söndag, januari 20, 2013

Note to self: nytt täcke

Det har varit kallt. Riktigt kallt. Vintertid är det mycket svalt i vårt sovrum eftersom vi har ett rejält kallras vid den balkongdörr som finns vid fotändan av vår säng, och utöver det har tre fönster som verkar släppa in rätt mycket kyla. I enlighet med lagen om alltings jävlighet var elementet i vårt sovrum dött i helgen. Det passade på att lägga av någon gång förra veckan efter att sedan i oktober någon gång, när värmen sätts på igen efter sommaren, brassat på med full värme. Det är nämligen så att det här är tredje vintersäsongen som reglaget till det är trasigt, så det krävs rörtång för att kunna ändra värmegraden. Då vet man inte om man drog för mycket åt ett eller annat håll, så jag brukar låta det vara. Det går. Utom när elementet slutar fungera. Vilket vi inte tänkt så mycket på förrän nu i natt då det var ruskigt kallt. Frostrosor på insidan av fönsterrutorna är inte vad man drömmer om i sitt sovrum, och heller inget man räknar med när man bor i lägenhet i ett modernt hus inom stadsgränsen.

Jag var mycket trött och lade mig redan vid 22-tiden. Det hade jag inget för. Det var så kallt så jag kunde inte somna. Fötterna var som isklumpar och kall om rumpan var jag om jag inte lindade in mig i täcket som en korv. Eftersom jag nuförtiden har ändrat sovsätt och inte längre skrämmer slag på folk som sover i samma rum som jag genom att sova liggande raklång på rygg med ögonen halvöppna (tydligen såg jag rätt död ut, på riktigt) fungerade det inte med pigs in a blanket-stilen. Så fort jag bytte ställning var jag tvungen att rulla in mig igen.

Jag har många egenheter. En av dem är att jag inte klarar att sova med för mycket kläder på. Det innebär att jag sover i lårkorta nattlinnen eller i stora T-shirts och får stora obehagskänslor om jag trasslar in mig i exempelvis ett långt nattlinne eller ett par pyjamasbyxor. Kallt om rumpan, som sagt. När jag huttrat under täcket i tre timmar bytte jag i desperation om till ett hederligt, långlångt och långärmat nattlinne som jag ärvt av mamma. Randigt. Från Blommor & Bin i Västerås om någon minns den butiken. Det var faktiskt skönt och då förstod jag hur mycket jag frusit. Återstod fötterna. Funkade inte med bäddsockorna för då kände jag mig helt fångad och intrasslad i tyg. Jag önskade att nattlinnet hade varit ännu längre så jag hade kunnat knyta ihop det under fötterna, som de söta små sparkpåsar mina barn fick sova i när de var spädbarn.

När jag nu säger att nästa bekymmer var näsan så undrar säkert någon varför jag inte bara drog över mig ett täcke till. Då kommer vi till nästa egenhet i mina sovvanor: jag kan absolut inte ha något tungt över mig. Tunga täcken är uteslutna, att dubblera täckena likaså. (Jag vet att jag är knäpp.)

Natten gick. Temperaturen utomhus steg sakteligen. När mina fötter till slut var varma var klockan strax efter fem och sedan måste jag ha somnat eftersom jag väcktes av att Tönnes tittade på Madicken i sitt rum vid nio.

Kom just på att delar av mitt problem kan lösas om jag skaffar mig ett täcke som helt enkelt är längre, för då kan jag bädda in fötterna ordentligt och ändå ha så mycket täcke kvar upptill att det räcker till att värma näsan.

Nu har Björn meckat lite med elementet. Jag håller tummarna.

1 kommentar:

em sa...

Varför inte en elektrisk filt - den är lätt, och man kan reglera värmen. Svala sommarkvällar är en dylik perfekt att svepa in sig i, på balkongen eller terassen.
Margaretha