fredag, mars 22, 2013

Till min ledare

Jag är en inbiten körsångare. Först trallade jag i skolkörer, men det som satte sprutt på min körbana var när jag blev meddragen till ungdomskören i kyrkan hemma i Hallstahammar, St Lars. Nu sjunger jag i Uppsala domkyrkokör. Det har jag gjort sedan jag var nitton år. Vi är en kör som har höga ambitioner, och det är tack vare en man och hans vision: Milke Falck, vår ledare sedan 1993. Först som vikarie, sedan på full tid.

Under årens lopp har vi sjungit skiftande repertoar. Eftersom vi är en kyrkokör och har ett uppdrag att medverka i kyrkans mässor och gudstjänster är det i princip enbart sakral musik vi jobbar med. Men eftersom det mesta av den riktigt goda musiken genom århundradena har skrivits för sakrala ändamål missar vi inget. Tvärtom har vi många saftiga plommon att plocka. Musikstilarna däremot, har varit blandade. Vi har gett oss på en hel del genrer som inte har känts helt självklara alla gånger, men vi har aldrig backat. Till stor del beror det förstås på att vi körsångare även lyssnar på annan musik än den vi sjunger. Det är många år sedan jag lade synthluvan på hyllan och något popsnöre har jag aldrig varit, men det finns oförlösta sångardrömmar hos mig som kretsar kring det rockigare, det poppiga och det jazziga. Förmodligen hos mina körkompisar också. Därför är det lite roligt ändå att få vara med när DUM (domkyrkans ungdomsmusik) gör sin Dark side of the dome. I år var det musik av The Killer och Michael Jackson som gjordes. Och vi var med. Milke spelade rockorgel.

Den officiella snyggo-bilden. 
Men inte skulle vi själva direkt kliva fram och säga "nä, hör ni, nu gör vi en popkonsert va?". Det är Milke som inte har backat inför utmaningarna. Milke, vår maestro. Vi har sett honom som storbands-Milke, jazz-Milke, och även som pop- och rock-Milke. (I en del dåliga stunder även som Il Duce.) Vanligtvis är det den klassiska musiken eller nutida så kallad konstmusik som han och vi är bäst på. Det är där han kan se mycket lycklig ut när allt stämmer.

Man blir lätt hemmablind. År efter år med en lysande kördirigent. Det blir slentrian och vana. Då och då dyker dock insikten upp i skallen. Vilken tur vi har.  Tack, Milke.

Inga kommentarer: