning sex i 60-huset på Akademiska sjukhuset. Hematologen låg där då, och Samuel var inlagd där i samband med benmärgstransplantationen. Det var där han började försvagas. Det var där han efter transplantationen fick så svår huvudvärk att han stönade. Hur det var att sitta bredvid min femåring medan han vaggade huvudet i sina händer och snyftade "Nä, det här går inte längre", det är inget jag vill minnas.

En natt efter en sådan dag satt jag och hade TV-n på lågt. Samuel hade somnat. Det gick att få in många fler kanaler på avdelningen än vad det gick hemma. Cartoon Network gick hela dagarna eftersom Samuel inte orkade med någon annan slags förströelse mer än mycket korta stunder i taget. Där, vid ettiden på natten, fick jag in kanal 3 som visade Deep Space 9. Det var det avsnittet jag kastades tillbaka i tiden av.

I efterhand, när allt gick som det gick, vet jag att det var tur att vi inte hade en aning om att allt inte skulle gå vägen. Då hade ingen av oss orkat med den där tiden. Det var där som den svåraste tiden började, men eftersom vi trodde att Samuel skulle bli frisk klarade vi oss igenom den på ett annat sätt än vad jag skulle kunna idag. Ignorance is bliss.

måndag, juli 29, 2013

Från flickboksfunderingar till Putin på bara någon minut

Det var så varmt att jag inte kunde tänka. Klarade ingen större intellektuell utmaning så jag läste om en gammal så kallad flickbok. (Jag ritade på omslaget när jag var tretton år eller så för att förstärka färgen på huvudpersonens naglar och läppar. Omslaget är värt ett inlägg i sig; varför måste hon se ut som en glamourflicka i den svenska utgåvan från 50-talet?)

Författaren Helen Wells skrev bara de fyra första böckerna i serien om sjuksköterskan Cherry Ames. Sedan lånade hon sitt namn till de följande böckerna. De fyra första utspelar sig under och strax efter andra världskriget. Naturligtvis är de en hejdlös uppvisning i amerikansk chauvinism, det vore märkligt annars. Men redan som barn skruvade jag på mig när de japanska flygplanen beskrevs som dödsbringande. Till skillnad mot de amerikanska bombplanen som släppte ner bomullstussar och godis.

Tidsanda och allt det där. Hjältar. Fienden som alltid beskrivs som just kollektivet Fienden. Jag gissar att det är likadant i böckerna om Biggles. Jag har faktiskt aldrig läst någon, men behovet att skilja mellan oss och dem torde vara detsamma som i alla barn-och ungdomsböcker från förra seklets första sjuttio år, sådär. Och det har mänskligheten i stort väldigt nära till. Om det inte är de där tosingarna i grannbyn som är så konstiga, så är det folk från ett annat landskap, eller staden. För att inte tala om tockna där utlänningar. Å folk med annan hudfärg eller religion, eller såna där gay people (som min värdinna i Minneapolis sade). Nu slår det mig att precis där är ryssarna nu. Eller igen. Och även jag, som får klart för mig att jag visst har fördomar om ryssar som folk. Som bekräftas av Putin et consortes. 

torsdag, juli 25, 2013

Ett till träd

Jag tänker inte inleda någon större exposé över träd jag minns, men jag kom att tänka på att min känsla för ett individuellt träd faktiskt kom tidigare än med eken. Det stod almar i Arkaparken. Jag gillade att titta på dem genom köksfönstret om morgnarna när jag pysslade med frukost till barnen, mina två små Samuel och Alva. En dag stod det maskiner och män vid träden. De började kapa. Jag upprördes. Blev förvånad över att jag var upprörd. Så fanns en dag bara jordplättar kvar eftersom även stubbarna dras upp så att inte man skall snubbla över dem i mörkret eller nå´t, vad vet jag. Det blev tomt efter träden.

Men man slapp få kajskit i håret (s.k. naturliga skott) varje höst efter det.

Rasslande gula löv

Jag har alltid uppfattat mig själv som tämligen ointresserad av naturen. Jag har ingen som helst lust att plantera blommor eller få jord under naglarna. Naturen är ett underverk och behövs, tänker jag, och så bryr jag mig inte om att räkna gråsuggearter under stenar eller så. Jag blir inte heller sådär upplyft och läkt av en skogspromenad som vi svenskar förväntas bli. Skogspromenad botar allt från melankoli till cancer, ungefär.

Självklart behöver jag ändå allt det där gröna och växande runt om mig. Jag är ju människa och en del av naturen, så det behovet går inte att skära bort. För att inte tala om vad jag behöver det där plaskiga, våta. Vatten är min grej. Gärna hav. Inte att bada i, för det är alldeles för kallt. Personligen badar jag enbart i Sydkinesiska sjön eller Indiska oceanen där vattnet uppnår vettig badtemperatur.

Men så händer det ibland att jag kan bli intresserad av en planta, en blomma eller träd som individ, liksom. Sigvards squashplantor på balkongen är ett exempel, men det tydligaste är den gamla eken. Jag sörjer den fortfarande oväntat starkt,  den flerhundraåriga eken som fyllde vår utsikt så länge. Den kapades för kanske fem år sedan på grund av röta, och jag är ledsen för det den dag som idag är. Den var inte ett träd. Den där eken hade personlighet. Nästan så jag hade föredragit att den hade fått stå kvar med sin murkenhet och sedan kroknat någon blåsig dag och fallit över vårt hus så att vi hade fått den rätt in i sovrummet.

I tomrummet efter den planterades en japansk prydnadskörsbär. För att ersätta den magnifika eken. Pfutt. Den plantan tog sig aldrig och försvann efter kanske två år. Då var det en redig person i vår bostadsrättsförening (evig heder över hans namn som jag tyvärr inte har en aning om vilket det är) som donerade en ekplanta. Den har stått och växt på sig och jag blir glad när jag ser den trots att jag kommer vara död sedan mansåldrar innan den är lika stor som gamla vännen, eken som togs bort. Men nu är jag orolig. Det har varit riktigt varmt och torrt så länge. Löven är gula och rasslar ödsligt. Jag vet inte vad jag skall göra. Gör det någon skillnad om jag tar med en hink vatten och pytsar på varje kväll? Jag tror tyvärr inte det, men jag är beredd att göra en räddningsinsats. För den där lilla eken har också en personlighet. Jag vill att den skall överleva.



onsdag, juli 24, 2013

Sommaronsdag, så skön, så skön

Förberedelse i hemmet. Hur stavas schampo?
Vi är ohyggligt effektiva när vi skall handla, mina pojkar och jag. Ordningsamme Sigvard har handlingslappen och pennan för avbockning, och Tönnes sköter scannern. Coop Forum är så nära en faspistol jag kommer. Star Trek i vardagen, liksom. Annars är scannern det allra bästa sättet, om inte det enda, att se till att Tönnes inte rymmer. Om det är han som får sköta scannandet är han upptagen och nöjd. Genidrag, om jag får säga det själv. Han var lite sugen på att scanna in en motorgräsklippare i dag, men annars gör han inga vidlyftigheter med apparaturen.


Jag hann läsa aftontidningarnas löpsedlar också. Och det var väl det jag trodde, att det inte skulle dröja många andetag innan tjafsandet om att Estelle och den nyfödde brittiske prinsen förväntas bli så goda vänner. Gärna kärestor på sikt, antar jag. Arma barn.

Lika effektivt som vi drog in i affären zoomade vi ut och hem igen. Tönnes är lycklig eftersom jag köpte Bröderna Lejonhjärta-filmen till honom. Den gamla gick sönder för ett halvår sedan och jag vet hur han har saknat att få se den. Mycket riktigt sitter han nu och ser samma scen om och om igen: en av de läskigare där en man blir dräpt på torget. När Tengil vill ha in arbetskraft och fyrtio vita hästar, om ni minns. Tyrann! En gång ska du också dö! Mitt liv blev mycket lättare när Tönnes lärde sig hantera fjärrkontrollen så jag slapp ranta fram och tillbaka när han ville se utvalda filmscener gång på gång.

De där barnen jag har. Säger det igen, så lika men ändå så olika. 

tisdag, juli 23, 2013

Utveckling

Åren går och mycket är sig likt, samtidigt som mycket förändras. Den där tekniska utvecklingen till exempel, den som vi lever med och fort glömmer att det inte alltid har varit som det är nu. Attitydförändringar är något annat. Eftersom vi befinner oss mitt i ett skeende går det inte att sätta på fingret på när och var inställningen till något började skifta. Processen pågår och vi är delar av den. Om hundra år kanske någon kan säga att "det var i samband med det här som främlingsfientligheten på allvar utrotades", men vi som lever nu vet inget om vad som var vattendelaren.

Ni ser att jag anlade ett oerhört optimistiskt perspektiv på det där med främlingsfientligheten och dess försvinnande. Det kan bero på att jag kurar framför Star Trek Deep Space 9. Det går att säga mycket om Star Trek förstås, men ni skall veta att skaparen Gene Roddenberry utgick ifrån en tro och ett framtidshopp där mänskligheten hade slutat att diskriminera, kriga, använda ett monetärt system och andra företeelser som för en del trista personer verkar naturvidrigt att vi inte skulle hålla på med. (Om ni hänger med.) Det var i ett avsnitt av Star Trek, originalserien, som den första kyssen mellan två personer av olika hudfärg visades på TV. Sägs det i alla fall. Orkar inte källgranska, men det låter fullkomligt troligt.

Och nyligen såg jag det Star Trek Deep Space 9-avsnitt också sägs vara ett pionjäravsnitt: den första kyssen mellan två personer av samma kön som visas på TV. Jag tycker att manusförfattarna har lyckats rätt fint med att få fram att könet inte har någon betydelse när det gäller kärlek. Tyvärr har de varit tvungna att linda in det i en historia som går ut på att de två kvinnor som möts varit gifta i varsitt tidigare liv då en av dem var man (ja, liten suck, men ok), men de svårigheter som de förälskade möts av har inget att göra med att de är av samma kön. Heder åt manusförfattarna som lät det bli en (jaja, något krystad) del av ett kulturtabu som inte tillät att personer som i tidigare liv varit gifta få vara det i sina nya liv. Det vill säga, inte ett ord om könet.

Det här avsnittet sändes 1995. Jag tittar på årtalet igen och tänker att det är omöjligt, det måste vara mycket tidigare. Inte tusan kan det ha dröjt ända till mitten av 90-talet innan en kyss mellan två personer av samma kön visades på TV?

Jag låter det vara osagt om det finns tidigare samkönade kyssar (herrejisses vilket uttryck) som producerats för och sänts i TV och funderar vidare på årtalet. 1995 var nyss. För mig. Jag var vuxen då. Jag hade två barn. I mitt möjligen dammiga minne var det vid den här tiden inte alls tabu att prata om kärlek utan könsgränser. Därför hajar jag till och får inte ihop det med tidsandan som jag minns den. Men så slår det mig hur det är i dag, 2013. Det är fortfarande långt ifrån självklart att komma ut för många. Det finns familjer som reagerar på de mest häpnadsväckande hatiska vis. Så visst har vi och samhället utvecklats mot ett öppnare förhållningssätt i stort, men det är långt kvar tills vi låter människor få vara ifred med vilka de är.

Och då undrar jag avslutningsvis var någonstans på vägen vi befinner oss. Tanken på ett bakslag och reaktionära tongångar får mig att må så illa att jag låtsas att det inte finns någon möjlighet att det skulle kunna komma. Nog måste vi utvecklas till att öppnas mer än till att stängas igen?

måndag, juli 22, 2013

En stund

Tog mig några mogna smultron. Det verkar som att det inte är så många harar som springer på kyrkogården längre, tidigare år har smultronen kunnat vara uppätna. Av vakthararna, som lillasyster sade när hon var fyraochetthalvt och Samuel hade varit död i ett halvår. Vi såg dem rätt ofta. Jag har inte sett någon på länge, men så är jag inte lika ofta vid graven längre. Den ser fin ut i alla fall. Jag tänker att jag har gjort en bra grej i alla fall, och det var när jag grävde upp några vildväxande smultronplantor ute hos oss i Ulleråker och planterade vid graven. Smultronplantorna sköter sig själva. Det var länge sedan någon av oss planterade något annat.

Här vill jag själv ligga den dag jag har gått ur tiden. Med Samuel.



söndag, juli 21, 2013

Besvärligt ärligt

Ofta när det är kämpigt sprutar jag omkring mig lättsamheter på facebook, i samtal eller för all del även här. Försöker följa alla råd om att räkna det som är bra och se det ljusa istället för att snöa in mig i min mörkergrotta. Det går sisådär, men det går för all del. Jag är ju kvar. Så då är det väl bra, då.

Men jag blir så less på mig själv. Jag vill skala av och trimma och inte väja. I alla fall inte när det gäller sådant jag verkligen vill säga. Problem: jag vet inte vad jag vill säga. Problem två: det blir svårare och svårare att hitta orden och det där som kallas rösten; med andra ord det jag vill säga eller berätta när jag dränker mig själv i dels futtiga gnällisar eller fåniga skojsigheter. Jag tror inte att något blir bra om man håller undan vem man är. Det innebär inte att vara privat, men att våga vara personlig på riktigt. Och det är svårt.

Önskar som så ofta att jag visste något om någonting om min plats i världen.

lördag, juli 20, 2013

Ständigt denne Shakespeare

Han var märklig, den där William. Det är som att det alltid finns något han har skrivit som passar in på nästan vilken mänsklig upplevelse eller situation som helst. Och då skall noteras att jag inte är direkt Shakespearesprängd, men det jag har räcker ganska långt.

Åt kvällslugn lördagspizza med pojkarna. Vi idisslade i godan ro och konversationen rörde sig väl mest om vad som stod på mjölkpaketet. Jag flinade inombords åt månadens mjölkpaketsvisdom som handlade om att det är nyttigt att le, och så det smittar sedan. Jodå, visst stämmer det. Men betänk att allt är inte vad det synes vara.

Jag känner mig trygg när jag får citera Shakespeare.  - one may smile, and smile, and be a villain—.

fredag, juli 05, 2013

Talandets konst

Jag kan inte prata i telefon. Jag blir osammanhängande och råkar ständigt avbryta den jag talar med eftersom jag felaktigt trott att det uppstått en paus i talflödet på andra sidan. Oftast gör det inget, att jag återigen känner mig som ett fån är knappast ett världsproblem, men det är bekymmersamt när jag i telefon måste hitta en lösning på något. Ringa teknisk support är klassikern. Försäkringskassan. Vårdcentralen.

Jag börjar alltid i fel ända. Ändå brukar jag träna mentalt innan jag ringer upp, ibland skriver jag upp stödord så att samtalet skall avlöpa i en slags logisk följd, men det rasar direkt av en oväntad motfråga. Då blir jag sinnebilden av uttrycket hönsighet.

Borde strama upp mig. Borde byta genre från svamlighet till stringens. Hur går det till, när det är så mycket som vill ut på en gång?

tisdag, juni 25, 2013

Innan vi kommer iväg

Det är inte så att jag har någon tid att passa förrän kl 10 i morgon förmiddag, så strängt taget spelar det ingen roll när vi åker från Uppsala. Bara att ta det easy, liksom. Chilla. Jag har packat till mig och Tönnes. Jag har dessutom en plan för hur jag skall kunna fly hemmet när Björn väl kommer hem och skall börja härja omkring och svära och packa och ha en massa kringkring för sig i timmar: det är då jag åker och köper schampo som är det enda jag inte har kunnat packa ner.

Men lite resfeber har jag nog ändå. Mina tre andra barn har ju redan kommit fram till Borås, för tusan!

Hur svårt kan det vara

Stunder då jag är övertygad om att jag helt saknar omdöme, enbart handlar oöverlagt, säger pinsamheter och gör idiotiska misstag; då är det rätt skönt att titta på flugor eller getingar.

Flugan surrar vid balkongdörren. Jag går och öppnar. Det är fritt fram för flugan att flyga ut igen. Då tvärvänder den och zummar in igen. Korkade fä. Samma sak händer med getingen jag ville fösa ut. Där slutade det med döden för jag blev så trött på den.

Jag är inte lika korkad som en fluga. Det känns bra.

lördag, juni 22, 2013

All you need is love

Ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag av samhällets normer. Nyfiken på de överenskommelser vi sluter med varandra om hur saker skall vara, vad som är rätt och fel och var gränserna går.  Jag tycker inte att det nödvändigtvis är fel med normer eller överenskommelser om hur vi människor skall bete oss mot varandra. Tvärtom önskar jag att vi alla vore mer civiliserade än vad vi är idag; men jag pratar förstås om något helt annat än vad de flesta kommer att tänka på när ordet norm dyker upp. Strunta i det för ögonblicket så skall jag komma till sak.

Människor som på ett eller annat sätt är utlämnade åt andras nåd sitter i en mycket speciell klämma. För det första måste de vara tacksamma, helst över att de överhuvudtaget får finnas. För det andra måste de anpassa sig mycket mer efter gällande normer än andra, för så fort de sticker utanför mallen märks de och det är inte bra, tycker vi. Det är obehagligt när personer som förväntas vara passiva, tacksamma och lydiga plötsligt visar nyanser. Beter sig lika dumt som vem som helst eller lika fantastiskt som någon annan; beter sig på ett sätt som visar att de är människor. Vi klarar inte riktigt av det. Skruvar på oss. En del blir upprörda.

Just nu tänker jag på förståndshandikappade personer och vilken förståelse vi har för deras möjligheter eller längtan efter kärlek och sex. Som det ser ut nu i samhället tror jag att de flesta tycker att det är rart när två personer med funktionshinder har hittat varandra. Men jag har märkt att det kan vara svårt att acceptera kärleksrelationer mellan förståndshandikappade personer. Nästan alltid säger man att det beror på omsorg om människor. Det får absolut inte bli barn där. Det säger jag med en gång, att det tycker inte jag heller. Ett barn, oavsett vuxen kropp, skall inte ha barn. Men en parrelation handlar ju inte bara barnalstring.

Tack och lov är det ändå inte längre tabu att prata om att förståndshandikappade och funktionshindrade i allmänhet vill eller kan vilja ha sex. Det är alltid något. För mig är det här inte så förbaskat lätt att ta ställning till heller, just för att min son kommer att vara ett barn på många sätt hela sitt liv samtidigt som han har och kommer att ha högeligen vuxna känslor på en del områden. Hur gör man så att allt går bra?

Och: även om vi mer eller mindre glatt erkänner behovet av kärlek, närhet och sex hos alla, hur ställer vi oss till om exempelvis en förståndshandikappad flicka blir kär i en annan förståndshandikappad tös? Det är något jag aldrig har sett tas upp. För mig är det enkelt. Jag ställer mig inte alls. Jag bryr mig inte om vilket kön det är på den person någon människa, inte heller min förståndshandikappade son, kan bli kär i eller vilja ha sex med. Men jag har en känsla av att samhället i stort har det svårare att ta till sig kärlek mellan samkönade individer när de tillhör den här gruppen. Den speciella grupp som vi antingen gärna vill hjälpa så mycket att vi fixar allt, eller i extremt hemska fall styr och formar efter vad vi anser vara rätt. Glömmer individerna och förbarnsligar dem. För att det kan vara knepigt att ha respekt samtidigt som man torkar någon i rumpan.

All you need is love. Om det vore så enkelt, ändå.


Och tiden går

Livet kan förändras fort. Saker ställas på huvudet av ett möte med någon, av något som händer under en dag eller två. Så den där varannan-veckan som pojkarna är hos sin pappa är egentligen oceaner av tid. Jag borde inte bli förvånad över att det numera känns som att de har skjutit i höjden eller blivit uppenbart mognare på sju dagar, men det blir jag ändå. Kanske är det för att jag inte är beredd på att de skall förändras utanför min sfär - eller så går det helt enkelt ruskigt fort de här åren.

I fredags gick en kille som länge haft en stillsam målbrottsglidning på gång över till sin pappa. Idag kom han tillbaka.  Jag rycker till vid ljudet av mansrösten jag hör från hans rum och undrar vem tusan det är innan jag inser hur det ligger till. På en vecka gick det.

Jag grips av en obetvinglig lust att i jämförelsesyfte lyssna på gosskörens skiva Goder afton, mitt herrskap. Där finns en sång, med en vers som sjungs av en späd, ren liten nioåringsröst. Ler ömt. Det är inte samma röst som mullrar "die, Charlie, die" när han spelar dataspel online och skypar med sina kompisar.

Men samma underbara person.

fredag, juni 21, 2013

Traditionsenligt

Skållade mig som vanligt när jag hällde ut vattnet från kastrullen med färskpotatis (midsommarafton, se) och svor över att jag aldrig lär mig. Men de sitter långt inne, de gamla vanorna. Hela min barndom såg jag mamma och pappa ta potatiskastrullen, glänta lite på locket och hälla ut kokvattnet genom glipan medan ångor slog upp ur diskhon. Jag gjorde det själv när jag började hjälpa till att laga mat ibland. Fortsatte när jag flyttat hemifrån. Regelbunden skållning.

Så en dag föreslog någon att jag skulle hälla över innehållet i kastrullen i ett durkslag. Nästan som en chock. Va? Kan man göra så? Det är ju på det här viset man gör när vattnet skall separeras från de färdigkokta potatisarna. Men jag insåg att det var Columbi ägg och tänkte att så skall jag göra.

Jag tror det har inträffat två gånger. Alla andra gånger gör jag som jag är van. Tradition, det är mitt andra namn.

onsdag, juni 19, 2013

Smågodis

Jag läser hela tiden, och varvar bekymmerslöst litteratur med lite större tuggmotstånd med lättsmälta karameller. Problemet med karamellerna är att de så tydligt är skrivna enligt en mall. Det finns dock skickliga karamellförfattare som lyckas dölja det så pass väl att det inte märks förrän man satt i sig en hel påse karameller. Tröttnar jag är det dessutom bara att sluta läsa (eller äta karameller, om jag skall tjata sönder liknelsen totalt).

Men det finns en mall som jag tycker blir tråkigare än andra, och det är den som exempelvis återfinns i tjosan i grottan-böckerna. Grottbjörnens folk och Hästarnas dal - oj vad jag rodnade när jag läste dem som tonåring. Det vill säga innan jag började ledsna på formatet, vilket inträffade rätt snabbt. Berättelsen får inte löpa längre än ett visst antal sidor innan det måste in en ångande sexscen. Jag skulle säga att sex på rutin funkar lika bra i böcker som i verkliga livet.

Jag har just läst mig igenom True Blood-serien igen. Tjosan i grottan är här tjosan med vampyrer. Nu är jag trött på tjosan för den här gången. Inget mer godis för mig på ett tag, jag måste i alla fall uppgradera till mjukt bröd. Tipsa mig gärna om knäckebröd. Men inte Röda rummet. Jag tycker att Röda rummet är fruktansvärt tråkig.

En sådan här människa, igen

Nu har det hänt igen. Att jag stött på en människa som delade med sig av sitt liv helt apropå. Så mycket jag fick veta på sju minuter.

Jag satt och väntade inne på apoteket när en piffig och fräsch dam med rollator kom och slog sig ned bredvid mig. Hon inledde ett samtal och jag hakade på. Hon var trevlig och liksom finurlig. Hon frågade om jag hade barn och barnbarn och då märkte jag till min förvåning att jag blev lite störd; jag som trodde att jag inte hade åldersnoja! När jag förnekade barnbarn undrade hon om mina barn bodde i staden, hennes barn var utspridda över landet. Jag blev störd av det också. Hur gammal trodde hon att jag var, att alla mina ungar var utflyttade? Och så flinade jag åt mig själv.

Hon berättade att hon hade en hjärnskada. Sedan berättade hon om sin frånskilda senaste man som hade blivit av med läkarlegitimationen på grund av överförskrivning av narkotiska preparat. Hon sade: "Men om du har bott i Uppsala så länge så vet du vem jag är. Eller snarare vem han är." Det gjorde jag faktiskt. Hade ett vagt minne om skriverier. Så småningom skymtade det fram att han hade slagit henne. Hjärnskadan berodde på misshandel. Jag rös.

Allt det här berättade hon på ett sakligt och nästan gladlynt sätt. Inte så att det verkade konstigt eller omdömeslöst, bara helt utan bitterhet. Det fanns inte en gnutta bitterhet hos henne. Jag tycker det var enastående. Hon var rätt förtjusande, helt enkelt.

Skådebröd

Tredje dagen som knäckebrödskartongerna står kvar i hissen. Jag blir mer och mer sugen och undrar vad etiketten säger om hur lång tid man måste vänta innan det går an att diskret plocka på sig några brödkakor och ta med in. Jag känner att en lapp är under uppsegling. "Hej granne som ställt bröd här, får vi ta, eller skall de bara stå här och locka?"

Börjar få en smygande känsla av att vår trappuppgång utsätts för ett socialt experiment.


tisdag, juni 18, 2013

Lägga krokben för sig själv

Låg, så låg. Kan bero på att migränen slog till idag efter att ha hållit sig borta i säkert två veckor. Hur som helst, tycker synd om mig själv och har ägnat någon timme åt att försöka tillfredsställa mitt bekräftelsebehov genom att tänka på situationer och trevliga saker där jag antingen har dugt eller upplevt roligheter. Det finns mycket att ösa ur egentligen, men så fort jag letade i minnet dök det bara upp motsatsen till det jag ansträngde mig för att minnas och hålla mig i. När jag exempelvis tänker på kören - en källa till glädje - slår huvudet till och jag minns bara senaste konserten och Poulencs Agnus Dei. Det blir en konstigt bakvänd hybris: ingenting jag gjort är bra och det kommer det aldrig att bli heller.

Inte konstruktivt. Inte bra på något enda litet sätt. Och så svårt att kämpa sig ifrån! För även när jag måste flina åt mig själv mitt i det patetiska eländet (jag är inte dum) kan jag inte kapa linan och säga åt alla idiotiska, självförstörande tankar att dra. Helst till havs och segla bort mot horisonten och tippa över kanten. (Jorden är platt.)

Hur gör man?

måndag, juni 17, 2013

Blandade människor

"Det var så roligt att det var blandade åldrar. Det är jag inte van vid." Så sade flera i skrivkursgruppen när vi avslutade. Jag tyckte att det var roligt att vi var så olika varandra, men tänkte inte ens på ålder. Det är jag van vid. Inser att jag är lyckligt lottad. Umgänge och diskussioner över generationsgränser är något som jag gillade redan som femtonåring när jag fastnade i nykterhetsträsket.

Folkrörelser är det bästa jag vet näst rabarberkräm.

Wir nehmen das Aschgrau

För att inte ha läst tyska alls är jag förvånansvärt svag för uttryck på just tyska. Jag insåg också för flera år sedan att jag tydligen har smyglärt mig lite tyska. Just smyglärandet är förresten det enda sätt jag verkligen lär mig saker på, för så fort jag har satt igång med projektet att ta reda på hur saker fungerar, ta itu med min erbarmliga franska eller att läsa en bok i studiecirkel slår det till en spärr. Nähä. Här skall inget gå in i huvudet. Varje gång jag sätter mig att studera blir allting annat än just studieämnet så vansinnigt mycket intressantare. Det är mycket opraktiskt.

Nå. Mina smygkunskaper i tyska har i alla fall gått från att enbart kunna Matteuspassionstyska (Gegrüsset seist du Rabbi, kreuzige ihn och andra gångbara fraser) till att faktiskt kunna uppfatta en del humor ibland. Min vän Elisabeth i Wien skickade en länk med tysk humor där jag satt och skrattade högt mellan varven. Jag var nästan gladast åt att jag uppfattade så pass mycket att jag fick ut något av det. 

Frische steingrau. Fniss.


fredag, juni 14, 2013

Skriva lite mer

Jag har varit på skrivkurs på Wik folkhögskola i veckan. Det var en bra upplevelse. Stämningen i gruppen var så generös och respektfull. Men bäst av allt var vår kursledare Malin Backström. Jag kan inte säga tack tillräckligt ofta, faktiskt.

Hur som helst. Vi fick göra olika övningar och jag upptäckte till min egen förvåning att jag fastnade för dialoger. Så nu tänker jag förmodligen skriva ett gäng dialoger bara för att öva mig lite. Om någon ids läsa och kanske säga något om dem hänvisar jag till min hittills oanvända blogg. Den heter Eja, vore vi där. 

Ja. Det var bara det jag ville säga.

Tekniskt hjälpmedel i poseialbumet

Låt mig sitta i ditt sinne
som en liten minnepinne

fredag, juni 07, 2013

Blod och mysterier

På jobbet. Allting är vanligt. Eller ovanligt. För när jag tittar in i Carolinas rum ser jag det här.
Men vad nu? Vad har hänt? Jag följer spåret och kommer fram till detta. Jag vet inte vad Davy Jones kista gör i UNF-konsulentens arbetsrum, men jag har vissa förhoppningar på att Jack Sparrow skall dyka upp och rädda dagen. (Vad i hela fridens namn har de för sig egentligen, ungdomarna?

tisdag, juni 04, 2013

Tecken

Det börjar dra ihop sig. Det är sommar på riktigt, alldeles snart. Visserligen är det rätt kallt idag, och molnigt är det också. Men jag observerar min omvärld och räknar och säger att sommaren är här.

* I morgon blir stan igenproppad av studentflak där man tyvärr sällan skrålar "Sjung om studentens lyckliga dar" men mer dansar och skriker lyckligt till unts utns från musikmaskiner och - här kommer mitt beklagande in - vrålar "För vi har tagit studenten, fy fan va vi är bra". Efter treårig gymnasieutbildning är det fy fan vad vi är bra som gäller. Snörp. Men glädjen är stor, och jag blir också glad när jag hör och ser dem. Det har redan gått ett år sedan älskade ungen stod på ett flak och unts unts-ade med sina klasskamrater.

* Vi berättar på personalmötet när vi har semester. Som vanligt ser vi inte röken av M och Y på hela sommaren, C kommer förhoppningsvis att finnas på plats lite oftare, och annars är det jag som sitter där på expen och långleds i min ensamhet.

* Jag bröt loss mitt paket med kongresshandlingar ur vårt underdimensionerade postfack. Det tog en stund och brevbäraren har min beundran. Att det gick in i första taget är lite mystiskt, men tack för det. Då slapp jag en tur till utlämningsstället, som det heter istället för posten nu för tiden. Nu skall jag begrunda dem litet och se om det går att förplanera sitt sekreterarskap.

* Nästa vecka är min första semestervecka. Då skall jag vara på skrivarkurs på Wik folkhögskola om dagarna. Utom onsdag förmiddag när Justus går ut nian och jag skall finnas där i klassrummet oavsett om han vill eller ej.

* Och i kväll är det sista körrepetitionen för terminen.

måndag, juni 03, 2013

Två bilder. Utan inbördes sammanhang.

Det här är min finaste ring. Det förstår ni nog. Jag köpte den i en nostalgilåda under IOGT-NTO-rörelsens kongresser i Göteborg 2009. Jag vet inte från vilket år, men den är givetvis pre sammanslagningen 1970. Vad tror ni, 50-talet?

I korridoren på jobbet sitter lite partyhattar och ballonger kvar efter de glada ryck som då och då drabbar delar av anställda och ideella. Idag tänkte jag att det inte är mycket som ser så ledset och deprimerande ut som en ballong där luften har pyst ut. Känns som en livsmaxim, på något sätt. Full av luft blir man god och glad och festlig. Utan luft: ett uttömt ingenting. Jag får inte glömma att andas.




lördag, juni 01, 2013

Dagens ljud

Fönstret på glänt. Tidigare idag lät jag et släppa in luft som var solvarm, några fläktar och en skalbagge med en otroligt vacker jadegrön sköld. Jag puttade ut baggen genom fönstret igen men lät värmen och fläktarna vara kvar.

Nu släpper jag in sval regnluft. Ljud av ett sakta ökande regn. När jag ser ut genom fönstret är det fortfarande en torr asfaltsfläck mellan de två stora trädens utbredda kronor, men om en stund har regnet nått igenom lövverket tillräckligt. Det börjar smattra mot fönsterblecket.

torsdag, maj 30, 2013

Minnesstöd

När Sigvard rensade översta kökslådan härom dagen hittade han bland annat en plånbok som han inte kände igen. Han frågade mig vem som var ägare till den, och jag förklarade att plånboken hade funnits i Tönnes packning när han kom hem från en ungdomshelg. Sedan erkände jag att jag har glömt att skicka med plånboken och bifogat brev där jag säger att den inte är vår, utan det måste vara någon av de andra ungdomarna som saknar den, när Tönnes varit på ungdomshelg (eller Vargarna, som de kallar sig, gruppen) de senaste månaderna.

Sigvard jobbade på. Plötsligt satt plånboken upptejpad på vår dörr. Med lapp som påminner om att skicka med den nästa gång Tönnes skall vara på ungdomshelg. Ordning och reda.


fredag, maj 24, 2013

Här kommer jag och alla mina prickar

Det händer att jag fastnar framför spegeln och fascineras av min hud. Särskilt på sommaren eftersom det händer saker med den då. I grunden är jag blek och fräknig. Som barn yttrade det sig främst som ett band med fräknar över näsan. Min mamma kallade mig för sin lilla grävlingsflicka. Med åren har jag blivit fräknig över hela nyllet, på armarna, på övre delen av ryggen och på benen. På ryggen har fräknarna samlats i en klunga lite snett mellan skulderbladen. Klungan framträder när jag fått lite sol på ryggen, och de senaste somrarna har min familj tittat, studsat och oroligt undrat vad tusan jag har där. Det ser nämligen ut som en stor mörk fläck. Men inget att oroa sig över alltså, det är bara sällskapssjuka fräknar som vill hänga med varandra.

Utöver fräknarna har jag ett antal små och röda prickar. Jag vet inte var de kommer ifrån. Men de finns överallt men flest är de på min mage. Det räcker alltså inte med att magen är säckig (fem graviditeter), ärrad av bristningar (nej, de försvinner inte vad de än säger på MVC) samt ärret efter ett kejsasnitt, den toppas med röda prickar också. Bikini är inte mitt förstahandsval om jag skall bada.

Jag har rätt många bruna fläckar också. De där som kallas leverfläckar. Alla barnen har ärvt dem. Grattis, ungar.

I min fläcksamling ryms fortsättningsvis de där mystiska vita klumparna som jag tror är åldersvårtor och som främst sitter på min bröstkorg och hals. Jag har även några i ansiktet. Men det är inte slut än, jag har även sådana där hudförändringar som är svagt ljusbruna/rosa och liksom är små skinnpåsar i varierande storlek. Jag har åtminstone två präktiga sådana på ryggen som jag ofta klämmer mot stolsryggar.

Jag kan icke räkna dem alla, mina fläckar och prickar och påsar och hudförändringar. För två somrar sedan upptäckte jag dock något nytt och exklusivt att lägga till min samling: när jag får färg i ansiktet framträder fräknarna, okej? Men nu presenterar jag även pigmentförändringen. Den visar sig som vita fläckar mitt i det fräkniga till vänster om min haka. O, joy.

Det är som det är. Oftast tänker jag inte på det. Men de där stunderna när jag plötsligt ser alla fläckarna igen, då vill jag dra över mig något heltäckande och lufsa fram på bakgator så ingen ser mig. Out, damned spot! out, I say!

Det hänger på håret

Min yngste son har en rejäl kalufs. En man som inte går att kontrollera. Det blir inte enklare att hålla honom välkammad när han dessutom vill ha långt hår. Trots mitt tjat om att använda balsam efter hårtvättning, att alltid borsta håret direkt efteråt, att borsta håret varje morgon och kväll så står barret åt alla håll. För någon tid sedan insåg jag att det inte är hans fel. Han gör lydigt som jag säger. Tio minuter efter ordentlig borstning ser han ut som ett utegångsfår igen även om han bara har suttit stilla och gjort läxor eller glott på TV.

Luggen vill han också ha lång. Den lägger sig envist över höger öga och täcker det. När gosskören har konsert står Sigge och kastar med huvudet som en häst för att få undan håret så att han ser dirigenten. Efter den senaste konserten föreslog jag honom att ha en hårklämma i luggen under konserterna. Jag hade ingen aning om hur det landade. Så for gossarne iväg till Rättvik för att delta i och vara huvudkör för gosskörsfestivalen samt frottera sig med körgurus som Bon Chilcott och Jonathan Rathbone. Björn körde bussen och åhörde den konsert pojkarna framförde ca tre timmar efter ankomsten till Rättvik (det är ett hårt liv att vara artist). Han tog ett foto.

Och se. Sigges lugg ligger så fint åt sidan. Jag vet inte om det var hans pappa som hittade någon av Alvas gamla hårklämmor och förutseende skickade med den, eller om det var någon av ledarna som tröttnade på Sigges personifiering av ett helt menageri (utegångsfår, kasta med huvudet som en häst, sjunga som en lärka, fin som en gullegris) och drog fram en hårklämma och gjorde något åt saken - men det funkar. Jag skall se till att Sigge stoppar fickan i sin körkåpa full med hårklämmor.


torsdag, maj 23, 2013

Bubblor

Jag håller på att läsa mig igenom en bok som hamnar i kategorin lättuggat, charmigt, stundtals insiktsfullt men mest som en såpbubbla i sin banalitet. En av de saker som gör att boken hamnar i banalitetsfacket är användandet av alkoholestetiken. Nu tänker ni förmodligen att det var ett jämra tjatande jämt och vad menas nu med detta. Då kan jag lugnande svara att jag orkar inte riktigt lägga ut texten.

Jag hade tänkt att inleda med en kortare exposé över hur alkohol används som markörer i litteratur och media. För att markera en viss stämning: Pripps Blå livsstilsreklam är ett exempel. Eller som en social markör där alla vet att champagne skall uttydas backslick hos herrar och pärlhalsband, blondering och lilla cardigansetet hos damerna. Ja, jag hade tänkt fortsätta och ta upp flera exempel,  för jag har många. Men det blir inte mer än så här ikväll.

Sedan hade jag planerat att följa upp med det faktum att det idag är vanligare och vanligare att dricka alkohol en vanlig arbetsdag. Att även så kallat vanligt folk, det vill säga personer som varken hamnar i utslagningens träsk eller ligger högt upp i inkomsttabellerna, dricker mer och mer till vardags. Där hade jag pekat på det jag tror bidrar till en del av ökningen: drickandet som ett sätt att klättra lite uppåt socialt, åtminstone känslomässigt. Fint folk dricker vin till maten - då köper vi hem en bag-in-box. Det skall vara champagne till festen: "Hej flickor, visst tar vi lite bubbel nu va när vi ändå träffas så här mysigt hemma hos Stina-Kajsa?", för då känns det lite mer som riktigt party sådär som vi föreställer oss att överklassen festar.

Till slutkläm ville jag ha något att grunna lite på, något lagom tankeväckande utan att vara för tungt. Men det är ett så starkt motstånd att ta sig igenom. Jag vill så gärna sticka hål på den där löjliga skimrande bubblan som folk sätter kring alkoholen. Normen och traditionen som ytterst sällan ifrågasätts av andra än de som redan har råkat illa ut är så bergfast förankrad. Sagan om den vackra, sköna alkoholen som gör livet så mycket bättre - den berättas om och om igen. Ingen vill lyssna på något annat än glättighet. Jag orkar inte.

fredag, maj 17, 2013

Superkraft

Min äldste son har fått gosskörens stipendium i år. Det delas ut av ärkebiskopen och hade en mycket fin motivering:

För en härlig lojalitet mot gosskören och en fantastisk trohet som gosskorist i sopranstämman i många år. För fina sånginsatser och för gott kamratskap. För ett gott ordningssinne samt ett ständigt trevligt bemötande. 

Det där goda ordningssinnet, det har vi skrattat åt en del hemma. Men så slår det mig att Justus naturligtvis har en superhjälteidentitet. Det är ju det som är poängen med superhjältar, själva grejen liksom, att de har hemliga sidor. Ingen vet vilka krafter som döljer sig bakom den godmodige ynglingens fridsamma yttre. Men när det är kris svidar hjälten raskt om (ingen hjälte utan cape) och plockar fram sina dolda talanger. Min son vakar således över vår tillvaro i hemlighet och ser till att allting fungerar. Det gör han med hjälp av sin superkraft: ordningssinnet. Och hans superhjältealias? Det är förstås Ordningsmannen.





söndag, maj 12, 2013

The usual suspects

Under mina år som körsångare har jag ofta haft anledning till att fundera på vad det är som gör att man inte håller ton hela tiden. Det finns en del svar som har att göra med tonbildning, koncentration och att det är svårare att vända ett helt fiskstim än en ensam liten mört som är på väg åt fel håll. Men så finns det ett inslag som är mer svårbestämt och som jag tänker på som trollet. Som i uttrycket att det går troll i någonting. Det har jag upplevt många gånger. Trollet gör att kören halkar lite fel i tonarten på ett ställe och sedan fortsätter att halka lite fel. Vi svettas och sjunger och lyssnar och har ögonbrynen uppe vid hårfästet i våra ansträngningar att hålla upp tonen (om det är felet, vilket det oftast är), men det rätar inte upp sig. Då finns det bara en sak att göra, och det är att ta en paus. Röra på kroppen och försöka slappna av. Nästan alltid går det bättre efteråt.

När kören börjar låta lite mysko drabbas i första hand sopranerna. Vi är the usual suspects. Alltid är det där maestro börjar borra med sin blick. Utgångsläget är att det är vi som felar. Jag är van och tar inte längre vid mig så mycket, särskilt inte efter det senaste året då maestro tagit en kontrollton på pianot och det stämmer finfint med sopranernas senaste ljud. Men i känsliga stunder blir jag orolig. Lyssnar spänt och skruvar tonen tills det känns som att inte en enda ton kommer naturligt. Då händer det emellanåt att jag tystnar en stund för att lyssna in mig. Oftast upptäcker jag att det inte handlar om att någon egentligen sjunger fel. Det beror mer på att vi har olika vokalfärg, och det påverkar tonbildningen väldigt mycket. Det låter olika - det spretar helt enkelt, och så fort vi inte samlas på en ton är det lättare att glida iväg.

Men väldigt ofta märker jag att det inte var jag som sjöng snett. Kan heller inte identifiera vem av mina stämkompisar som skulle göra det, för jag hör då inget galet. Och det är nu det blir lite mystiskt, det är där trollet kommer fram igen. Om det låter unket och maestro som vanligt tittar på oss (vi är the usual suspects, som sagt) och ingen av oss verkar göra fel; vem är då Keyser Söze?

Jag tror att Keyser Söze inte är sopran, helt enkelt.

torsdag, maj 09, 2013

De kommer och de går

Igår kväll kom Sigvard inramlande. Han behövde komplettera sin packning inför sin första hajk med scoutgruppen. Han hade med sig utrustningslistan och hade bockat av allt som fanns hemma hos pappa. Sedan hade han med sirlig skrivstil markerat vad som fanns hemma hos mig. Ordning och reda - inte har han fått det från mig, i alla fall. Till sist hade han allt och med en belåten suck kastade han den tunga kassen med gummistövlar och annat över axeln, stack in armen i liggunderlagsrullen och drog iväg.

Jag satt där och mös över barnbonusen. Då gick det i dörren igen. Det var Justus, som kom över med dator för att det gick bättre att skypa med polarna och planera allt inför det stora LAN han skulle på hemma hos oss. "Det är bättre bredband här" sade han och försvann upp till sitt rum. Han sov faktiskt över också, så jag fick glädjen att prata med honom även i förmiddags. Men nu är han uppslukad på Birdie fram till söndag morgon.

En är på hajk. En vistas i den virtuella världen. Båda två har förmodligen jättekul. Och är inte hemma hos mig. Jag flinar åt mig själv. Redan för fem år sedan när Sigvard slutade på dagis drabbades jag hårt av insikten om att nu fanns det inte en till liten som stod och trampade i hälarna på de äldre syskonen. Det var många saker jag inte längre skulle gå igenom en gång till, efter Sigvard. Lära sig gå. Springa. Prata. Förskola. Kompisar. Längre och längre samtal. Ta farväl av BVC, bara en sådan sak! Sexårs. Skolan. Kära nån, jag är ju inne på min andra student om bara tre år! Ändå sitter jag och suckar lite över att de har sina egna liv. Skärpning.


*Birdie = ett stort LAN som arrangerats i Uppsala i tjugo år. Jfr Dreamhack i Jönköping.

Vi som dricker saft och vatten orkar dansa hela natten

Idag är det Kristi himmelsfärds dag. Det är också en temadag för svensk nykterhetsrörelse sedan mitten av tjugotalet någon gång. Den kallas folknykterhetens dag. Fordom firades den med musikkår, marscherande, kanske något välformulerat torgtal och sedan picknick i det gröna. Så småningom förändrades tidsandan och marscherande till musik har försvunnit ur sammanhanget.

Inom IOGT-NTO-rörelsen, som ju är min hemvist, har vi länge satsat på att göra olika saker hela veckan, helt enkelt för att många åker bort över långhelgen och det vare sig finns folk att uppbåda för aktioner, och inte finns övrigt folk kvar på orten som kan uppmärksamma sagda aktioner.

I Uppsala delades det ut flygblad till pendlare (maken tog som vanligt det grymt tidiga passet som startar kl 5), det har varit lunch beat, Fest på stan med snofsiga alkoholfria drinkar, kaffeutdelning till pendlare (ja, kl 5 gällde som start även där) och idag, på själva folknykterhetens dag, drar UNF snart igång sitt LAN. Inte så mycket musikkår och picknick över det hela längre.

Men budskapet är det samma. Vi är många som inte förstår varför alkohol skall vara med överallt. Vi är återigen många som lever utan - och aldrig har saknat det. Det har inte ett dugg med pekpinnar att göra. Det är ett ifrågasättande av den norm som säger att vi inte klarar oss utan alkohol. Att inget som är roligt kan vara det utan alkohol. Au contraire, som fransmannen säger. Au contraire, mes amis!

onsdag, maj 08, 2013

Ryska koppen

En gång i tiden gav vännen Håkan mig och barnens far varsin vacker rysk tekopp med tillhörande fat. Vi vårdade dem ömt. De var oss kära. Det är ett mysterium hur de kunde försvinna i samband med skilsmässan. Jag har letat mig igenom diverse kvarglömda lådor och skrymslen under de här åren, men inga koppar tittar fram. Min enda förklaring är att de på något olyckligt vis har hamnat i en låda som bars ut till skräp - inte för att jag förstår hur det skulle ha kunnat gå till, men de är försvunna och ingen av oss vet hur. Det är extra tråkigt nu när Håkan är borta. Det hade varit fint att ta fram koppen och alltid tänka på honom när jag gjorde det.

För några dagar sedan strosade jag längs en lite undanskymd gata. Tittade i ett skyltfönster. Det klack till i hjärtat. Där! Där står min kopp, eller ja, det vill säga en likadan! Jag har inte vågat gå in i butiken för att ta reda på priset, men när skatteåterbäringen kommer skall jag ändå sticka in näsan och titta efter.  Butiken heter något i stil med Natalias ryska hovimport lyxfintsuperdupertjusigt porslin, typ.

Min kopp. Sörjd och saknad.





tisdag, april 30, 2013

Jag är ett vindskydd

Vi tog oss till Engelska parken för att lyssna på gosskörens herrar som sjöng traditionella vårsånger för manskör. De är mycket duktiga, och att det då och då blev lite spännande tonartsblandningar beror mer på omgivningen och blåsten än på dem. Tönnes var så nöjd. För det första träffade vi Alva där, för det andra fick han ha oss vuxna helt för sig själv. Det tycker han om. Han blev så ovanligt kelen och ville mest stå och kramas med mig hela tiden. Efter en stund förstod jag att det till viss del berodde på att han otrivs när det blåser, så han sökte helt enkelt lä hos mig.

Orsaken är strunt samma, det var mysigt. Han var dessutom kelig på riktigt och ville hela tiden pussa mig vilket jag försökte undvika eftersom jag hade Ruby Tuesday med mig ut (jag hade målat läpparna knallröda med färgen som heter just Ruby Tuesday). Till sist petade han på min mun och tittade fascinerat på sin röda pekfingertopp. Någon gång växlade han till Alva och Björn för att kela med dem, men han återvände till mig. Jag har sällan varit med om att Tönnes så tydligt har valt just mig, så det mer för mig än vad man kan tro. Stod där med armarna om min store, lille pojk och blundade medan sången gjorde mig glad. Det var en bra stund.

Synd att allt gick åt skogen en stund senare. Det var inga goda känslor jag hade med mig hem. Jag ser framför mig tjugoåringen som dreglande stod lutad mot en husvägg och var helt borta i ögonen. Hon hade kissat ner sig, kräkts och spillt vätska över sig. Klockan var halv tre på eftermiddagen. Jag ville bara tillbaka till sången och kramarna i Engelska parken. Önskade hett att det inte fanns någon j-a alkohol.  Tänkte på hur jag hade agerat vindskydd åt Tönnes och ville vara ett vindskydd för alla som vinglade eller mådde dåligt av andra orsaker. Stoppa hela staden innanför tröjan och skydda människorna.

Vi for hem. Till min femtonåring som ledsnat på valborgsfirandet i staden redan strax före klockan ett och åkte hem igen. Idag behövde han inte mig som vindskydd, men jag tänker alltid finnas där så att han kan komma i lä om han behöver.