fredag, januari 18, 2013

Frihet & Down

Idag är det en sådan där bra dag när barnen en efter en rullar in som spelkulor ner i hemmagropen. Sist kom Tönnes som varit sjuk och hemma med pappa. Ankomsten företräddes av ett telefonsamtal från pappa som sade att Tönnes hade smitit ut när han hade fått ytterkläder och ryggsäck på sig. Han är oerhört snabb, pojken. Han är rena kvicksilvret när det gäller att fort dra iväg. Storasyster gick ut på balkongen och kollade och då stod Tönnes nöjd och obekymrad utanför porten, så det blev en kort handvridningssession den här gången. När han blivit insläppt genom porten och väl stod i hallen sade han undrande: "Pappa?"

Det är så man måste skratta mitt i oron. Så länge han går dit han skall är det väl rätt okej. Men både hos oss och pappa är ytterporten låst, och vi hittills inte har lyckats lära Tönnes vilka knappar han skall trycka på för att komma in. Den stora frågan är vart han skulle ta vägen om ingen kom och öppnade. Vad skulle han göra? Det är där oron och - faktiskt - ångesten sätter in. Problemet växer. Ju äldre Tönnes blir desto mer sugen blir han på sin frihet. Nu är han fjorton år. Stor kille. Om vi bara kunde lita på att han stod kvar där han skulle, som nu utanför porten, eller som vid ett annat tillfälle då han hade lämnat pappa i affären, dragit ut till parkeringen och satt sig i bilen för att vänta, då vore det lugnt. Men vi vet ju inte!

Min sons behov av frihet och vuxenhet kontra hans behov av beskydd är förmodligen det största problem jag har att brottas med resten av livet. Att hitta balansen mellan respekten för det han kan och insikten om det han behöver hjälp med är min största utmaning.



Inga kommentarer: