lördag, januari 05, 2013

Dosetten

Tönnes tar en tablett varje morgon för att hans sköldkörtelfunktion skall sköta sig. Det märktes snabbt att han mådde bättre när han började ta medicinen och tack och lov har det aldrig varit problem för honom att ta den välsignat lilla tabletten. Jag kommer ihåg av mig själv att pojken måste ha sin medicin varje morgon. Det gör inte Björn, så därför lägger vi medicinen i en dosett. Det är bra med minnesstöd.

För en stund sedan gled min blick över dosetten och så blev det plötsligt som en annan bild som dubbelkopierades ovanpå. En dosett med flera mediciner i varje fack, varje dag. Och så kastades jag tillbaka i tiden och mindes med förtvivlan hur det var att behöva lirka och faktiskt till slut tjata på Samuel för att den oerhört trötta och nedstämda sexåringen skulle peta i sig medicinerna. Han mådde konstant illa och ofta kom medicinerna upp lika fort som de kommit ned, och då var vi tvungna att börja om från början. Det blev lite lättare när vi kom på att vi kunde krossa några av tabletterna och ge dem i matsonden, men det var ändå kvar ett gigantiskt stort piller som vi kämpade med. Jag var inte alltid en rar och stöttande mamma i de situationerna. Det hände att min ork och mitt tålamod brast så att det märktes. Det oförlåtliga.

Hela tiden tänkte jag att Samuel skulle bli frisk. Allt det svåra han fick stå ut med och kämpa sig igenom skulle löna sig.

Jag kommer aldrig någonsin över det. Det finns så många små minnen som gör så ont att jag önskar att kunde bli känslokall och bara leva genom att förtränga. Det som är allra värst är tanken på hur rädd Samuel måste ha varit. Hur dåligt han mådde. Och så dog han. Mitt första barn, min älskade lilla Samuel försvann efter över ett år av plågor och elände.

Om två veckor är det femton år sedan. Så mycket har hänt i livet sedan dess, men en del ändras aldrig för mig. Smärtan. Ångesten. Och den ständiga frågan om varför.

Inga kommentarer: