lördag, mars 23, 2013

Uppfostringsmetod jag helst vill se lika död och försvunnen som dronten

Idag har jag varit på en verkligt lyckad tillställning. IOGT-NTO-distriktet arrangerade en knytkonferens. Jag tycker det blev en kanondag där alla var generösa och bidrog, oavsett om man själv höll i ett pass eller inte. Det enda jag inte gillade var min hastigt påkomna femminutare om körsång. Jag missade att framhålla hur bra man mår av att sjunga och de hälsorön som faktiskt finns om detta påstående. Blev mest pladder. Men det var bara fem minuter så ingen tog skada. Ett av de sista passen handlade om barnaga, utifrån Linus personliga aha-upplevelse under en resa till Nya Zeeland.

Jag tänkte vidare sedan. Sverige var det första land i världen som förbjöd barnaga. Året var 1979. Jag var elva år och tillräckligt gammal för att uppfatta att man talade om detta, och att alla vuxna verkligen inte höll med om att förbudet var en bra sak. Men i min familj var det en icke-fråga eftersom jag och mina syskon aldrig blivit slagna. Det var mest en konstig grej att det fanns föräldrar som slog sina barn.

Jag vet inte riktigt hur det låg till för mina föräldrar när de vara barn, men av deras berättelser sluter jag mig till att det förekom ytterst sparsamt om det ens förekom. Mamma berättade när jag var liten om att hennes morfar en gång smiskade henne och var jätteledsen efteråt, så det verkar varit ett undantagsfall. Pappa å sin sida hittade för flera år sedan ett gammalt album som min farmor hade fått när pappa var baby. Det var ett sådant där "barnets första år"-bok där det fanns plats att fylla i när barnet satt upp första gången, plats för hårlock, första tanden, fotavtryck och annat. Och så fanns det en sida där det stod "Min första aga fick jag:_______ ". Efteråt fanns det plats att fylla i orsaken till denna första aga. Farmor hade inte fyllt i det. Skönt, tycker jag. Cred till farmor.

När jag tänker på det albumet och det där med den första agan blir jag illa berörd. Främst av det lite hurtiga tonfallet. En tidsanda där man nästan glättigt berättar om att nu fick lillen smisk och raskt lärde sig att inte vara trotsig. Som om det vore något gulligt, något att berätta om för andra vuxna med ett roat tonfall. Jag minns fler och fler berättelser ur litteraturen som går ut på att jobbiga barn får sig ett kok stryk, genom detta får respekt för den som slagit och sedan varit som en omvänd hand. Det är ett tankesätt som är mig så totalt främmande. Jag har inte blivit slagen som barn. Jag har inte slagit mina barn. Ändå har ingen av oss blivit huliganer. Det går tydligen att uppfostra barn utan våld. Det går att prata med sina barn, bete sig schysst och visa omtanke och på det viset få telningarna med på noterna. Förståelse och respekt är grunden till samarbete. Jag tror inte att det går att hota folk till att lyda hur länge som helst, heller. Och vem skulle vilja ha det så?

Mål: alla länder skall förbjuda barnaga. Nu.

Inga kommentarer: