måndag, februari 18, 2013

Väldigt high-brow

Jag har så roligt åt boken jag har börjat läsa nu. Det är en slående kontrast till Per Anders Fogelströms Stadssvit, kan man säga. En stund satt jag och morrade åt den styltiga språket och de långa förklaringarna bakåt i tid så att nytillkomna läsare skall vet vad som hände del 1 och 2 (skickliga författare klarar sådant utan långa utläggningar: det är sannerligen en vattendelare) men sedan beslöt jag att bara ha skoj. Och då finns det mycket att gilla, minsann.

Det finns en aggressionsstimulerande vansinnesdrog som di kallar Drog X. Vad säger ni nu?

Det finns lysande insikter i det mänskliga psyket:
"--- Ångesten i kvinnans ögon hade fått Jonna att må dåligt vid förhöret. (Kvinnan med ångesten hade, påverkad av Drog X, så att säga råkat döda sin tonårsdotter, min anmärkning.) Walter hade däremot verkat oberörd. Nu förstod hon att det troligen var en sorts försvarsmekanism för att han skulle kunna hantera sin egen sorg" (över sin egen dotter som sprängdes av en mina under volontärarbete i fattigt land, min anmärkning).

Den manliga huvudpersonen är av det rätta virket vilket märks när han säger till sitt team: "Det ska mer till än ett avsågat hagelgevär fasttejpat mot huvudet för att få mig ur balans." Själv upplever jag varje gång det händer att jag blir sorgligt obalanserad, så jag får väl mejla författaren och be honom dela med sig av hur jag gör för att få förmågan som han tilldelat sin huvudperson.

Jag plöjer vidare. Hittills slår det ändå inte min favoritkalkon-författare bland svenskar. Det är en dam som har ett lite lustigt namn och ger ut böcker på eget förlag. Jag köpte dem snorbilligt i någon rea-omgång och tyckte att lite svenska deckare kunde vara trevligt. De där böckerna om mord i Sandhamn är Röda rummet i jämförelse.

Jag lider lite av dissa min Drog X-man, faktiskt. Det är lite sorgligt att första delen i hans Drog X-värld var helt OK, andra delen kraschade på hälleberget och att trean än så länge verkar vara i nivå med del två. Men för all del. Det är svårt att skriva sammanhållet, spännande, hålla isär alla trådar och bli klar i tid så att förläggaren är nöjd. Inbillar jag mig i alla fall. "Skriv nå´t själv, då, i stället för att bara tycka", vibrerar dessutom på tungspetsen. Tyvärr blir jag inte nöjd om jag inte skriver odödliga ord och det är inget som kommer att inträffa från det här hållet. Jag kommer alltså att fortsätta att läsa och beklaga mig över det jag tycker är erbarmligt och hylla det jag gillar under förevändning av att jag vässar mitt eget verktyg.

Men jag har i alla fall något som låter nästan som en aforism som jag har kommit på alldeles själv. Jag skulle förstås spara den och använda i Min Första Bok (utopi) men det känns långt borta och jag kan inte hålla mig. Ni vet var ni läste det först.
"Att gå på andras bröllop är som att besöka en kyrkogård för begravda förhoppningar."


Inga kommentarer: