onsdag, februari 06, 2013

Vintern knallar på

Hej mitt vinterland. Ljudet av lilla plog- och sandningstraktorn är det enda som hörs. Världen är inbäddad i snön som ser så mjuk ut och ger intryck av att isolera mot både ljud och stötar. Det ser skönt och vackert ut. Det är ett väder för mig, vill säga ett bra väder att se ut på. Jag vill bäddas in och vaggas lite. Är skör som en glasvas just nu, en sådan där tunn och långsmal sak som man sätter en enda ros i och som går sönder så fort man kommer åt en bordskant. Samtidigt orkar jag en del som jag inte gjorde tidigare. Det viktigaste är att jag kan sjunga med kören och träffa människor utan att vara helt slutkörd efteråt. Jag blir trött och sliten, men inte alls som det har varit förut och det stärker mig. Det finns hopp om käringen.

Jag räknar för mig själv varje dag allt bra som finns. Sigvard som kommer hem, rosig om kinderna och med ett starkt os av eld omkring sig efter scoutträffen. Justus som alltid tar sig tid att komma och ge sin mor en kram och ett leende. Alva, min Alva. Tönnes som vill pussas och busa på kvällen när vi gör kvällsritualen. Björn som skaffade en kazoo åt mig, bara sådär. Mina föräldrar som finns där och stöttar i bakgrunden. Barnens far för att han är en så bra pappa. Mina bröder, som jag tänker på ofta och som jag är storasysterstolt över, och deras familjer. Fina Erik och Anna. Vänner. Arbetskamrater. Bekanta.

Det är en ansenlig lista. Jag är djupt tacksam över att jag i alla fall förmår registrera den i huvudet. Snart skall jag känna den i hjärtat igen. När muren mellan mig och livet är borta.

2 kommentarer:

em sa...

Det låter hoppfullt!
Och inte som Ewa Lindqvist Hotz i "Tankar för dagen" (P1) som jag tyckte lät förfärligt intellektuellt snobbig, när hon föraktfullt talade om tacksamhet - tror det var i måndags.
Hoppas du orkar knega på, och åtminstone ibland, kika över muren för att så småningom hoppa över sagda mur!
Margaretha

Jenny sa...

Varmt tack! Och jag hoppas att livet är lite snällt mot dig, också.