måndag, mars 04, 2013

Att skiljas är att dö en smula

Vad är det för fel på mig? Jag bara gråter och gråter. Det här är ju något bra och naturligt som sker; nittonåringen flyttar hemifrån. Hon flyttar inte ens långt eftersom hon är kvar i stan. Ändå rinner det utför kinderna och näsan fylls med snor.

Kanske beror det på att hon är min enda dotter. Kanske beror det på en latent och överdrivet stor separationsångest som bottnar i att vi förlorade Samuel. Eller så beror det på att hon är så fantastisk. Oavsett vilket lämnar hon ett stort tomrum efter sig.

När Justus fick klart för sig att det var nu hon flyttar behövde han inte tänka många sekunder innan han sade ja till mitt förslag om att åka med Alva och hennes bästa vän och hjälpa till att bära in grejerna till Alvas rum på Arken. Sigvard har burit lite han också. Tönnes säger inget. Jag tror att det blir svårt vid sängdags för oss alla som är kvar ikväll.

En tröst är att lika konstigt och jobbigt som det känns ikväll, lika naturligt kommer det att vara om bara någon vecka. Livet går vidare. Men nu måste jag gråta en stund till.