söndag, mars 31, 2013

Jackpot

Alva kom och tog med oss ut för att ta påskris, sent omsider. Det blev en lagom kort och slirig promenad i smältsnö och is och sol. Tönnes drog iväg åt alla håll utom åt de vi ville till, och Sigvard sprang troget efter och motade honom tillbaka. Ärligt talat blir vi rätt trötta på Tönnes i sådana lägen. Sekundsnabbt flög tanken genom huvudet: "Jaja. Gå vilse då, så ser du hur kul det är att vara rädd och ensam och inte hitta tillbaka". Ytterligare en sekund senare kom ångesten som jag känner varje gång Tönnes försvinner. Aldrig, aldrig, att jag låter honom sticka iväg för att lära honom en läxa. Jag tror att den skulle bli förfärligt dyrköpt.

Alva förde med sig dådkraft till vår sega påskdagskvartett (pojkarna och jag).  Hon har planer på att hjälpa Justus med att få ned den säng som står kvar, för att hans rum skall bli hans eget på riktigt. Och, den välsignade ungen frågade om hon får laga kvällsmat. Hon vet vad hon skall göra för att få mamma lycklig. Förmodligen tar hon fram de kycklingfiléer som har legat i frysen sedan hon och jag köpte dem för över ett halvår sedan. Jag vet inte hur man lagar kyckling, nämligen, så det är lika bra att hon tar hand om saken.

Livets jackpot. De där tre som står i köket just nu och sjunger melodifestivallåtar. Han som sitter och ser på film för sig själv men är väldigt nöjd med att storasyster är här.

Överdos av QI

I dagdrömmen talar jag flytande engelska, utan att staka mig och haka upp mig för att jag glömmer ord som jag mycket väl kan och vet när de skall tas till. Jag bländar Stephen Fry med mitt rörliga intellekt, min slagfärdighet och charm. Det räcker med att jag skall spela några omgångar av frågesporten Quizkampen för att jag skall landa tungt på jorden, utan några som helst spår av vare sig kunskaper eller kvick, verbal elegans.

Strängt taget är det nog bra. Bättre att vara här hos de som betyder något för mig än att drömma om något abstrakt.

lördag, mars 30, 2013

Att efter bitter långfredag min påskdagsmorgon bida

Ja. Förlåt att jag tjatar. Men nu blev det svårt en stund igen. Först var det bra. Justus och jag jobbade oss svettiga med att montera ned en säng. Naivt och optimistiskt utgick vi ifrån att vi bara behövde ta isär gavlarna, ungefär. Icke så. Montera ned varje enskild spjäla i sängbotten, var det. Vi gnetade på. Jag hämtade en annan säng vars delar hade plockats fram ur vindsförrådet tidigare av herrar Björn och Sigvard. Bar sängdelar medan Justus dammsög och skurade golv. På golvet låg en gammal IKEA-lekmatta som har funnits länge, länge. Vi beslöt att kasta den. Jag bar glatt bort den utan att tänka mer på det.

Nya sängen (strängt taget urgamla sängen, jag fick den när jag var tolv år) står på plats. Golvet är renare än det varit sedan i julas. Justus har tagit ner barnkammargardinerna och bytt ut mot min mormorsmors i rött och brunt. Allt torde vara ål rajt.

Då kom det. Sängen. Den har Samuel också sovit i. Mattan har han lekt på. Gardinerna fanns i hans sovrum redan på Arken. Det är inget jag direkt har tänkt på under åren efter hans död. Det har varit saker helt enkelt, och så länge de andra barnen har använt dem så är det ju deras lika mycket. Men nu blev det dels bortstädandet av mattan och gardinerna, dels framplockandet av sängen som lyckades nästla sig in i någon tanketråd hos mig och slog till och gjorde det till sorg. Jag förstår sällan sammanhangen, faktiskt, men nu blev det så här. Så förlåt mig en stund medan jag försöker ta mig samman inför påskäggsletandet.

fredag, mars 29, 2013

Hemma hos-reportage, tämligen ointressant

Långfredagsgudstjänst med Palestrina och Anerio, som vi alltid sjunger då. Stod i holken (predikstolen) och sjöng kör 2 i Improperierna tillsammans med kompisarna i solistkvartetten. Darrade i knäna eftersom Stefan Parkman (körguru i Uppsala) satt i bänken precis nedanför. Men det redde sig. Och det bästa med just det stycket är att när kör 1 landar i slutackordet efter sista omkvädet så är allt så stilla och vackert att jag bara vill blunda och stå kvar. Det är en skön känsla att vila i. Också skönt på något vis att sjunga Höga kors och hamna i ett helt annat språkbruk än det som är vardagligt. Vad sägs om att spotta konsonanter i "--- och korsets spikar pressa fram det dyra blod"?

Tog med Olle hem till lammsteken som Björn jobbat med hela förmiddagen. Fantastiskt gott, tyckte alla. Alva kom också och bjöd på de saffranspäron hon har fått till efterrätt. Killarna fick överskottsenergi och drog igång en trumsession med beatboxeffekter till. Efter maten ville Sigvard spela Alfapet, så då gjorde vi det.  Han, Justus, Olle och jag kämpade om poängen. Rytmsektionen turades om att springa till badrummet med jämna mellanrum och jag tror de dopade sig med ordlistor där, för Sigvard vann och Justus kom tvåa. Inte illa gjort av en elvaåring.

Långfredagskoman har slagit till nu. Ingen av oss tänker göra något vettigare resten av dagen. Eftersom jag är rätt ensam om att iaktta långfredagen i det här hushållet (barnens far har just gått hem) tror jag att jag lägger mig på sängen och lyssnar på någon Bachpassion. Jag säger inte glad påsk än. Det får vänta tills påsknattsmässan, men jag hoppas att alla haft en hyfsat vilsam dag. Det är bra med vilopunkter oavsett orsaken.

måndag, mars 25, 2013

Dansk chokladtårta

Närbild under kram med mamma.
Kramas med Tönnes.

Det märks att han blivit äldre. Smaken är mer sofistikerad. Tidigare år har han, i alla fall de år som födelsedagen infallit under en pappaveckan, velat ha våffeltårta. Men ikväll serverades den smaskiga, maffiga och mäktiga tårta som Alva och jag har haft på våra respektive födelsedagar i flera år nu: dansk chokladtårta. Pojkens eget val. Han var pigg och glad och har varit i skolan idag. Skönt, tycker jag, som var hemma med honom onsdag till fredag och inte såg någon direkt förbättring. Gråblek i ansiktet var han och så märkligt stillsam. Feber. Så det är extra roligt att det var just till sin födelsedag han blev frisk.


Presenter. Förväntan. I det stora paketet finns symaskinen. Den är hans. Familjen får låna den, men den dag Sigvard flyttar hemifrån är symaskinen hans att ta med. Nu väntar jag mig att denna investering skall resultera i att Sigvard blir en välkänd designer som drar in massor med kosing och kan sy mammas kläder.

 Tönnes spanar lite när Sigvard öppnar paket. Alva fokuserar på tårtan. Bästa att äta när man är borta, hemma i studentrummet väntar nudlarna.
Efter tårtan hamnade Justus i soffan. Han har varit sjuk sedan i tisdags kväll, men i morgon måste han gå till skolan eftersom det är prov i fysik då. Slutbetygen, liksom.

Så kramades vi och sade hej då. Vi ses igen på långfredagen. Varannanveckalivet fungerar utmärkt, men det är så roligt att få barnbonus under de veckor de inte bor hos oss.

Nostalgi på minstingens elvaårsdag

 Två blogginlägg från 2006. Så liten han var. Några bilder också från 2006 och 2007. Sist två hyfsat färska bilder. Stor Sigvard.

* En ny karamell i munnen och en till karamell hårt insluten i varm barnanäve. Femton minuter efter att jag sade: Du får bara ta en.

Jag sätter gränser hela tiden för min lilla kanelbulle. Jag säger "Nej" och menar det. Jag mesar inte och velar inte och tycker att han borde ha lärt sig vid det här laget att det inte är någon idé att tjata och tjafsa. Men han testar ändå. Kanske är han en obotlig optimist som är förvissad om att den här gången skall det nog gå vägen. Eller så är han helt enkelt en okuvlig person som aldrig någonsin ger sig. Eller så är han fyra år.


* Vaknar. Vill ha "jogutflingor". Vill att jag skall bry mig bara om honom vilket gör att jag kommer på mig själv med att hyssja ner honom för att Justus skall få säga färdigt det han vill få ur sig. Sigvard gömmer sig i Alvas garderob medan jag duschar i förhoppningen om ett morgonbus, men störtar ur den och ropar "Justus, jag måste pussa dig" när han hör att Justus slår igen ytterdörren. Då är det redan för sent, tyvärr, men han hänger inte läpp för det.


På vägen till dagis pekar jag ut alla vitsippor som växer i skogen, och Sigvard säger "Mamma, vet du, jag älkar tläd". Väl framme på dagis tar fina dagis-Agneta tag i både mig och Sigvard och ser till att Sigge får berätta för mig om maskkomposten som han var med om att sätta ihop. Han hade fått sitta i berättarstolen och tala om den igår, och nu såg Agneta till att han fick berätta även för mig. Bra person.

Jag cyklar vidare till jobbet och skrattar för mig själv vid minnet av hur jag i Björns telefon hörde Sigvard gasta "Sankta Lucia" på tunnelbanestationen i Alvik igår kväll. Fin pojke.Trevlig typ, min son.



Med Justus, efter Goder afton 2012. Nissesminket är kvar.


 


lördag, mars 23, 2013

Uppfostringsmetod jag helst vill se lika död och försvunnen som dronten

Idag har jag varit på en verkligt lyckad tillställning. IOGT-NTO-distriktet arrangerade en knytkonferens. Jag tycker det blev en kanondag där alla var generösa och bidrog, oavsett om man själv höll i ett pass eller inte. Det enda jag inte gillade var min hastigt påkomna femminutare om körsång. Jag missade att framhålla hur bra man mår av att sjunga och de hälsorön som faktiskt finns om detta påstående. Blev mest pladder. Men det var bara fem minuter så ingen tog skada. Ett av de sista passen handlade om barnaga, utifrån Linus personliga aha-upplevelse under en resa till Nya Zeeland.

