måndag, januari 28, 2013

Gör om det här



















Tönnes och två klasskamrater använde fruktstunden till att testa sina akrobatiska talanger. Personalen kunde inte göra efter. Överrörliga leder? Jajamensan!

Jag åkallar Esaias Tegnér

Lärare på universitetet påtalar att svenska universitetsstudenters kunskaper i svenska språket är så dåliga att det inte kan hänga med i undervisningen. Föga förvånande hoppar utbildningsminister Jan Björklund jämfota av glädje över att återigen få damma av sitt mantra om hur flummig den svenska skolan varit. Flum är svaret på allt.

– Vi har högre lärartäthet än andra länder men sämre resultat. Svenska har redan mest undervisningstid av alla ämnen. Det här är mer en fråga om metodiken i skolan. Det har varit för flummigt, säger Jan Björklund. (UNT 28 januari 2013)

Vad då "det har varit för flummigt"? Specificera, människa! Ge exempel. Är det bara jag som blir galen av nyfikenhet? Vad menar Jan? Varför säger han inte vad han menar i stället för att uttrycka sig så...  flummigt?

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

söndag, januari 27, 2013

Killen med kollen

Vi har fått Tönnesbonus. I fredags morse vinkade vi farväl och såg honom dra iväg i taxin, med skolryggsäcken och väskan till ungdomshelgen med Vargarna. Enligt planerna skulle pojken sedan ha landat hos sin far någon gång idag på eftermiddagen. Men pojkens far fick sitt svåra ryggskott igen igår och ligger för ankar, så Tönnes får bo hos oss ett tag till.

Vi åt kvällsmat. Efter det satte jag Tönnes i badkaret för jag tyckte han såg lite sunkig ut efter sitt tonårsparadis i helgen. När han var färdigbadad fortsatte jag av bara farten med att borsta tänderna och ta på pyamas, och så sade jag glatt att det var sovadags. Nänä, sade Tönnes och slog ut med händerna. Jojo, sade jag. Nänä! upprepade Tönnes. Då tittade jag på klockan och såg att den bara var någon minut i åtta. Okej, sade jag, mamma hade fel. Du kan få titta på Madicken en stund till om du vill (typ en timme eller så...). Jaaa! sade Tönnes och log brett.

Jag ger mig den på att ungen kan klockan. Alltså, har ett eget inre ur där han har koll på var någonstans på dygnet han befinner sig.

lördag, januari 26, 2013

Yta även på ålderns höst

Ibland undrar jag hur jag kommer att se ut när jag är gammal. Att döma av hur jag ser ut nu och av familjekort tippar jag på att jag kommer att vara ganska lik min farmor, men eftersom hon bara var 64 år när hon dog så har jag ändå ingen klar bild av en riktigt gammal människa som liknar mig. Eller tvärtom. Har dock en längtan efter att jag skall se ut som en speciell person som gammal. Det kommer aldrig att ske eftersom jag inte föddes till den personen och alltså inte kan åldras som denna, men ibland drömmer man ju fåniga och (i all bemärkelse) fåfänga saker....

Vill jag se ut som Katharine Hepburn?
Som Lauren Bacall?

Eller är det Sophia Loren som är min look-a-like-pensionär?

Nej, jag vill se ut som Phyllida Law. Så vacker, tycker jag.


måndag, januari 21, 2013

Den litterära parnassen

Min dotter som gått ut gymnasiet har inte hört talas om Hjalmar Gullberg. Upprörd. Låg och lyssnade på Förklädd Gud i natt och kom ihåg hur jag älskade Gullberg i tonåren. Litteraturkanon nu?

Men vem skall göra urvalet, och vilka författare får stryka på foten - och framför allt, hur många författare är redan blivit utsållade ur läromedel och antologier? Den där jädra subjektiviteten sätter käppar i hjulet för varje ansträngning till litteraturkanon, känner jag.

Femton

Tre barn hemma och sjuka idag. Tönnes rosslar, Justus mår illa och Alva har migrän. Sigvard sade glatt i morse att det var tur att det fanns ett friskt barn och så drog han till skolan, förväntansfull inför sitt första elevrådsmöte.

