lördag, mars 02, 2013

Alla dessa döda hjältar

 Bilder från min spatsertur i St Patrick´s cathedral i Dublin. Som svensk med många långa år av fred i ryggsäcken reagerar jag ofta när jag är utomlands på gravar och minnesmärken över fallna soldater. Framför allt gäller det första och andra världskriget eftersom de fortfarande så att säga finns i mannaminne. Det blir så tydligt vad Sverige klarade sig undan när jag ser gravarna.

I St Patrick´s finns det många minnesmärken över soldater som har fallit i krig som England deltagit i. Även irländska soldater förstås, innan Irland blev självständigt. Jag har svårt att se det ärorika i krigen i Burma och Kina, det måste jag säga. Men mänskligt lidande och personligt mod är förstås något att minnas och det gör det svårt för mig. Det lyfter fram hela problemet med frågan om det finns något som är värt att dö för. Jag har inget svar trots åratal av grunnande. Jag anser fortfarande att det sanktionerade dödandet som sker i krig är absurt. Men jag tror mig också veta att när vi människor tvingas se våra barn, syskon och vänner dö på grund av en konflikt, då måste vi ha en mening. Vi uppfinner den om inte annat eftersom det inte går att stå ut med att så många döda skulle vara helt onödiga och inte ledde till någonting alls.

Jag strosade runt och begrundade. Många döda. Alla utmålade som hjältar. Och det var de väl. På sitt sätt. Att jag, över hundra år senare tycker att det är äckligt att strida för Englands möjligheter att pumpa in opium i Kina, till exempel, det beror ju att jag tänker på ett annat sätt. Jag är inte så kolonial av mig.



Inga kommentarer: