måndag, februari 18, 2013

Väldigt high-brow

Jag har så roligt åt boken jag har börjat läsa nu. Det är en slående kontrast till Per Anders Fogelströms Stadssvit, kan man säga. En stund satt jag och morrade åt den styltiga språket och de långa förklaringarna bakåt i tid så att nytillkomna läsare skall vet vad som hände del 1 och 2 (skickliga författare klarar sådant utan långa utläggningar: det är sannerligen en vattendelare) men sedan beslöt jag att bara ha skoj. Och då finns det mycket att gilla, minsann.

Det finns en aggressionsstimulerande vansinnesdrog som di kallar Drog X. Vad säger ni nu?

Det finns lysande insikter i det mänskliga psyket:
"--- Ångesten i kvinnans ögon hade fått Jonna att må dåligt vid förhöret. (Kvinnan med ångesten hade, påverkad av Drog X, så att säga råkat döda sin tonårsdotter, min anmärkning.) Walter hade däremot verkat oberörd. Nu förstod hon att det troligen var en sorts försvarsmekanism för att han skulle kunna hantera sin egen sorg" (över sin egen dotter som sprängdes av en mina under volontärarbete i fattigt land, min anmärkning).

Den manliga huvudpersonen är av det rätta virket vilket märks när han säger till sitt team: "Det ska mer till än ett avsågat hagelgevär fasttejpat mot huvudet för att få mig ur balans." Själv upplever jag varje gång det händer att jag blir sorgligt obalanserad, så jag får väl mejla författaren och be honom dela med sig av hur jag gör för att få förmågan som han tilldelat sin huvudperson.

Jag plöjer vidare. Hittills slår det ändå inte min favoritkalkon-författare bland svenskar. Det är en dam som har ett lite lustigt namn och ger ut böcker på eget förlag. Jag köpte dem snorbilligt i någon rea-omgång och tyckte att lite svenska deckare kunde vara trevligt. De där böckerna om mord i Sandhamn är Röda rummet i jämförelse.

Jag lider lite av dissa min Drog X-man, faktiskt. Det är lite sorgligt att första delen i hans Drog X-värld var helt OK, andra delen kraschade på hälleberget och att trean än så länge verkar vara i nivå med del två. Men för all del. Det är svårt att skriva sammanhållet, spännande, hålla isär alla trådar och bli klar i tid så att förläggaren är nöjd. Inbillar jag mig i alla fall. "Skriv nå´t själv, då, i stället för att bara tycka", vibrerar dessutom på tungspetsen. Tyvärr blir jag inte nöjd om jag inte skriver odödliga ord och det är inget som kommer att inträffa från det här hållet. Jag kommer alltså att fortsätta att läsa och beklaga mig över det jag tycker är erbarmligt och hylla det jag gillar under förevändning av att jag vässar mitt eget verktyg.

Men jag har i alla fall något som låter nästan som en aforism som jag har kommit på alldeles själv. Jag skulle förstås spara den och använda i Min Första Bok (utopi) men det känns långt borta och jag kan inte hålla mig. Ni vet var ni läste det först.
"Att gå på andras bröllop är som att besöka en kyrkogård för begravda förhoppningar."


torsdag, februari 14, 2013

Så det så!

Nej, nu sätter jag ner foten vilken minut som helst.
(Mesproppen i aktion. Snart. Kanske.)

Det är inte en hund, det är en bergsvarg

Ibland skulle jag bra gärna vilja vara Fantomen. Han är hård mot de hårda. Till skillnad mot mig. Om jag hade ett alias som Fantomen eller någon superhjälte skulle det vara Mesproppen.

En dag åkte Mesproppen buss. Med bussen reste också glada ungdomar som pratade högt och mycket och dessutom lyssnade på musik i sina mobiler och bjöd alla resenärer på att delta i deras ljudliga resa.
     "Aha! Ett fall för Mesproppen! Nu måste jag väl nästan sätta ner foten kanske." Mesproppen skred till aktion och pluggade in sina egna hörlurar. Valde musik och drog upp volymen rejält. Nu kunde hon själv slippa ungdomarnas bröl, höra god musik, men utan att störa.
     "Höra men inte störa. Sådärja. Nu fick de minsann se!" tänkte Mesproppen nöjt.

Säga vad man vill, men inte är Mesproppen någon Fantom direkt.

onsdag, februari 13, 2013

Framtiden är så ljus att vi behöver solglasögon

Nu jobbar jag igen. Vid den här tiden på året kommer föreningarnas årsrapporter in. Förutom uppgifter om nya styrelser brukar jag få in föreningarnas verksamhetsberättelser. Jag blir glad av att läsa dem. De uttrycker en vilja att sträva på trots motigheter. Idag läser jag föreningen Runebergs berättelse. Det är en förening som i likhet med flertalet av våra föreningar har medlemmar som åldras utan att det fylls på med motsvarande mängd yngre medlemmar. De som är aktiva börjar bli gamla och trötta och orkar inte ta hand om sina fastigheter längre. Logen Runeberg i Alunda aviserade för ett tag sedan att den nog vill bli nedlagd och låta medlemmarna gå över i någon annan förening i närheten, samt göra sig av med fastigheten. Ett naturligt förlopp, på något vis.

Ändå. De vill inte lägga sig ner och dö riktigt än. I verksamhetsberättelsen återges ordagrant vad en medlem sade vide ett möte i somras då de diskuterade saken. "E.K. föreslog vi bör inte lägga ner logen Runeberg vi måste försöka hålla den vid liv det kan ju komma en uppgång för nykterhetsrörelsen i Alunda, men föreslår att vi säljer Abrahamstorp." Tänk er. Vilken känsla för ansvar. Vilken vilja till att fortsätta ett gott verk för ideer som man tror på.

Något möte senare var frågan färdigdiskuterad för den här gången. Resultatet är att föreningen (eller logen, som de envisas med att säga) är kvar. Abrahamstorp blir också kvar i föreningens ägo och skötsel.

Hur många av oss säger att vi skall fortsätta trots motigheter och dåliga odds, för att vi kan komma att behövas? Heder åt alla medlemmarna i Runeberg. Må ni orka sträva på länge till.

onsdag, februari 06, 2013

Vintern knallar på

Hej mitt vinterland. Ljudet av lilla plog- och sandningstraktorn är det enda som hörs. Världen är inbäddad i snön som ser så mjuk ut och ger intryck av att isolera mot både ljud och stötar. Det ser skönt och vackert ut. Det är ett väder för mig, vill säga ett bra väder att se ut på. Jag vill bäddas in och vaggas lite. Är skör som en glasvas just nu, en sådan där tunn och långsmal sak som man sätter en enda ros i och som går sönder så fort man kommer åt en bordskant. Samtidigt orkar jag en del som jag inte gjorde tidigare. Det viktigaste är att jag kan sjunga med kören och träffa människor utan att vara helt slutkörd efteråt. Jag blir trött och sliten, men inte alls som det har varit förut och det stärker mig. Det finns hopp om käringen.

Jag räknar för mig själv varje dag allt bra som finns. Sigvard som kommer hem, rosig om kinderna och med ett starkt os av eld omkring sig efter scoutträffen. Justus som alltid tar sig tid att komma och ge sin mor en kram och ett leende. Alva, min Alva. Tönnes som vill pussas och busa på kvällen när vi gör kvällsritualen. Björn som skaffade en kazoo åt mig, bara sådär. Mina föräldrar som finns där och stöttar i bakgrunden. Barnens far för att han är en så bra pappa. Mina bröder, som jag tänker på ofta och som jag är storasysterstolt över, och deras familjer. Fina Erik och Anna. Vänner. Arbetskamrater. Bekanta.

Det är en ansenlig lista. Jag är djupt tacksam över att jag i alla fall förmår registrera den i huvudet. Snart skall jag känna den i hjärtat igen. När muren mellan mig och livet är borta.

måndag, februari 04, 2013

Långt från äppelträdet

Förhoppningsfull, innan maskinen startats.
Min son. På många sätt lik mig, på många andra helt annorlunda.

Huslige, pysslige och familjeorienterade Sigvard. Han är vår vallhund som gör allt han kan för att fösa ihop oss och se till att vi gör saker tillsammans. Han gillar inte tanken på att storasyster är beredd att flyga ut, kan man säga.

Idag kom han hem från skolan och bakade en kladdkaka. Sedan stack han iväg till scouterna. När han kom hem ville han börja sy på ett familjetäcke, inspirerad av ett Simpsonsavsnitt. Han plockade fram symaskinen. Jag både gladdes och bävade. Gladdes åt hans initiativförmåga och energi och kärlek till sin familj, bävade inför att behöva hjälpa honom med symaskinen när det strulade. Maskinen är dålig och har tjugo år på nacken. Minns inte när den användes sedan, men det är minst sju år sedan.

Jag har varit och hjälpt till lite med att peta fram tilltrasslad undertråd, för mycket riktigt strejkade maskinen omedelbart. Jag tror tyvärr inte att det blir något sytt ikväll.

Sigvard önskar sig en symaskin i elvårspresent och jag tror banne mig att det måste bli en.

söndag, februari 03, 2013

Lördagskväll med kören

Jag var på fest igår kväll. Festansvaret vandrar mellan stämmorna och i år var det altarna som bjöd in. En av de saker jag uppskattar mest med julfesten är att den stämma som står som värd även bjuder på divertissemang. Det är ett tillfälle för stämman att få visa upp sin briljans i såväl sång som framförande av olika instrument eller annat. (Vi sopraner tycker att vi är jättebra på blockflöjt och brukar släpa med dem även på de julfester vi inte själva ansvarar för. Jag har ingen blockflöjt men äger numera en kazoo som jag tog med.) Altarna visade sig vara gitarrfantomer och sjöng föga förvånande fantastiskt.

Jag har i efterhand svårt att välja vad jag tyckte var roligast: altarnas inledningsnummer som bestod i framförandet av gregoriansk sång med texter hämtade från folklig schlager såsom Gulli-gullan koko som en gök, eller tävlingen där de framförde några takter ur olika sånger för av visa på hur enformigt altarnas sångliv ofta kan vara. Det första var sanslöst roligt. Det andra var en påminnelse om att det är helt okej att vara sopran och inte fullt så ofta som andra stämmor behöva ligga och ooo-a eller aaa-a på en och samma ton i flera takter. Vi diskuterade detta lite vid bordet sedan och det hävdades att andrabasar alltid slipper undan lättast. "Vi har grundtonen och sedan går vi och fikar", sade andrabasen T. I slutändan tror jag dock att både svårighetsgrad och annat jämnar ut sig. Vi har det lika illa allihop, med andra ord. Och lika kul!

Altarna var illuminerade.


Vissa basar var också ljuspyntade.
Notera den skumma räven. Den ledde ingångsprocessionen.
Altarna håller stilen. Vi andra ligger på golvet och vrider oss av skratt.

Krönikör Magnus hade ägnat sig åt gedigen källforskning, se boktraven på stolen.
Han summerade verksamhetsåret så det var en fröjd att höra.

Åhörare.

lördag, februari 02, 2013

Lördag med Svea

Idag har vår IOGT-NTO-förening haft årsmöte. När man kommer in i vår lokal Rosenlund, det gula huset i skogen, finns numera innetofflor att ta på. Det kan vi tacka scoutkåren för och mitt tack är varmt känt för det är tusan vad det är kallt jämt på Rosenlund. Vi klev i var sitt par tofflor allihop. Det skapar en omedelbar mysig känsla när alla hasar omkring. Instant gemyt, på något vis. Mysfaktorn höjdes ännu mer av den framdukade brunchen. Det tog en stund innan vi hade ätit oss igenom det mesta och när någon föreslog att mötet kanske skulle sätta igång nu så ville hälften av skaran egentligen bara knyta sig på en soffa för att smälta maten, men det togs det ingen hänsyn till.

Vi sjöng förstås. Och hade möte. I år valde vi en föreningsarkivarie. I min förening har vi innetofflor och en egen arkivarie, det ni. Genast kom sagda arkivarie på att vi kunde kalla oss Kulturtofflan. Det är inte helt fel, jag menar, en av sångerna vi sjöng var faktiskt av Dan Andersson.

Vi hade det trevligt, helt enkelt. Riktigt småputtrigt. Jag gillar Svea, det vill säga människorna jag träffar i verksamheten.

Innetofflor på. Golvet är kallt.

Revisorn lägger sista handen vid ekonomiska berättelsen. Med tofflorna på.

Bästa brunchen. Tack, Maria!

Sånger med framtidstro. Utom när vi sjöng Dan Anderssons Spelmannen.
Men den är å andra sidan vacker.
Och kulturell, vilket passar Kulturtofflan.