Det känns rätt bra att de är sjuka just idag. Då blir det tydligt att de finns här och nu. Lite omsorger med vattenglas, stryka över pannan och sådär. Någon gång innan det blir en ny dag skall jag sätta ett ljus på graven för honom som jag inte har kunnat göra något för på väldigt länge.

Femton år är det sedan han dog. Jag undrar varför jag håller räkning. Varje år som går håller jag noga koll på. Ett slags bakvänd nedräkning, kanske. Till den dag jag själv dör.

söndag, januari 20, 2013

Note to self: nytt täcke

Det har varit kallt. Riktigt kallt. Vintertid är det mycket svalt i vårt sovrum eftersom vi har ett rejält kallras vid den balkongdörr som finns vid fotändan av vår säng, och utöver det har tre fönster som verkar släppa in rätt mycket kyla. I enlighet med lagen om alltings jävlighet var elementet i vårt sovrum dött i helgen. Det passade på att lägga av någon gång förra veckan efter att sedan i oktober någon gång, när värmen sätts på igen efter sommaren, brassat på med full värme. Det är nämligen så att det här är tredje vintersäsongen som reglaget till det är trasigt, så det krävs rörtång för att kunna ändra värmegraden. Då vet man inte om man drog för mycket åt ett eller annat håll, så jag brukar låta det vara. Det går. Utom när elementet slutar fungera. Vilket vi inte tänkt så mycket på förrän nu i natt då det var ruskigt kallt. Frostrosor på insidan av fönsterrutorna är inte vad man drömmer om i sitt sovrum, och heller inget man räknar med när man bor i lägenhet i ett modernt hus inom stadsgränsen.

Jag var mycket trött och lade mig redan vid 22-tiden. Det hade jag inget för. Det var så kallt så jag kunde inte somna. Fötterna var som isklumpar och kall om rumpan var jag om jag inte lindade in mig i täcket som en korv. Eftersom jag nuförtiden har ändrat sovsätt och inte längre skrämmer slag på folk som sover i samma rum som jag genom att sova liggande raklång på rygg med ögonen halvöppna (tydligen såg jag rätt död ut, på riktigt) fungerade det inte med pigs in a blanket-stilen. Så fort jag bytte ställning var jag tvungen att rulla in mig igen.

Jag har många egenheter. En av dem är att jag inte klarar att sova med för mycket kläder på. Det innebär att jag sover i lårkorta nattlinnen eller i stora T-shirts och får stora obehagskänslor om jag trasslar in mig i exempelvis ett långt nattlinne eller ett par pyjamasbyxor. Kallt om rumpan, som sagt. När jag huttrat under täcket i tre timmar bytte jag i desperation om till ett hederligt, långlångt och långärmat nattlinne som jag ärvt av mamma. Randigt. Från Blommor & Bin i Västerås om någon minns den butiken. Det var faktiskt skönt och då förstod jag hur mycket jag frusit. Återstod fötterna. Funkade inte med bäddsockorna för då kände jag mig helt fångad och intrasslad i tyg. Jag önskade att nattlinnet hade varit ännu längre så jag hade kunnat knyta ihop det under fötterna, som de söta små sparkpåsar mina barn fick sova i när de var spädbarn.

När jag nu säger att nästa bekymmer var näsan så undrar säkert någon varför jag inte bara drog över mig ett täcke till. Då kommer vi till nästa egenhet i mina sovvanor: jag kan absolut inte ha något tungt över mig. Tunga täcken är uteslutna, att dubblera täckena likaså. (Jag vet att jag är knäpp.)

Natten gick. Temperaturen utomhus steg sakteligen. När mina fötter till slut var varma var klockan strax efter fem och sedan måste jag ha somnat eftersom jag väcktes av att Tönnes tittade på Madicken i sitt rum vid nio.

Kom just på att delar av mitt problem kan lösas om jag skaffar mig ett täcke som helt enkelt är längre, för då kan jag bädda in fötterna ordentligt och ändå ha så mycket täcke kvar upptill att det räcker till att värma näsan.

Nu har Björn meckat lite med elementet. Jag håller tummarna.

lördag, januari 19, 2013

Glitter

Ibland önskar jag att jag vore naturfotograf. Då hade jag kunnat ta en bild av den regnbåge jag såg över fälten i höjd med Glädjen för en stund sedan. Det är mycket kallt ute. Det är klart väder med blå himmel och sol. Luften yr av små partiklar, som naturens egen glitterspray. Det är förmodligen de partiklarna tillsammans med solen som gjorde regnbågen. Jag kommer inte ihåg om jag har sett en sådan vinterregnbåge förut. Det är säkert inte särskilt ovanligt, men jag tyckte den var märklig. Och fin.

fredag, januari 18, 2013

Frihet & Down

Idag är det en sådan där bra dag när barnen en efter en rullar in som spelkulor ner i hemmagropen. Sist kom Tönnes som varit sjuk och hemma med pappa. Ankomsten företräddes av ett telefonsamtal från pappa som sade att Tönnes hade smitit ut när han hade fått ytterkläder och ryggsäck på sig. Han är oerhört snabb, pojken. Han är rena kvicksilvret när det gäller att fort dra iväg. Storasyster gick ut på balkongen och kollade och då stod Tönnes nöjd och obekymrad utanför porten, så det blev en kort handvridningssession den här gången. När han blivit insläppt genom porten och väl stod i hallen sade han undrande: "Pappa?"

Det är så man måste skratta mitt i oron. Så länge han går dit han skall är det väl rätt okej. Men både hos oss och pappa är ytterporten låst, och vi hittills inte har lyckats lära Tönnes vilka knappar han skall trycka på för att komma in. Den stora frågan är vart han skulle ta vägen om ingen kom och öppnade. Vad skulle han göra? Det är där oron och - faktiskt - ångesten sätter in. Problemet växer. Ju äldre Tönnes blir desto mer sugen blir han på sin frihet. Nu är han fjorton år. Stor kille. Om vi bara kunde lita på att han stod kvar där han skulle, som nu utanför porten, eller som vid ett annat tillfälle då han hade lämnat pappa i affären, dragit ut till parkeringen och satt sig i bilen för att vänta, då vore det lugnt. Men vi vet ju inte!

Min sons behov av frihet och vuxenhet kontra hans behov av beskydd är förmodligen det största problem jag har att brottas med resten av livet. Att hitta balansen mellan respekten för det han kan och insikten om det han behöver hjälp med är min största utmaning.



torsdag, januari 17, 2013

Hommage à Ulf Lundkvist

Är sjukskriven och tar mig inte för mycket. Hasar runt i skinntofflorna jag fick i julklapp av förstående make. Som det brukar vara med tofflor så har de ingen direkt passform, så när jag försöker gå som vanligt i dem måste jag först liksom kröka tårna för att fånga upp sulan för att få med mig själva tofflan. Det orkar jag förstås inte göra särskilt ofta, så jag hasar mest. Även då släpar tofflan efter lite. Två ljud genereras av detta;  ett hasande, susande ljud, och en avslutande lätt duns då foten landar lite efter tofflans sula. Det vill säga: fft - duns -fft - duns.

Jag kommer att tänka på en serieruta av tecknaren Ulf Lundkvist.
- Vem är det som kommer där?
- Kung Erik läspe och halte.

Blåvitt


Märkligt att delar av himlen kan vara så blå när resten av himlen och omgivningen är övervägande vitt eller grått. Ingen sol i sikte heller.

I betraktarens öga

Jag fick plötsligt för mig att noga gå igenom kommunfullmäktiges ärenden inför möte på måndag. Kallelse och föredragningslista publiceras i UNT och det är inte så ofta jag läser dem, men idag gjorde jag det.

Jag säger med en gång att självklart läser jag allt med mina värderingsglasögon på. En annan läsare ser förmodligen inte alls samma sak som jag gör. Med det sagt konstaterar jag att av de 13 motioner, 1 fråga och 13 interpellationer som föreligger så handlar de allra flesta om saker som direkt rör villkoren för kommunens invånare. Det känns ju bra! Det är allt från bolagsordningar och miljöfrågor till basketens framtid. Trots att jag själv inte är särskilt intresserad av basketens framtid kan jag ändå förstå varför den frågan kan vara relevant för kommunfullmäktige. Det finns en enda sak jag studsar till över. Som jag inte förstår relevansen av. Och jag lovar att jag hade studsat även om inte avsändaren av ärendet (en motion) vore det som står före själva ärendet. Det säger mycket om mig att jag svalde basketen men inte klarar att sila motionen om att avskaffa stödet till utländska författare.

Ni kan ju gissa vilken partibeteckningen motionären hade. Nu kanske någon invänder att det visst kan ha betydelse för kommunens invånare att avskaffa det där författarstödet, för då kan det bli kosing över till vård, skola och omsorg. Tjena mittbena. Jag hade möjligen kunnat förstå bakgrunden till det resonemanget om motionen hade gällt avskaffandet av konstnärligt stöd, punkt slut - om det inte hade varit för det lilla avslöjande ordet utländska. Utländska författare. Jag vet inte om Uppsala kommun idag ger något ekonomiskt författarstöd i allmänhet. Jag tänker mig att det inte finns ett sådant stöd. Men stödet till utländska författare är en speciell företeelse som har sina orsaker. Jag är dessutom bombsäker på att SD-politikern Pavel Gamov inte reagerade på författarstödet i sig. Nej, jag är så inskränkt och fördomsfull att jag tror att han gick igång på att det är utländska författare som får stödet. Jag tror inte att han hade gjort samma "stöd till utlänningar = farmor får sova i vedboden på långvården"-koppling om det hade handlat om ett så att säga oadresserat författarstöd.

Det är vad jag tror.


måndag, januari 14, 2013

Ur gömmorna

Jag sjöng julen ut i domkyrkan igår och kunde inte vara med på torget, men jag blev inte lottlös från Knutsdansen på Vaksala torg ändå. Björn medförde några överblivna godispåsar hem. Till min glädje hittade jag ett fint gammalt klistermärke i påsen. Märket är gammalt, det ser jag och andra som är insyltade i IOGT-NTO-rörelsen och har varit med ett tag, men budskapet mot rasism är lika aktuellt. Jag är glad att vi fortfarande står för budskapet men oerhört ledsen över att det behöver vara ständigt aktuellt.

Huvudbry: jag trodde jag hade tittat i alla hörn och gömmor vi har på kontoret (och glömt mer än hälften av vad jag hittat), men de här märkena har jag aldrig sett hos oss. Var låg de, undrar jag nu.

P.S. Stolt över min femtonåring som ställde upp och sjöng till den ovan nämnda dansen runt granen. Förra året var det han och storasyster, förstärkta av E, i år skulle det vara han och lillebror men lillebror slogs ut av magsjuka. När min fina pojke for iväg till sitt uppdrag visste han inte mer än att det var han och en till som skulle stå för "Hej Julia, vi gå med stora träskor på" och andra klassiker. Rätt modigt, tycker jag. I slutändan blev de fyra stycken men det visste ju inte han när han ställde upp. Sade jag att jag är stolt?

fredag, januari 11, 2013

Snot galore

Det finns olika stadier under en förkylnings härjningar. Jag har svårast för stadiet då man är så täppt och svullen att man kippar efter luft, men just nu lutar jag åt att rinnsnuvestadiet börjar kvala in för eländets förstaplats. Alltså. Jag lyfter händerna som håller en näsduk mot nosen för att snyta. Då rinner snuvan listigt förbi näsduken nerför mina handleder och innanför tröjärmen. Charmigt.


Borde verkligen

Fick ett sms från dottern som undrade om jag hade en bok som heter Kvinnor och äppelträd. "Meh, självklart", svarade jag. Och blev lite besviken när hon undrade om jag kunde låna ut den till A, jag trodde ju att hon själv ville läsa... men det är klart att jag med glädje lånar ut böcker.

Det är bara ett problem: jag vet absolut inte var i bokhyllorna den står. Och inser att det system som funkat tidigare, där jag kommit ihåg på ett ungefär var jag har ställt, lagt eller staplat böckerna, nu har rasat totalt. Dubbla och ibland tredubbla rader samt travar framför raderna. Se bild. Det finns dessutom några bokhyllor till som ser likadana ut. För att inte tala om de travar som finns på mitt sängbord, i en hylla i sovrummet samt  litteraturhögen i övre badrummet. Alltså, jag måste sortera. Jag vet det. Men orkar inte ens tänka på hur jag skulle kunna börja. Tala om evighetsprojekt.

Jag älskar böcker.

måndag, januari 07, 2013

Sushi smushi

Mina kultiverade barn Alva och Justus åt sushi till kvällsmat medan jag, som aldrig fattat grejen, fick mosa i mig kyckling och ris. De avslutade middagen med wasabiutmaningen. Jag satt förväntansfullt och såg på när de räknade ett-två-tre och sedan lade in varsin stor wasabiklump. Jag trodde att det skulle ha samma underhållningsvärde som när Justus slickade på en chilifrukt från den krukväxt han fick i fjortonårspresent av sin far (han blev knallröd i ansiktet), men det hände inte mycket. Alva fick pytsa in ytterligare wasabi och lägga på ingefära för att det skulle ge något utslag i mimiken. Justus var förstås tvungen att testa kombinationen även han. Justus utlåtande är att wasabi som äts tillsammans med syltad ingefära smakar som tonårsångest.

Han är så poetisk, min son.

lördag, januari 05, 2013

Dosetten

Tönnes tar en tablett varje morgon för att hans sköldkörtelfunktion skall sköta sig. Det märktes snabbt att han mådde bättre när han började ta medicinen och tack och lov har det aldrig varit problem för honom att ta den välsignat lilla tabletten. Jag kommer ihåg av mig själv att pojken måste ha sin medicin varje morgon. Det gör inte Björn, så därför lägger vi medicinen i en dosett. Det är bra med minnesstöd.

För en stund sedan gled min blick över dosetten och så blev det plötsligt som en annan bild som dubbelkopierades ovanpå. En dosett med flera mediciner i varje fack, varje dag. Och så kastades jag tillbaka i tiden och mindes med förtvivlan hur det var att behöva lirka och faktiskt till slut tjata på Samuel för att den oerhört trötta och nedstämda sexåringen skulle peta i sig medicinerna. Han mådde konstant illa och ofta kom medicinerna upp lika fort som de kommit ned, och då var vi tvungna att börja om från början. Det blev lite lättare när vi kom på att vi kunde krossa några av tabletterna och ge dem i matsonden, men det var ändå kvar ett gigantiskt stort piller som vi kämpade med. Jag var inte alltid en rar och stöttande mamma i de situationerna. Det hände att min ork och mitt tålamod brast så att det märktes. Det oförlåtliga.

Hela tiden tänkte jag att Samuel skulle bli frisk. Allt det svåra han fick stå ut med och kämpa sig igenom skulle löna sig.

Jag kommer aldrig någonsin över det. Det finns så många små minnen som gör så ont att jag önskar att kunde bli känslokall och bara leva genom att förtränga. Det som är allra värst är tanken på hur rädd Samuel måste ha varit. Hur dåligt han mådde. Och så dog han. Mitt första barn, min älskade lilla Samuel försvann efter över ett år av plågor och elände.

Om två veckor är det femton år sedan. Så mycket har hänt i livet sedan dess, men en del ändras aldrig för mig. Smärtan. Ångesten. Och den ständiga frågan om varför.

fredag, januari 04, 2013

Nytt år


Nytt år, ny väggkalender i köket. I år stoltserar vi med gosskörskalendern, som har bilder av svenska kyrkans olika gosskörer i landet.

Året börjar som ni ser mycket bra, med en bild av lilla gosskören i Uppsala som januaripojkar. De pryder södra porten.

Annars längtar jag till maj månad. Konsertkören är som synes inspärrad i trappen på väg upp till domkyrkan.

Information till eventuellt intresserad: Justus är inträngd bakom några killar på tredje raden överifrån till vänster. Man ser hans lugg och glasögon, ungefär. Sigvard syns göra ledsen och inburad min längst ut till höger på rad tre nerifrån.