Jag tänkte vidare sedan. Sverige var det första land i världen som förbjöd barnaga. Året var 1979. Jag var elva år och tillräckligt gammal för att uppfatta att man talade om detta, och att alla vuxna verkligen inte höll med om att förbudet var en bra sak. Men i min familj var det en icke-fråga eftersom jag och mina syskon aldrig blivit slagna. Det var mest en konstig grej att det fanns föräldrar som slog sina barn.

Jag vet inte riktigt hur det låg till för mina föräldrar när de vara barn, men av deras berättelser sluter jag mig till att det förekom ytterst sparsamt om det ens förekom. Mamma berättade när jag var liten om att hennes morfar en gång smiskade henne och var jätteledsen efteråt, så det verkar varit ett undantagsfall. Pappa å sin sida hittade för flera år sedan ett gammalt album som min farmor hade fått när pappa var baby. Det var ett sådant där "barnets första år"-bok där det fanns plats att fylla i när barnet satt upp första gången, plats för hårlock, första tanden, fotavtryck och annat. Och så fanns det en sida där det stod "Min första aga fick jag:_______ ". Efteråt fanns det plats att fylla i orsaken till denna första aga. Farmor hade inte fyllt i det. Skönt, tycker jag. Cred till farmor.

När jag tänker på det albumet och det där med den första agan blir jag illa berörd. Främst av det lite hurtiga tonfallet. En tidsanda där man nästan glättigt berättar om att nu fick lillen smisk och raskt lärde sig att inte vara trotsig. Som om det vore något gulligt, något att berätta om för andra vuxna med ett roat tonfall. Jag minns fler och fler berättelser ur litteraturen som går ut på att jobbiga barn får sig ett kok stryk, genom detta får respekt för den som slagit och sedan varit som en omvänd hand. Det är ett tankesätt som är mig så totalt främmande. Jag har inte blivit slagen som barn. Jag har inte slagit mina barn. Ändå har ingen av oss blivit huliganer. Det går tydligen att uppfostra barn utan våld. Det går att prata med sina barn, bete sig schysst och visa omtanke och på det viset få telningarna med på noterna. Förståelse och respekt är grunden till samarbete. Jag tror inte att det går att hota folk till att lyda hur länge som helst, heller. Och vem skulle vilja ha det så?

Mål: alla länder skall förbjuda barnaga. Nu.

fredag, mars 22, 2013

Inte jämställt på något vis

När jag ändå var inne på utseendespåret fortsätter jag med funderingar jag haft runt betydelsen av kvinnlig fägring. Det är inget nytt jag har att komma med. Ni har hört det förut, och länge. En kvinna värderas utifrån hur hon ser ut, en man utifrån vad han gör. Därför har många feminister velat bryta ner den normen. Tagit avstånd för att poängtera att det som är viktigast hos en människa rimligtvis inte kan vara hur hon ser ut. Och så skapades bilden av Den arga feministen som klädde sig i en potatissäck, ja ni vet.

Idag säger nästan alla feminister att man måste få kunna tycka om även det ytliga med kläder och smink utan att idiotförklaras. Att en människa kan vara både - och. Tycka om att vara fin men ändå ha en skarp analys av könsmaktsordningen klar för sig. Det är också något som har sagts ett tag. Men vet ni vad. Det är de snygga, söta, vackra kvinnorna man lyssnar på. Kanske inte på dem som är plastigt übervackra, för de ses som dockor (en annan sorts ojämlikhet). Men säkert är att en kvinna som inte söker efter att göra sig vacker i andras ögon och är lite besvärlig i och med det, hon klassas som ful och då förlorar hon på något vis i respekt. Hon borde väl anstränga sig lite, liksom. En person som verkligen försöker låta bli att fokusera på att vara fin är bloggaren Lady Dahmer. Läs gärna henne.

Jag tänker på förra årets final i den svenska melodifestivalen då en ung tjej råkade visa en orakad armhåla för TV-kamerorna. Äckligt många människor hade starka negativa åsikter om både fenomenet orakad armhåla och om tjejen själv som fick klä skott för en massa konstiga saker. Och jag tänker på alla trötta morgnar då jag inte orkar ta dän stråna under armarna. Det är inget politiskt ställningstagande eller en aktiv åtgärd på något vis. Jag ids inte, bara. Det räcker med en sådan sak för att få enormt mycket skit och hat. Det räcker med hårväxt för att folk skall sluta lyssna och börja håna. Det verkar som om många människor uppfattar en så kallat ful kvinna som en ren förolämpning mot tingens ordning.

Nu till tusenkronorsfrågan. Gäller detsamma för män?

Behövde du tänka länge innan du svarade "nej"?

Vi är inte jämställda innan vi låter kvinnor få vara ifred med sina utseenden. Idag har det gått så långt att en kvinna som visar sitt nylle för världen utan smink nästan är konstig. Åtminstone om hon skall synas på bild. En del kvinnor (sådana där som gärna pratar om att "alla" kvinnor vill känna sig kvinnliga och att män skall få vara män och kvinnor få vara viljelösa våp, nej förlåt, kvinnor) menar till och med att det är ens förbannade skyldighet att göra sig så vacker som möjligt.

Vi är heller inte jämställda så länge en man som vill göra något mer än att tvätta ansiktet med grovtvål och raka sig framställs som en mes. Eller ännu värre: som.... gay!

Själv lutar jag åt att man får göra som man vill. Den som vill sminka sig för att den finner nöje i det, fortsätt för tusan. Oavsett kön. Men så fort det anses var onaturligt att vara naturlig - då är det något som är riktigt på tok. Framför allt om det är så att utseendet gör att människor inte respekterar det du säger. Och då är vi inne på den diskussion som handlar om hur vi gör skillnad mellan människor på grund av hudfärg, exempelvis. Den tar jag inte idag. Ni kan ju tänka på den ändå.


Bara om kläder. Pyttelite om återvinning.

Ofta när jag läser tidningar eller bloggar eller träffar människor på riktigt slås jag av hur många det är som de tar vad de har och gör skåp, stolar, dukar, klädkreationer och återvinner för hela slanten. Det är helt fantastiskt. Jag blir glad och tacksam. Ibland slagen av stum beundran. Men så kommer stunder när jag tycker det är jobbigt att känna hur lite utrymme jag ger min egen kreativitet. Det är svårt att hitta utloppet.

På det området befinner jag mig dessutom i ett kreativt svart hål. Jag är inte den som nöjt visar upp second-handfynd på bloggen och förkunnar att den här söta 50-talsklänningen passade precis. Ha, säger jag dystert. Försök hitta något som passar i en vanligt butik. Det är svårt nog. Försök sedan hitta något i en second-handbutik. Nä, vad konstigt. Det finns inga kläder för den som är lång som jag och samtidigt stor på bredden. Åtminstone inte i 50-talsklänningsklassen. Tygsjok i batik går säkert att hitta, men jag tycker inte att de gör något för mitt utseende. Men på varje blogg som drivs och på något vis berör återanvändning, ekoreko och design, där hittar folk ständigt den perfekta lilla koftan, klänningen, byxorna, jackan och allt annat. Jag ser på bilderna och konstaterar att alla har en gemensam nämnare: de har inte min kroppsform- och byggnad. Och jag undrar. Är det alltså omöjligt för en sådan som jag att kunna handla second-hand, byta kläder med kompisar och försöka att inte köpa nytt hela tiden?

Vad gäller byta kläder med kompisar så måste jag byta vänner först. De flesta av mina kvinnliga vänner är tunna, nätta och korta. De som är långa är smala. Olösligt. Jag kommer inte i de korta vännernas kläder för att jag är lång. Mina långa vänners kläder kommer jag inte i för att de är smala och jag är bred.

Nu är jag skapt som jag är. Det går inte att göra något åt längden, de breda höfterna och den obefintliga midjan (jag är inte timglasformad, direkt). Jag skulle kunna hårdbanta förstås. Men jag skulle ändå inte komma i de där tjusiga festblåsorna från 40-talet som någon har fyndat/ärvt. Märkligt nog verkar det vara så att det bara är korta eller smala kvinnor som lämnar sina kläder till second-hand. Det finns ingen annan förklaring till att det inte finns något som passar mig i andrahandsaffärerna. Eller?





Till min ledare

Jag är en inbiten körsångare. Först trallade jag i skolkörer, men det som satte sprutt på min körbana var när jag blev meddragen till ungdomskören i kyrkan hemma i Hallstahammar, St Lars. Nu sjunger jag i Uppsala domkyrkokör. Det har jag gjort sedan jag var nitton år. Vi är en kör som har höga ambitioner, och det är tack vare en man och hans vision: Milke Falck, vår ledare sedan 1993. Först som vikarie, sedan på full tid.

Under årens lopp har vi sjungit skiftande repertoar. Eftersom vi är en kyrkokör och har ett uppdrag att medverka i kyrkans mässor och gudstjänster är det i princip enbart sakral musik vi jobbar med. Men eftersom det mesta av den riktigt goda musiken genom århundradena har skrivits för sakrala ändamål missar vi inget. Tvärtom har vi många saftiga plommon att plocka. Musikstilarna däremot, har varit blandade. Vi har gett oss på en hel del genrer som inte har känts helt självklara alla gånger, men vi har aldrig backat. Till stor del beror det förstås på att vi körsångare även lyssnar på annan musik än den vi sjunger. Det är många år sedan jag lade synthluvan på hyllan och något popsnöre har jag aldrig varit, men det finns oförlösta sångardrömmar hos mig som kretsar kring det rockigare, det poppiga och det jazziga. Förmodligen hos mina körkompisar också. Därför är det lite roligt ändå att få vara med när DUM (domkyrkans ungdomsmusik) gör sin Dark side of the dome. I år var det musik av The Killer och Michael Jackson som gjordes. Och vi var med. Milke spelade rockorgel.

Den officiella snyggo-bilden. 
Men inte skulle vi själva direkt kliva fram och säga "nä, hör ni, nu gör vi en popkonsert va?". Det är Milke som inte har backat inför utmaningarna. Milke, vår maestro. Vi har sett honom som storbands-Milke, jazz-Milke, och även som pop- och rock-Milke. (I en del dåliga stunder även som Il Duce.) Vanligtvis är det den klassiska musiken eller nutida så kallad konstmusik som han och vi är bäst på. Det är där han kan se mycket lycklig ut när allt stämmer.

Man blir lätt hemmablind. År efter år med en lysande kördirigent. Det blir slentrian och vana. Då och då dyker dock insikten upp i skallen. Vilken tur vi har.  Tack, Milke.

torsdag, mars 21, 2013

Bara för att

Det var mycket längesedan jag fick en så bra bild på Tönnes. Idag skedde det oväntat medan vi väntade på att musikterapin skulle börja. Möjligen berodde det på att jag sade till Tönnes att hans frisyr var så cool, för han var inte alls så motvillig som han kan vara. Han ville också se sin coola frisyr, liksom. Hur som helst är jag glad över bilden. Det jag ser i den är hans humor. Utstrålning. Vad ser du? Kanske bara en tonåring med Downs syndrom. Skönheten ligger i betraktarens öga, som bekant.




Ungefär en halvtimme efter bilden tagits och jag var så nöjd och stolt passade Tönnes på att rymma när vi var på Coop Forum för att handla småsaker. Jag blev så arg. Så förbannad. När vi kom hem pep han in i hissen och åkte upp utan att vänta på mig. Inte schysst. Jäkla unge. Så snabba kast kan det vara ibland. Påminner mig om en serieruta ur Calvin & Hobbes: Being at parent is wanting tog hug and strangle your kid at the same time. Så sant.

tisdag, mars 19, 2013

Den snällaste

Jag letade efter en specifik bild i ett album som hamnat på mitt arbetsrum. Jag hittade inte den, men väl många andra bilder som jag reflekterade en stund över. Och så såg jag den här bilden. Det är en bild på Erik Olsson. Han står och serverar varm glögg en Tjugondedag Knut i början av 1980-talet. Erik serverade glögg på Vaksala torg i samband med dansen kring granen i många, många år. Ett år stod jag tillsammans med honom. Höll på att frysa rumpan av mig trots flera byxlager. Erik var tålmodig och klagade inte.

Erik var en mycket snäll människa. Och så var han värmlänning. Berättade gärna värmlandshistorier som var rätt tråkiga, men jag log alltid brett när han kom till poängen för han var så genomsnäll. Ibland tyckte jag att hans ögon såg vemodiga ut.

Erik var hustomte på Arken en period. Om en brandvarnare behövde sättas upp eller någon liten grej repareras så var det Erik som kom. Vi vattnade blommor åt Erik två somrar när han var på semester i Värmland. Det kändes bra att få göra en liten gentjänst. Han hade oftast med sig någon liten leksak eller mjukdjur till barnen när han kom med verktygslådan. De hade han skaffat på IOGT-NTO-föreningens julmarknad, och jag tror att han samlade på sig ett litet lager just för att kunna ge till barn. Han fick inga egna barn, men hade syskonbarn, och säkert var det i fler familjer än vår som Erik gladde barnen med någon lite sak när han tittade förbi.

Jag uppfattade Erik som om han tillhörde en annan generation än den han faktiskt gjorde. Han verkade lite äldre, på något vis. Gabardinbyxor, nylonskjorta med undertröja. Förbindligt artig.

Jag fick ett telefonsamtal på arbetet en dag för 9 år sedan (måste det vara, eller minns jag fel...). Det var Tore som ringde från Stockholm och saknade Erik, som skulle ha varit på plats och låst upp lokalen vid Klara Södra på morgonen. Han gick inte att nå via telefon. Erik var plikttrogen så det faktum att han uteblivit räckte för att skapa oro. Vi drog igång en sökkedja. Någon timme senare visade det sig att Erik hade blivit hittad där han fallit ihop i ett motionsspår. Hjärtat, förstås.

Erik kan beskrivas som den evige ungkarlen (trots en del dambekanta genom åren). Som ensam. Han kan också beskrivas som en människa med en stor vänkrets som alla sörjde honom mycket. Vi var många som kom till minnesstunden som ordnades för att byta Erikminnen med varandra. Han begravdes i sitt älskade Värmland.

Erik har varit borta i många år, men det händer fortfarande att jag kan leta efter honom i folkmängden vid större IOGT-NTO-sammanhang. Och så kommer jag ihåg. Blir lite ledsen men minns sedan en blå, mjuk liten igelkott som Erik hade med sig åt Samuel och Alva. Vi minns.


fredag, mars 15, 2013

Arbetsmiljö - känsliga läsare varnas

När jag kom till jobbet idag gick jag först ut i köket för att hälla upp ett glas vatten. Noterade att UNF:arnas pärlplattepysslande igår kväll hade gett resultat, och log lite åt den fina blomman. Sedan såg jag det andra utslaget av deras kreativitet. Jag plockade bort den. Det är ändå en arbetsplats, och jag vill inte ha någon pärlplattepitt i vårt kök. (Köket är också vårt mötesrum och det ser lite illa ut när man har gäster.) Arbetsmiljöombudet var inte på plats idag, men jag tror det är ok med henne att jag agerade självsvåldigt. Vi blev lite villrådiga sedan. Vad skulle vi göra av ppp:en? Ullie tog den och sade att hon skulle ge den i present till sin dödspolare E. Inte vårt problem längre!

Vi hade jätteroligt en stund senare när Inger anlände och Mona kunde ropa: Ullie, ta undan penisen! Så visst. Lite kul var det.



onsdag, mars 13, 2013

What´s not to like?

Med jämna mellanrum hör man att folk har negativa synpunkter på när kvinnor ammar sina barn någon annanstans än på sin kammare. Jag har många anledningar att tycka att det är märkligt hur någon kan vara emot offentligt ammande, och jag tror banne mig att min främsta anledning är att jag blir så arg över den skeva dubbelmoral de visar upp. Den Upprörde anser att det är äckligt eller för intimt att få en glimt av ett kvinnobröst när ett litet barn diar. Men samma Den Upprörde ser dagligen kvinnor i mer eller mindre naket tillstånd passera förbi ögonen via bilder från TV, tidningsannonser och reklam i allmänhet. Det som förvånar mig mest är när unga tjejer, som förmodligen inte tar anstöt av de nakna kvinnokropparna i reklamen, anser att det är på något vis snuskigt att se en kvinna amma ett barn. Jag undrar hur det står till i huvudet på dem. Och i själen. Själslig osnygghet, det är vad det är. Själv menar jag i all enkelhet att amning är något bra. En liten som får närhet och värme. Varför skulle det vara opassande på något sätt?

En gång för många år sedan ammade jag min dotter under en konferens. Jag är rätt privat av mig när det gäller min kropp, så min unge låg halvt gömd och halvt kvävd under en gigantisk tröja som jag hade dragit upp så lite som möjligt. Vi satt vid det tillfället i stolar i en ring och skulle presentera oss för varandra. Så dök en lite försenad deltagare upp, dåvarande biskopen i Uppsala stift (inte ärkebiskopen, obs), som gick runt ringen för att ta i hand och hälsa. Han kom fram till mig. Studsade. Trevade efter ord. Fann sig. Sade: "Precis som i Afrika!".

Jag vet att han menade väl. Men jag flinade i många år åt det. Jag drar lite på mun än i dag, även om jag nu är mer benägen att läsa in välvilja i det han sade.

Jag önskar att människor slutade uppröras över något som faktiskt är helt naturligt. Jag drar mig lite för att använda de orden eftersom de så lätt kapas av människor som minsann vet hur saker är när det är naturligt, och de oftast menar att det naturliga är rabiat reaktionära åsikter. Men amning är en så smart lösning, håll med om det. Tänk om folk kunde förundras lite mer över det som är bra, sluta hitta på problem och bry sig mer om sina medmänniskor på ett schysst sätt. Tänka snällt i stället för att hitta fel, exempelvis. (Supersvårt. Jag tränar varje dag och misslyckas ofta, men jag ger mig inte.)

tisdag, mars 12, 2013

Fördumning

UNT:s förstasida idag: Idag inleds påvekampen. Sic.

Förlåt en dum fråga, men vad är det? Är det ett till tävlingsprogram i TV där mer eller mindre kända människor skall tävla om att bli valda till påve? Har lite svårt att se hur tävlingsgrenarna skulle vara tillräckligt rafflande för att fånga publikens intresse, men producenterna har kanske lagt in en liten twist. Möte med kurian - plötsligt börjar det brinna i en kardinals kaftan. Vem släcker snabbast?

Jag blir så trött att jag blir alldeles nere. Snacka om infantilisering och fördumning. Som när varje tidning nu för tiden benämner en person med psykisk sjukdom som psyksjuk. Psyksjuk var ett ord som de tuffa tjejerna och killarna i min klass slängde omkring sig på högstadiet. "A men du ä ju heeelt psyksjuk".

Påvekampen. Geez. Fast det är klart, om man har läst Dan Browns Änglar och demoner (det har jag, tyvärr) är det lätt att få uppfattningen att den som är kandidat till påvestolen måste kunna hantera helikoptrar, fallskärmar, jetpacks, you name it, och kunna ta enormt mycket stryk (fysiskt) utan att knäa.

fredag, mars 08, 2013

Vanlig skoldag



 Tönnes klass har drama en stund varje dag. Just nu håller de på med Pippi Långstrump - som synes! Det verkar som att de får byta rollkaraktärer med varandra, vilket förklarar varför Tönnes har peruk en dag och keps en annan


Fjärilar på hjärnan

Jag har lekt på förmiddagen. Av en anledning som tar för lång tid att förklara och dessutom är ointressant, fick jag för mig att jag skulle använda ett ritprogram jag har för att göra fjärilsbilder. Jag är inte kompis med Inkscape så det blev förstås väldigt taffligt och utan kunskaper om vad verktygen egentligen kan användas till. Lång tid tog det också, men jag är ledig idag så det gör inget. Jag är mest stolt över den sista fjärilen för den var lite meckig att få till. Fick klura en stund.

Jenny presenterar: My Little Butterfly-konceptet.
My Little Fairy Butterfly
My Litte Dairy Butterfly


My Little Hairy Butterfly

My Little Scary Butterfly



torsdag, mars 07, 2013

Ord och sånt

Innebörden av ett ord kan uppfattas olika. Ibland beror det på att en person aldrig har fått veta vad ordet syftar på och felanvänt det hela sitt liv. Ibland beror det på individens egna värderingar. Och när det är som roligast kan man leka med innebörden och hitta på helt nya spännande nyanser och betydelser, men det bygger faktiskt på att man från början vet vad ordet står för.

Jag har ett bra exempel på när människor uppfattar ett ord olika. Sommaren 2011 frågade tre personer mig under samma dag hur jag tolkar ordet "förtjänar".  För mig är det ett neutralt ord vars slutgiltiga betydelse ges av sammanhanget. Om någon säger: "--- och nu har hennes hund blivit överkörd till råga på allt, hon förtjänar inte det här" är det uppenbart att man anser att personen i fråga är värd ett bättre öde, så att säga. Om man däremot säger"--- född med silversked i mun, är en taskig typ och nu vann hon till råga på allt högvinsten på en Trisslott, det förtjänar hon inte" så menar man att den personen faktiskt inte har gjort något för att få (förtjänat) det goda som har tillfallit henne. Tycker jag. Men diskussionen lever säkert vidare!

Före jul hade Sigvard med hem från skolan den tidning som mellanstadieeleverna ger ut en gång per termin. Han hade själv bidragit med två bokrecensioner och ett faktastycke om ugglor. Jag läste nöjt. Studsade inför slutet av en av recensionerna. Sigvard skrev att boken var fantasifri. Jag visste att han hade tyckt mycket om den boken och begrep med en gång hur han hade tänkt. Fri fantasi, tänkte han. Låta fantasin flyga och spela fritt. För en gångs skull tvekade jag inför att agera språkpolis. Kunde jag säga att det var fel när det var så tydligt vad han menade i sammanhanget? Till sist berättade jag i en "ingenting-särskilt-ton" att man vanligtvis använder fantasifri för att benämna något som är torrt och verkligen utan fantasi. Jaha, sade han. Var tyst en stund och sade sedan att han undrade varför hans lärare inte hade hjälpt honom och talat om det för honom. Det tänkte jag med. Men. Sagda lärare är en mycket fin pedagog och människa som har sin styrka i andra ämnen än svenska språket. Jag får hjärnblödning av veckobreven och tycker att det är jobbigt att det är hen som skall undervisa min son i svenska, men jag vet att Sigvard kommer att lära sig ändå. Från oss här hemma som är över honom som hökar. Dessutom tänker jag välvilligt att om man skall läsa 20 elevers bidrag till skoltidningen (ggr två eller tre eftersom de flesta lämnat mer än ett bidrag) så blir nog skallen sakta förvandlad till en gröt oavsett hur skarp lingvist man är.

Eller så lät läraren det passera av exakt samma skäl som jag tvekade att rätta Sigvard: att man kan se det som en lek med ord. En produkt av den fria fantasin.

Jag tycker att det är så spännande med ord.

onsdag, mars 06, 2013

Finaste kortet

Agneta Holmgren
Min mamma tecknar så trevligt. Jag har alltid blivit glad när jag har sett hennes teckningar. Som hennes illustration på receptet till det som vi inom familjen kallar studslimpa - en humörhöjare. Mamma säger att hon väntar på att jag skall skriva en barnbok som hon kan illustrera, men hon kommer tyvärr att få vänta förgäves. Men om någon annan skriver vet ni var illustratören finns, nämligen i Umeå.

Kortet till höger fick Björn på födelsedagen. Det ser skumt ut eftersom jag har fotograferat det (scannern har ingen lust att samarbeta med min Mac helt plötsligt). Originalet har inte en jätteskugga.

tisdag, mars 05, 2013

Ego

Trött. Andra körövningen i rad som jag konstaterar att jag sjunger sönder mig på Poulencs g-durmässa. Erfarenhetsmässigt vet jag att när det är specifikt stycke som jag blir trasig av så beror det att jag gör fel. Men jag vet inte vad! Jag tycker att jag andas, slappnar av och mår allmänt bra - ända tills jag är så trög i halsen och liksom bara bränger fram tonerna och allt är helt fel. Blir så ledsen av att jag inte kan få instrumentet att funka. Det raserar min värld att bli påmind om att jag faktiskt inte kan.

I halvlek var det årsmöte för kören vilket kändes bra för då behövde jag inte lida av hur illa jag sjöng. Jag inledde mötet eftersom jag tills för en timme sedan var ordförande för körens styrelse. Hade kallt räknat med att någon annan skulle utses till mötesordförande och var helt oförberedd på tystnaden som inföll vid val av just den posten. Jag velade kort och beslöt sedan att ta mig samman och leda mötet. (Mötesräv, ju.)

Och nu är jag så less på mig själv. När jag är mycket trött och nere men tvingas att ryka upp mig inför något speciellt, då slår jag över. Jag blir en faslig spelevink. Jag gillar det inte men verkar inte klara att hitta något slags normalläge. Efteråt mår jag som jag gör nu. Skäms. Jädra apkonster, liksom.

Men ok, då gör jag lilla övningen, då. Räkna något bra.
- Tönnes garvade hela vägen från taxin och hem in i lägenheten när han kom hem från skola och fritids idag.
- Alva kom och åt kvällsmat och stannade och pratade med brorsorna.
- Björn hade köpt semlor.
- Jan var snäll nog att säga att han gillade min humor (apropå mitt sätt att leda körens årsmöte ikväll). Han är snäll, Jan.

måndag, mars 04, 2013

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Nu är det riktigt illa när Jenny citerar Per Gessle...

alla bilderna är tagna av min pappa vid olika tillfällen.

Liten fin dalahättetös i början av år 1994.


Vinterbesök hos mormor och morfar i Vindeln. Sent i december 1994 eller början av januari 1995.

Leker i rutschkanan i lilla lekparken som låg precis vägg i vägg med Arken.
Några veckor innan vi fick veta att Samuel var sjuk. September 1996.
Ute med mormor och morfar. Samuel inlåst på infektionsavdelningen. Våren 1997.


Bakom mina solglasögon kan jag va mig själv
Inte längre lillasyster utan bara storasyster. Ulleråker, troligtvis våren 1999.

Att skiljas är att dö en smula

Vad är det för fel på mig? Jag bara gråter och gråter. Det här är ju något bra och naturligt som sker; nittonåringen flyttar hemifrån. Hon flyttar inte ens långt eftersom hon är kvar i stan. Ändå rinner det utför kinderna och näsan fylls med snor.

Kanske beror det på att hon är min enda dotter. Kanske beror det på en latent och överdrivet stor separationsångest som bottnar i att vi förlorade Samuel. Eller så beror det på att hon är så fantastisk. Oavsett vilket lämnar hon ett stort tomrum efter sig.

När Justus fick klart för sig att det var nu hon flyttar behövde han inte tänka många sekunder innan han sade ja till mitt förslag om att åka med Alva och hennes bästa vän och hjälpa till att bära in grejerna till Alvas rum på Arken. Sigvard har burit lite han också. Tönnes säger inget. Jag tror att det blir svårt vid sängdags för oss alla som är kvar ikväll.

En tröst är att lika konstigt och jobbigt som det känns ikväll, lika naturligt kommer det att vara om bara någon vecka. Livet går vidare. Men nu måste jag gråta en stund till.

lördag, mars 02, 2013

En annan hjälte

Eller hjälte och hjälte. Men Stanford har en liten speciell hörna i mitt hjärta. I lagom doser gör hans musik mig glad. Den påminner mig om min ungdoms inbitna anglofili.

Bild från St Patrick´s cathedral, Dublin. De hade en egen lite musikvrå där bland annat denna plakett till minne av kompositören Charles Stanford satt.

Så här kan man också se det

Fallna hjältar, alltså. Här ser ni ett monument över en riktig hjälte, åtminstone om man skall tro skriften. Nån snubbe säger där att om han hade tio söner skulle han önskat att de alla lika glatt som Thomas hade offrat livet för - , ja, vad har han dött för egentligen? Han dog i Afghanistan. I ett krig som, om jag inte minns fel, var ett av Englands typiska nu skall vi se till att bevara vår imperium intakt och tvinga vår överlägsna civilisation på de underutvecklade infödingarna för det är the white man´s burden, minsann. Och så gör vi pengar på det. Yay.

Men hjälte, det var han. Vad vet jag. Han kanske var supertrevlig. Han kanske egentligen ville umgås med infödingarna och se dem som människor. Eller så var han den stereotypa soldathjälte som minnesstenen säger.

Alla dessa döda hjältar

 Bilder från min spatsertur i St Patrick´s cathedral i Dublin. Som svensk med många långa år av fred i ryggsäcken reagerar jag ofta när jag är utomlands på gravar och minnesmärken över fallna soldater. Framför allt gäller det första och andra världskriget eftersom de fortfarande så att säga finns i mannaminne. Det blir så tydligt vad Sverige klarade sig undan när jag ser gravarna.

I St Patrick´s finns det många minnesmärken över soldater som har fallit i krig som England deltagit i. Även irländska soldater förstås, innan Irland blev självständigt. Jag har svårt att se det ärorika i krigen i Burma och Kina, det måste jag säga. Men mänskligt lidande och personligt mod är förstås något att minnas och det gör det svårt för mig. Det lyfter fram hela problemet med frågan om det finns något som är värt att dö för. Jag har inget svar trots åratal av grunnande. Jag anser fortfarande att det sanktionerade dödandet som sker i krig är absurt. Men jag tror mig också veta att när vi människor tvingas se våra barn, syskon och vänner dö på grund av en konflikt, då måste vi ha en mening. Vi uppfinner den om inte annat eftersom det inte går att stå ut med att så många döda skulle vara helt onödiga och inte ledde till någonting alls.

Jag strosade runt och begrundade. Många döda. Alla utmålade som hjältar. Och det var de väl. På sitt sätt. Att jag, över hundra år senare tycker att det är äckligt att strida för Englands möjligheter att pumpa in opium i Kina, till exempel, det beror ju att jag tänker på ett annat sätt. Jag är inte så kolonial av mig.