tisdag, mars 19, 2013

Den snällaste

Jag letade efter en specifik bild i ett album som hamnat på mitt arbetsrum. Jag hittade inte den, men väl många andra bilder som jag reflekterade en stund över. Och så såg jag den här bilden. Det är en bild på Erik Olsson. Han står och serverar varm glögg en Tjugondedag Knut i början av 1980-talet. Erik serverade glögg på Vaksala torg i samband med dansen kring granen i många, många år. Ett år stod jag tillsammans med honom. Höll på att frysa rumpan av mig trots flera byxlager. Erik var tålmodig och klagade inte.

Erik var en mycket snäll människa. Och så var han värmlänning. Berättade gärna värmlandshistorier som var rätt tråkiga, men jag log alltid brett när han kom till poängen för han var så genomsnäll. Ibland tyckte jag att hans ögon såg vemodiga ut.

Erik var hustomte på Arken en period. Om en brandvarnare behövde sättas upp eller någon liten grej repareras så var det Erik som kom. Vi vattnade blommor åt Erik två somrar när han var på semester i Värmland. Det kändes bra att få göra en liten gentjänst. Han hade oftast med sig någon liten leksak eller mjukdjur till barnen när han kom med verktygslådan. De hade han skaffat på IOGT-NTO-föreningens julmarknad, och jag tror att han samlade på sig ett litet lager just för att kunna ge till barn. Han fick inga egna barn, men hade syskonbarn, och säkert var det i fler familjer än vår som Erik gladde barnen med någon lite sak när han tittade förbi.

Jag uppfattade Erik som om han tillhörde en annan generation än den han faktiskt gjorde. Han verkade lite äldre, på något vis. Gabardinbyxor, nylonskjorta med undertröja. Förbindligt artig.

Jag fick ett telefonsamtal på arbetet en dag för 9 år sedan (måste det vara, eller minns jag fel...). Det var Tore som ringde från Stockholm och saknade Erik, som skulle ha varit på plats och låst upp lokalen vid Klara Södra på morgonen. Han gick inte att nå via telefon. Erik var plikttrogen så det faktum att han uteblivit räckte för att skapa oro. Vi drog igång en sökkedja. Någon timme senare visade det sig att Erik hade blivit hittad där han fallit ihop i ett motionsspår. Hjärtat, förstås.

Erik kan beskrivas som den evige ungkarlen (trots en del dambekanta genom åren). Som ensam. Han kan också beskrivas som en människa med en stor vänkrets som alla sörjde honom mycket. Vi var många som kom till minnesstunden som ordnades för att byta Erikminnen med varandra. Han begravdes i sitt älskade Värmland.

Erik har varit borta i många år, men det händer fortfarande att jag kan leta efter honom i folkmängden vid större IOGT-NTO-sammanhang. Och så kommer jag ihåg. Blir lite ledsen men minns sedan en blå, mjuk liten igelkott som Erik hade med sig åt Samuel och Alva. Vi minns.


Inga kommentarer: