tisdag, april 30, 2013

Jag är ett vindskydd

Vi tog oss till Engelska parken för att lyssna på gosskörens herrar som sjöng traditionella vårsånger för manskör. De är mycket duktiga, och att det då och då blev lite spännande tonartsblandningar beror mer på omgivningen och blåsten än på dem. Tönnes var så nöjd. För det första träffade vi Alva där, för det andra fick han ha oss vuxna helt för sig själv. Det tycker han om. Han blev så ovanligt kelen och ville mest stå och kramas med mig hela tiden. Efter en stund förstod jag att det till viss del berodde på att han otrivs när det blåser, så han sökte helt enkelt lä hos mig.

Orsaken är strunt samma, det var mysigt. Han var dessutom kelig på riktigt och ville hela tiden pussa mig vilket jag försökte undvika eftersom jag hade Ruby Tuesday med mig ut (jag hade målat läpparna knallröda med färgen som heter just Ruby Tuesday). Till sist petade han på min mun och tittade fascinerat på sin röda pekfingertopp. Någon gång växlade han till Alva och Björn för att kela med dem, men han återvände till mig. Jag har sällan varit med om att Tönnes så tydligt har valt just mig, så det mer för mig än vad man kan tro. Stod där med armarna om min store, lille pojk och blundade medan sången gjorde mig glad. Det var en bra stund.

Synd att allt gick åt skogen en stund senare. Det var inga goda känslor jag hade med mig hem. Jag ser framför mig tjugoåringen som dreglande stod lutad mot en husvägg och var helt borta i ögonen. Hon hade kissat ner sig, kräkts och spillt vätska över sig. Klockan var halv tre på eftermiddagen. Jag ville bara tillbaka till sången och kramarna i Engelska parken. Önskade hett att det inte fanns någon j-a alkohol.  Tänkte på hur jag hade agerat vindskydd åt Tönnes och ville vara ett vindskydd för alla som vinglade eller mådde dåligt av andra orsaker. Stoppa hela staden innanför tröjan och skydda människorna.

Vi for hem. Till min femtonåring som ledsnat på valborgsfirandet i staden redan strax före klockan ett och åkte hem igen. Idag behövde han inte mig som vindskydd, men jag tänker alltid finnas där så att han kan komma i lä om han behöver.

Valborgskval

Valborg i Uppsala är inte riktigt likadan som i övriga landet, även om jag tror att firandet har börjat inspirera andra städer till ett större uppmärksammande av dagen. Valborg är studenternas högtid, även om det också tänds majbrasor om kvällarna där barnen springer runt och fascineras och i smyg försöker kasta in flera hittade saker i elden. Valborg i Uppsala kan vara riktigt, riktigt kul för alla, även om man inte är student. Det är roligt att se forsränningen och gissa hur många ekipage som kommer att kantra innan slutstationen vid Islandsfallet, för att bara ta ett exempel. Det är trevligt med ett glatt folkmyller.

Men delar av firandet är mindre kul. Ni kan ju gissa vad. Inte blir det bättre av att Uppsala kommun sedan alldeles för många år ger även grundskoleeleverna fylleledigt så stan kryllar av fjortonåringar. Som tyvärr för ofta har ölburkar i händerna. Motiveringen till ledigheten är att det ändå fattas minst en tredjedel av eleverna på lektionerna den sista april. Visst. Med det resonemanget kan vi lika gärna ge ungarna ledigt veckan innan skolan slutar eftersom ingen kommer idas gå dit, särskilt inte om slutbetygen är satta. Och då kan vi förresten ge dem ledigt hela maj. Äh, vi slopar hela vårterminen.

Det är ju inte så att det fattas lov under vårterminen i den svenska skolan. Det är sportlov, påsklov, längre ledighet kring Kristi Himmelsfärds helg, det är första maj (och i Uppsala alltså även valborg, det här året även kvalborg dvs dagen innan valborg) och det är pingsten.

Trots det överdrivna drickandet under valborgsfirandet har jag ändå släppt iväg äldsta ungen ner på stan när hon var tonåring utan större bekymmer. Nu är hon vuxen, och mina "utan större bekymmer" borde ha flyttats över till näst äldste ungen. Som nu är femton år och nere på stan med några klasskompisar. Men jag är så orolig! Jag förstår inte varför. Denna min son har aldrig gett mig anledning till oro på det viset. Han är klok och sansad även om han är fruktansvärt tankspridd. Jag tror att han klarar att hålla sig undan från de värsta slagsmålen om det nu skulle utbryta sådana. Ändå mal en irriterande röst inuti mig: Håll koll på din tonåring. Håll koll. Så nu har jag gjort det genom att skicka honom fyra sms under förmiddagen. Alla med budskapet att han får göra i princip vad han vill bara han talar om var han befinner sig och med vilka han är. Han har svarat på två av meddelandena. Jag vet att han fattar. Varför slutar jag inte oroa mig, då? Var kom det här ifrån?

Kval.

måndag, april 29, 2013

Packa kappsäcken

Sigvard är medbjuden ut till "J:s land", som vi säger, över valborg och första maj. Han är jätteglad och tänker inte låta sin alltmer besvärande förkylning stoppa denna tripp. Jag påminde honom om att packa för en stund sedan. Han satte igång. Jag var där och tjatade om att han skulle packa ner regnkläder och stövlar eftersom det kan bli ruggigt kallt tidiga vårar ute vid kusten. Han gick motvilligt med på det. Jag tog fram en fleecetröja som jag också hade honom att trycka ner i väskan, och sedan var jag lugn.

Plötsligt insåg jag att det var längesedan jag såg över barnens packningar (utom Tönnes). De har klarat att packa själva till läger och resor länge nu. Jag gör mina nedslag för att kolla, och nästan alltid har de redan lagt ned det jag frågar efter på mitt oroliga hönsmammavis. Det är nyttigt att bli påmind om det faktum att även om mina barn behöver mig, så reder de sig själva väldigt bra också.

Alva fick följa med sin bästis M till Guatemala när hon var elva år. De skulle vara där hos M:s mormor och morfar och övriga släkt i fem veckor. De flög dit själva, förstås med assistans från flygbolaget vid flygningen (som innefattade ett byte av flyg i USA). Jag tvivlade aldrig på att Alva skulle klara det. Och den kvällen packandet satte igång, då kom jag in till min unge för att hjälpa till bara för att upptäcka att hon hade packat klart redan. Min kontrollfrågor fick lugnande svar.  Själva vistelsen i Guatemala, då? Jo, efter två veckor kom det något samtal om att hon längtade hem något gruvlig. Men även det gick bra till slut.

De reder sig. Det känns bra att veta.

söndag, april 28, 2013

Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning

Vi sjöng i högmässan idag. Vi testkörde tre låtar från det program vi avser att framföra i domkyrkan den 19 maj (välkommen). Episteltexten var 1 Joh 3:18. 

Jag kom genast att tänka på när Tönnes och hans pappa var affischpojkar när Svenska kyrkans unga gjorde en kampanj för många år sedan med hänvisning till just den bibeltexten. Älska med handling och sanning. Så självklart - och ändå så svårt, tyvärr.

Den förnämlige fotografen heter Anders Tukler. Den första bilden var den som användes till affischen. Den andra är bara söt!



Drumla, drumla lilla humla

Nu är den sköna tiden då här då vi har sovrumsfönstren på glänt under nätterna. Ibland går jag upp och stänger det när galna fåglar drar igång och väcker mig vid tretiden på morgonen, men oftast får det stå öppet och släppa in luft, röster från nattflanerare, brummandet från nattbussar och ibland regnmättade och svala fläktar. Tyvärr kommer det också in getingar om det är en sådan sommar. Det förvånar mig att getingar flyger så högt, men det gör de uppenbarligen. Hittills har vi dock klarat oss från getingbesök och jag håller tummarna för att det är en stickfri sommar i år. Däremot kom inte mindre än två humlor inzummande i morse och irrade omkring fångna bakom gardinerna. De lät så mycket att jag vaknade. Dumskallar. Inte fattade att de skulle ta sig ut samma väg de kom in, så Björn fick kliva upp och fösa ut dem igen.

Just humlor räddar jag dock gärna. Getingar försöker jag ha ihjäl så fort som möjligt. Fråga mig inte varför jag är öm i sinnet gentemot det ena flygfät och mordiskt inställd mot det andra, det bara är så. Företeelsen hamnar i den stora kategori som omfattas i meningen "livet är inte rättvist".

fredag, april 26, 2013

Fredagsdricka

Säga vad man vill, men jag är inte den som bangar för nya smaker. Så när Björn och Sigvard kom hem från fredagshandlingen medförande en speciell fredagskvällsdricka till mig var jag genast beredd att prova. Jag inledde med att spruta halva innehållet i flaskan över mig och vardagsrumsbordet, och en omisskännelig lukt av choklad spred sig. Jag luktar fortfarande choklad om höger arm eftersom jag inte orkar duscha ikväll. Om smaken säger jag inte så mycket, det är bäst. (Om bilderna är suddiga beror det på att de är det.)



Nja. Inte min likör, direkt.

James Dean


Är detta James Dean, eller möjligen en ung Elvis? Nej. Det är min son Tönnes.

onsdag, april 24, 2013

Sådant jag inte begriper, nr 145 på den långa listan

Människokroppen. Vår syn på den ändras beroende på vad vi har i tankarna. Ibland är kroppen ren funktion, ibland är den sexualiserad, ibland är den ytligt sett måttet på vårt människovärde. Det är egentligen inte konstigt att vi betraktar kroppen som något mer än det rent biologiska. Men det finns en hel del som jag inte förstår.

En människokropp. En torso. Utformad för någon sorts funktion. Både män och kvinnor har bröstmuskler och bröstvårtor. En kvinnas bröst är större och har utvecklats för att kunna ge di, det vill säga för att kunna ge föda åt nyfödda människor. Släktets fortlevnad och allt det där. Kvinnobröst är samma sak som mat. När blev de en sexuellt laddad kroppsdel, som är den kroppsdelen framför alla att gå igång på? Och varför är inte mäns bröst objekt - eller för att säga det med ett annat ord, sexualiserade? Jag tycker att det vore mer logiskt om mansbröst betraktades med lust i blicken, just för att de verkligen inte har någon som helst koppling till spädbarn och givandet av näring.

Är det inte lite sjukt på något sätt? När övergår den heterosexuella pojken från att uppfatta ett kvinnobröst som mat och trygghet till att se det som något som sänder sexuella signaler? Om jag skulle leka Freud en stund nu så är svaret givetvis att alla män längtar tillbaka till sin mamma, och med Freuds inställning till förträngd sexualitet innebär det också att alla män i hemlighet vill ligga med sina mammor. Men ursäkta mig, jag köper inte det. Doktor Freud, jag hävdar att det finns stora skillnader mellan en människas behov av närhet och värme, och människans sexualdrift. Det är skillnad mellan de känslor man har för sin förälder och de man har för sin partner.

Jag kom av mig lite. Nu är jag tillbaka på spåret. Jag funderar på när i historien kvinnobröst blev sexuellt laddade. Hur gick det till? Från mat till sexsymbol? Jag upprepar från inledningen att visst är vår kropp mycket mer än bara funktion, och i fråga om amning även närande, det har jag inga problem med att förstå. Men jag begriper banne mig inte varför inte mäns bröst har samma status som sexuellt upphetsande. Som med mycket annat tror jag att det är en social konstruktion, den där föreställningen om att det första en man (alla män, utan undantag) ser hos en kvinna är hennes bröst och att det är den i särklass mest intressanta kroppsdelen när det gäller att väcka lust. Är det någon som vet? Någon som känner till idéhistorisk forskning i ämnet?

Hur det ligger till hos varje enskild individ är en annan femma. Vi tänder på olika saker. Det jag undrar över här är den övergripande normen. Eller masspykosen, beroende på hur man ser det.

tisdag, april 23, 2013

Regn

Idag är det en väderlek som jag tycker är besvärlig. Det regnar. Det är fortfarande kallt. Jag kan inte ta min tjusiga regnkappa eftersom den är för tunn och det krävs lite för många lager under för att få upp värmen för att det skall funka resten av dagen. Min tunnare vinterjacka åker på igen, och genomblöt men hyfsat varm kom jag fram.

Men snart är det varmare och då kan jag ta på min prickiga regnrock och tycka att det bara är trevligt att känna regnet droppa nedför näsan. Och inom mig sjunga Povel Ramels "Regn, regn, regn".

måndag, april 22, 2013

Se på din vardag som ett konstverk

Vardagsrumsbordet belamras fem minuter efter att jag har städat av det. Det minskar min lust att plocka undan, men nu är det snart dags igen. Lägg märke till hur en julgranskula dekorativt ligger ovanpå en fin värmeljusstake som jag fått av min lillebror. Det blir alltid något julpynt över som har trillat ner från julgranen och inte kommer med i lådan som bärs upp på vinden efter slakten av granen för att sagda pryl har legat gömd under en fåtölj. När jag hittade den kvarglömda (eller kvargömda) kulan gick jag givetvis inte upp med den till vinden, vilken normal människa gör något sådant? Istället gjorde jag det som varje förnuftig person skulle göra och fixade en installation. Installationen har fått stå kvar under de städryck som har inträffat efter jul. Möjligen plockar jag bort den till midsommar.

Om man tittar närmare på kulan ser man fotografens spegelbild. Tänk så bra. Nu kan kriminalteknikerna avgöra exakt var jag satt och vad jag gjorde sekunderna innan mordet begicks.

Tvära kast

Jag har varit ledsen och fundersam sedan igår kväll över Anna-Lena Lodenius text "Hur man begraver en levande sångerska". Och ja, jag vet vem den handlar om. Nej, jag tror inte att det är en svartvit situation där hennes barn är monster och vårdpersonalen hjärtlösa typer, men mycket verkar konstigt. Jag har tänkt mycket på Alzheimers. Det jag vet i andra hand efter att ha på håll ha upplevt hur svårt och tungt det är för de närmast anhöriga. Mitt beslut om att om någon i min närhet får Alzheimers så skall jag inte isolera honom eller henne, för även människor som har glömt allt och kan vara förvirrade och aggressiva och störtjobbiga behöver få lukta på gräset och blommorna och känna en hand mot sin kind. Till sist min rädsla för stora A, som vi kan kalla det. Jag är rädd att jag själv skall drabbas. Att någon närstående skall bli det. Framför allt är jag rädd att Tönnes skall få det eftersom Alzheimers ingår i den glada parad av sjukdomar och problem som kan drabba en person med Downs syndrom med något högre frekvens än hos befolkningen i övrigt.

För en stund sedan slutade jag grubbla över Alzheimers och övergick till att gnugga händerna över en kupong med saftig rabatt på frisörbesök. Jobbet har fått erbjudandet från en salong som har upptäckt att det där med att byta lokal från dyr hyra i Svava till kanske något billigare lokal längs med Kungsgatan kom tillbaka för att bita dem någonstans. Det är nämligen ingen som direkt strosar utmed Kungsgatan efter korsningen Bangårdsgatan/Kungsgatan och vidare ut mot Kungsängsleden. Där är bara oväsen, avgaser, buller, bilar och bussar. 78% får vi på priset. Jag tänker gå dit. Möjligen tänker jag på Alzheimers igen när jag sitter i salongen. Det är till och med troligt. Men jag blev uppiggad och distraherad från livets elände en stund när jag började planera besöket till denna exklusiva salong.

Så fungerar vi. Från djup till yta. Från höjder till svarta avgrunder. Studsar fram och tillbaka som om vi satt fast i ett bungy-rep.

lördag, april 20, 2013

Mitt överbett & jag

Jag läspar ibland. Oftast sker det när jag är trött och okoncentrerad, eller har väldigt ont i huvudet. Läspningen finns där på grund av mitt överbett. Det är inte att leka med, men en gång var det ännu större. Jag sög nämligen på tummen när jag skulle sova tills jag var elva år (min svaga karaktär visade sig tidigt). Resultatet av åratals tumsugande var dels en lätt omformad tumme på höger hand, dels sagda överbett. Jag fick en tandställning av den sort som är som en lösgom man trycker fast och som har byglar av ståltråd runt de tänder som skall regleras. Ståltrådarna drogs åt efter hand. För att få mig att sluta suga på tummen gjöts små taggar gjorda av ståltråd in i plastplattan som skulle sitta i gommen. Eftersom jag höll på att gnaga av mig tummen redan första kvällen gick det fort att sluta upp med min barnsliga ovana. (Taggarna togs sedan bort.)

Jag gillade inte min tandställning så vidare värst. Den syntes inte så mycket, men det var svårt att prata med gomplattan i. Jag fick en plastburk som jag kunde förvara tandställningen i när jag åt, men jag iddes sällan ta fram burken. Otaliga gånger fick mina föräldrar rota igenom soppåsen efter middagen eftersom jag hade svept in tandställningen i en bit papper istället för att lägga den i burken,  och därmed skickligt maskerat den som skräp.

När jag hade haft tandställning i knappt två år var jag och Jerker ute med farmor och farfar på Gräsö en vårvinterhelg. Vi gjorde en skidutflykt på isen utefter strandkanten och stannade halvvägs till Örsten (tror jag!) för att fika. Jag tog ur min tandställning och svepte in den i en servett. När vi skulle skida tillbaka hittade jag inte tandställningen. Ooops, jag tappade den på isen, liksom! Jag sörjde inte så mycket, och när jag var hos min tandläkare några dagar senare så fick jag själv välja om jag ville fortsätta med tandställning eller inte. Vad valde trettonåringen, tror ni?

Som vuxen har jag ibland undrat över hur min tandläkare tänkte. Mitt överbett var definitivt inte reglerat, och jag önskar nu att jag hade stått ut något år till med tandställningen. Här kommer den pinsamma bekännelsen om varför jag önskar mitt överbett åt skogen trots att det inte påverkar mitt liv mer än genom en lättare läspning ibland: jag har en mycket litet hak-och käkparti vilket gör att jag i profil ser rätt lustig ut. Överbettet förstärker intrycket av att den övre delen av mitt ansikte sticker ut som en klipphylla över ett stup. Ren och skär fåfänga, alltså. Men överbettet sitter där det sitter. Det kan förstås vara rätt praktiskt om jag skulle bli bortförd och mördad och mina anonyma ben hittas en dag: jag kan lätt identifieras via tandkort. Överbettet har talat.

fredag, april 19, 2013

Var tacksam och håll käften

Insändare i Uppsala Nya Tidning 2013-04-19

Österbybruk. Mohamad Hassan uttalar sig i UNT den 14 april: ” Jag skulle inte ens vilja flytta till Österbybruk om jag fick ett slott att bo i”.
Jag förstår att det var en jobbig tid för en 18-åring, men att uttala sig på det viset visar förakt.
Du har ett nytt land och en ställning i Uppsala som du borde vara tacksam över – tack vare starten i Österbybruk!
Linnéa Hägerström


UNT hade ett reportage för en kort tid sedan där människor som kommit till Sverige och länet delade med sig av sina berättelser. En av de intervjuade var kommunalrådet Mohamad Hassan, som bland annat berättade om hur han kom till flyktingförläggningen i Österbybruk som nittonåring. Han beskrev rädslan och utanförskapet. Jag är helt säker på att det var det han syftade på i de citerade meningen ovan, den som insändarskribenten blivit så stött över. Om minnena från orten är förknippade med en svår tid som präglades av oro och ensamhet är det inte ett dugg märkligt att känna att man inte direkt vill flytta tillbaka dit. Märkligt är det dock att tolka det som en allmän sågning av Österbybruk.

Nu var det inte den saken jag reagerade starkast på. Jag fastnade på insändarens krav på tacksamhet. Jag hoppas verkligen att jag inte kommer att behöva andras välvilja för att överleva eftersom det tydligen är så att om man är i underläge och får hjälp, då får man inte tycka någonting längre. Tig och tag emot. Böj ryggen. Det låter otäckt likt ett klassamhälle där den sociala tryggheten bygger på enskilda välgörares insatser.

Jag har inget emot att vi människor hjälper varandra. Det är klart att vi skall ställa upp och hjälpa till, men om det åtföljs av ett krav på tacksamhet där mottagaren av hjälpen blir tystad, då är hjälpen inte värd något. Det är därför det inte är en bra idé att bygga ett helt samhälles sociala trygghetssystem på att privatpersoner skall rycka ut med pengar för att hjälpa slumpmässigt utvalda personer. Alla är värda att få hjälp. Alla. Till och med de som klagar och gnäller och aldrig blir nöjda. Utan att stå med mössan i hand och bocka inför överheten. Utan att vara utlämnade åt andras välvilliga inställning - som kan förändras när som helst, exempelvis om du inte visar tillräckligt tacksamhet. Jag betackar mig för välgörenhetens tyranni.

Jag tycker att det är gräsligt att kräva tacksamhet av människor när det innebär att inget får ifrågasättas och inga krav framföras. Och så tänker jag på hur vidrigt det är att Mohamad Hassan, som bott länge i Sverige, är svensk, till och med något av det svenskaste man kan vara; nämligen kommunalråd, utsätts för detta tacksamhetskrav som innebär att han aldrig skall glömma att han inte är som oss "riktiga svenskar". Han skall inte tro att han passerar som riktig svensk, för vi vet nog. Framförallt skall han alltid visa tacksamhet. Säger en alldeles vanlig svensk person i en insändare. Utan att se hur orimliga och hemska och omänskliga konsekvenserna blir av detta tvång till tystnad.





onsdag, april 17, 2013

Ta ton. Oavsett vilken.

När jag sjunger med min kör har jag en helt annan inställning än när jag sjunger allsång, exempelvis på möten med min IOGT-NTO-förening. I kören finslipar vi. Jobbar med finesser. Måste sjunga rent (jodå!). Det är underbart att få arbeta så grundligt och verkligen känna musiken. Men det är stundtals skönt att släppa alla krav, som när vi träffas på möten, mina iggiskompisar och jag. Vi har mycket roligt när vi sjunger och alla tar i från tårna och oktaverar efter behov och det låter ibland för jävligt, ibland bara härligt. Det viktiga är sångglädjen. Det tycker jag är viktigt i en folkrörelse. Det där med att ingen skall behöva skämmas för att man inte är perfekt, utan man gör så gott man kan och kan få njuta av det. Jag vet att det finns många som absolut inte vill sjunga med sin förening för att de tror att de inte kan, men just därför vill jag verka för att avdramatisera det hela och få alla att hänga med och begripa att om vi sjunger en sång tillsammans så är det inte för att det skall låta bra. Det skall låta, bara. Lufta lungorna, hör ni. Väldigt ofta låter det förvånansvärt bra när människor törs ge sig hän och släppa prestigeångesten. Det är också mycket nyttigt för en sådan som jag.

På vårt distriktsårsmöte i Vattholma i lördags hade vi sådan tur att även presidieordföranden har inställningen att det inte blir ett riktigt möte om vi inte sjunger tillsammans. Här sjunger vi och föregår med gott exempel, Lisa och jag. Nästa gång ber jag Lisa ta med saxofonen också så kan vi jamma ordentligt.

Sjungande presidium. Foto: Jan Albinsson



Synkronicitet?

Efter min sömnlösa natt var jag inte så alert i morse. Varje morgonmoment kändes evighetslångt och segt, men jag lyckades ändå komma ut ur hemmet i ganska bra tid. Jag gjorde som jag brukar när jag går nedför trapporna, och tog fram busskortet och lade det i jackfickan. Det är en av de vardagsknepiga vanor jag har, att jag känner mig oförberedd om jag inte har busskortet nära till hands. Handväskan är inte nära till hands i det sammanhanget (ja, jag sade att det är en knepighet). När jag närmade mig busskuren tog jag mobiltelefonen ur jackfickan för att se vad klockan var. Jag träffade en granne och hann byta några ord med henne innan bussen kom och jag klev upp. Busskortet låg inte i fickan. Det låg inte i handväskan. Antagligen trillade det ur när jag tog upp telefonen.

Jag blev orimligt stressad och gjorde inte det som hade varit klokt, nämligen att bara gå av bussen igen och leta efter busskortet längs min väg. Nejdå, jag stod kvar och rotade i väskan medan den tålmodiga chauffören sakta började rulla medan jag mumlade om sms-biljett. Jag fick lösa en sådan biljett och dunsade ned på ett säte, arg och trött och väldigt varm innanför kragen. Lossade på kläderna och torkade lite stressvett från pannan. Höjde blicken och såg den här reklamskylten.

Jag skrev en rad på facebook om att jag utsåg den här dagen till en Tycho Brahedag. Nu kan det tyckas som att jag överdriver när jag enbart på grund av dålig sömn och ett borttappat busskort anser mig vara drabbad av olycka, men när man är väldigt trött och har värk så uppförstoras minsta gruskorn till ett berg. Ett tag senare var allt bättre. Jag hade landat på jobbet, hunnit uträtta en del administrativa småsaker som ändå var viktiga, pratat med Mona och Rose-Marie och tyckte livet var rätt hyfsat. Jag tog en titt på facebook på jakt efter en kontaktuppgift och såg att en vän hade hittat en kalender över Tycho Brahedagar. Idag är en Tycho Brahedag enligt den kalendern. Jag svär, jag hade ingen aning. (Tack till Ulrika för upplysning och länk.)

Dagen är inte slut än på många timmar. Jag har värk och gick hem tidigt från jobbet trots allt, men jag är så pass pigg att jag tycker att det är lustigt med de två sammanträffandena jag varit med om hittills idag. Svettningen och svettskylten. Min självutnämnda Tycho Brahedag som visade sig vara en på riktigt.

Busskortet har jag tyvärr inte hittat. Det är borta. Det fanns nästan 300 kronor kvar på det. Jag måste säga att det svider. Men är inte dessa sammanträffanden ett tecken? Kan man inte nästan tro att det utlovar något bra enligt principen att två dåliga måste bli en bra? Snälla?

Vårens ljud

Min inställning till fåglalåt är just nu inte enbart positiv. Av någon anledning kunde jag inte sova i natt. Låg och hade ont i ryggen, grubblade över varför jag hade ont i ryggen, blev tröttare och segare och mer och mer ljudkänslig. Ventilationen i sovrummet dånade. B:s för tillfället rätt blygsamma snarkningar lät som en traktor. Någon gång strax före fyra hov en ensam fågel upp sin röst. Det var trevligt i en minut. Men den pratade högt för sig själv utan uppehåll i nästan tio minuter och då tänkte jag inte snälla tankar om den välsibannade jågeln. Håll näbben, var det mildaste. Så småningom fick den svar från en annan pippi längre bort, och då höll den faktiskt tyst korta stunder medan den mer avlägsna fågeln kvittrade på. Jag somnade. Då ringde B:s telefon. Han har jour den här veckan. Han drog sig motvilligt upp ur sängen efter att jag hade väst "gå uuuut härifrån". Efter samtalet återvände han för att somna om. Telefonen ringde två gånger till. Say no more.

Jag gick hem från jobbet mycket tidigt idag. Huvudvärken var inte att leka med. Nu har jag försökt sova i snart en timme, men det är som förgjort. Ett annat av vårens ljud brakade loss utanför huset: grusblåsen.

Fågelkvitter. Grusblås. En stark och livskraftig vårvind som sliter i balkongräcket så det dånar till med jämna mellanrum. Överlevande snöhögar som, om man vill försköna verkligheten, ser ut som vaniljglass med chokladströssel. Om man är på dåligt humör ser det ut som smutsig snö och is som är inbakad i tjocka lager med grus.

Men. Det är varmare. Det luktar annorlunda utomhus. Våren är här.

tisdag, april 16, 2013

Dynamisk dysfunktion

Jag var hostig och trött under tisdagskvällens körrepetition. Det var förmodligen därför jag satt och irriterade mig så över att vi är så kassa på att sjunga svagt. Piano, som det heter. Det finns en del gott folk som förhåller sig till de nyansbeteckningar som tonsättarna envisas med att skriva ut som en del bilförare förhåller sig hastighetsbegränsningar: att de är en rekommendation och inget annat. Vilket betyder att man kör i 110 knyck oavsett läget. I körsångartermer översatt till att man sjunger skitstarkt (ff) eller enormt skitstarkt (fff) hela stycket igenom oavsett vad som står.

Jag misstänker starkt att jag själv kan anses var en av dessa dynamiskt dysfunktionella personer, så strängt taget borde jag inte yttra mig i frågan. Mitt försvar är att jag bemödar mig om att sjunga svagt när det skall vara det, och brukar ta det som ett tecken på att det är ålrajt om jag inte hör mig själv men väl mina omkringsittande sopraner (och övriga kören, förstås). Något är fel om jag bara hör mig själv, brukar jag tänka. Må domen falla mjukt och nådigt över mina ansträngningar...

Det förekommer dock force majeure även i dessa sammanhang. Om kompositörer envisas med att sopranerna skall börja på ett högt g, giss, a, aiss eller ännu högre (panik!) och påstår att detta skall ske i nyansen pp - då får man faktiskt strunta i det. Så länge man inte rivstartar i 110 på 30-väg.

Två bröder

När minstingen började i konsertkören hade jag en sådan rosafluffig och fin dröm om hur pojkarna skulle göra varandra sällskap till och från körrepetitionerna. Hur de liksom skulle hänga med varandra och vilja åka tillsammans. Men de är olika som blåbär och lingon.

Minstingen blev så kall och våt och nedslagen av cykelturen från skolan att han rös vid tanken på att cykla till kören idag. Han tog nyss bussen till kören. Storebror valde att stanna kvar hemma och vinna en halvtimmes datortid genom att cykla om en stund. Ingen sentimental känsla där av att min bror och jag, vi följs åt. Det vill säga, jag vet att minstingen hade blivit mycket glad om storebror hade gjort honom sällskap, men jag kan inte styra över det. Det händer att jag säger åt storebror att offra sig lite, men det går inte att hålla på så jämt.

De har flera egenskaper gemensamt, men de skiljer sig åt på många sätt. Det är spännande och lärorikt.

Detta har jag gjort i slöjden, ära vare Gud i höjden

Min son svärdmakaren Justus. Jag vet inte om det finns som utbildningsalternativ på gymnasiet. Hans bästis skall bli hovslagare, så varför inte? Fast det förstås, det finns väl en gräns för hur många svärd Celeres Nordica gör av med. Och så många lajvare kan det inte finnas heller, så svärdsmidardrömmen krossas redan innan den egentligen uppstod.

Jag tror att det här är ett sticksvärd (för att svärdet är kort). Jag har läst det ordet någonstans men jag vet försvinnande lite om vapen. Klingan är av järn. Notera hur fint virat handtaget är. Det heter säkert inte handtag. Heter det hjalt? Eller är det namnet på parerstången? Det enda jag vet om svärd är egentligen att klingan skall vara smidd av stål för bästa resultat. Eller av mithril, då.


måndag, april 15, 2013

Ge livet stora foten

Det kommer sådana dagar också, förstås. Min vän Mikkis skrev en gång en pessimistisk version av sången Trots allt, som jag berättade om nyligen. Jag hoppas att jag inte kliver på hennes upphovsmannarätt (hon är jurist så det är bäst jag är försiktig) när jag nu citerar de enda rader jag har fått ur henne hittills, innan jag har tjatat mig till att hon letat igenom sitt arkiv efter hela pessimistsången.

"Ge livet stora foten, det är inget du rår på. 
Där uppe under skyarna är himlen alltid grå."
                                                             
MB 

Tönnes smäller i dörren. Drar upp ljudet på dvd-spelaren till högsta volym så farbror Melker vrålar ut sitt "Malin, kom och hjälp" till alla som bor i vår fastighet. Garvar rått för sig själv när han drar upp två sekunder efter att jag har varit där och dragit ner. Sagt "nej" i princip sedan han kom hem från skolan.

Nu vill jag också säga "nej".


söndag, april 14, 2013

Oväntat problem

Påsar under ögonen? Jajamän.
 Igår kväll när vi var på väg hem från Vattholma önskade sig Alva och brorsorna lite tillbehör till det fredagsmys de tänkte ha när vi kom hem för att ta igen de missade fredagsmysen sedan Alva flyttat hemifrån. Hon har sett till att de har fått några ändå och en fredag tog hon helt enkelt med sig alla tre pojkarna hem till sig på Arken. Jag köpte en Cherry Coke till mig själv när jag inhandlade ostbågar & co. Sigvard gjorde äcklade ljud i bilen och jag lugnade honom med att han absolut inte behövde smaka.

För en stund sedan tog jag fram min läsk. Sigvard tittade intresserat och frågade om han fick smaka. Jag är inte mer än människa så jag pikade honom med tanke på hur han låtit igår vid åsynen av läskburken, men visst fick han smaka. Sade: "Det smakar mycket bättre, jag var bara sju år när jag provade senast". Jaha. Där rök den enda dricka jag är ensam om att tycka om.

Boven i dramat.

Jag fick lite bekymmer med just den här burken. Satte mig ner för att titta på Dr Who, förde burken till läpparna för att ta en klunk och fastnade med näsan på metallflärpen. Jag tänkte att jag visserligen har en ganska stor kran, men det här var ju löjligt. Gjorde ett nytt försök och fastnade igen. Granskade metallflärpen närmare och såg att den stack upp lite mer än vanligt och inte vill låta sig plattas ner ännu mer hur jag än försökte. Dessutom var det lite kladd på den som antagligen hamnat där när jag öppnade läsken och det pyste ut lite dricka. Dessa två faktorer i kombination ledde alltså till att jag fastnade med näsan i burken.

Ord och handling äro ett hos mig, så jag har löst problemet genom att hälla upp läsken i ett glas istället. Medger dock att det retar mig lite. Fastna med näsan i burken. Är jag Pomperipossa, eller vad?



Trots allt

I förra inlägget berättade jag att vi som är iggisar i yngre medelåldern har en särskilt känsla för sången Trots allt. Jag skall modifiera det till att vi som är iggisar i yngre medelåldern i Uppsala har den känslan. Så pass att när tiden kom då vi var för gamla för UNF och skulle bli iggisar och inte ville gå med i någon av de föreningar som redan fanns på grund av svårartad kafferepsskräck, så fick den nya föreningen som var tänkt för folk i studentålder heta Trots allt!. Det heter den än idag. Medlemmarna är i studentålder. Medvetet flytande gräns, men på något vis känner man när det är dags att dra vidare till andra föreningar - som flera av oss har gjort.

Själ blir jag alltid glad när jag sjunger Trots allt.

Under stjärnor, under skyar.... 
 (Trots allt!)

Om dagen är fördärvad och livet ligger svart
och du går där trist och vissen och vet inte var och vart,
ge livet stora famnen, jo, det ordnar sig ändå.
Där oppe över skyarna är himlen alltid blå.
 
    Under stjärnor, under skyar blommar jorden alla år,
    efter regnet kommer solsken och på vinter följer vår,
    och hur natten ligger kolsvart tar du bara nya tag!
    På varenda natt har hittills kommit dag!

Är människorna lumpna och världen full av svek
och den ene fräck och våldsam och den andre feg och vek,
kan du stå rak i ryggen, är du själv att lita på,
då kan du ju förlita dig på Människan ändå!
    Under stjärnor, under skyar....

(Den gamla goda tiden för dig i minnet står                            Versen vi aldrig sjunger.
som alla tiders och du finner tidens ungdom svår,
men vet, att den ska en gång samma klagovisa dra
mot dem som då är unga - ånej, ungdomen är bra!)
    Under stjärnor, under skyar...

Ur led, ur led är tiden, men det kan klaras än,
du är till och du är född att vrida tiden rätt igen,
och om vi bara börjar, kommer hundratusenfalt
de andra med och allt ska börja ordna sig trots allt!
    Under stjärnor, under skyar...

Ture Nerman


*När föreningsnamnet befann sig på experimentstadiet var ett förslag "Rolf Perssons minne", men det föll på att Rolf levde och det skulle låta lite illa om man liksom tog livet av karln i förtid. (Upplysning: Rolf Persson var ordförande för IOGT-NTO 1973-1985 och var en synnerligen stridbar person. )

Sångböcker

Sångboksstilleben mot bakgrund av scoutsjal.
En gång för många år sedan satt jag i möte med UNF-förbundets kommitté för studier och kultur (Stuk, kallade vi oss). En tanke jag hade haft länge ploppade upp och så sade jag att UNF borde ha en egen sångbok. De andra tog fasta på det och det blev en sångbok. Jag hade ingen mer del i arbetet med den än att jag hade en idé, och att jag så småningom korrläste delar av sångboken med hjälp av min gode broder Magnus gamla Mac - en tidig sort, den som såg ut som en liten rektangulär låda ställd på höjden, för den som minns. Ibland när jag undrar om jag överhuvudtaget bidragit med något kan jag minnas det där. Naturligtvis var jag inte den första som hade tänkt på saken, inte den första som hade sagt det heller, men jag var med och satte igång det. Minsann.

Hur som helst. Det var folkrörelselördag igår. Självklart sjöng vi en och annan sång ur Folkrörelsesångboken under mötet. (Vi lyckades dock missa att sjunga den sång vi alltid, alltid sjunger. Jag vet inte hur det gick till, men det är nästan så det känns som att vi borde kalla till nytt distriktsårsmöte för att se till att Dusten blir sjungen.)

En sång som många av oss i generationen yngre medelålder har nära hjärtat är Trots allt. Trots allt var namnet på den tidning som Ture Nerman var redaktör för, men det är också undertiteln på en sång han skrivit till musik av John Norrman. Vi sjöng. Tre verser. Min gode broder Magnus spelade piano till och drog igång för en fjärde vers till allas förvåning. Då visade det sig att UNF:s sångbok har med fyra verser på Trots allt. Magnus som var redaktör för UNF:s sångbok (utgiven 1995) hade givetvis - det är Magnus vi talar om-  kontaktat yngre släktingar till Ture Nerman för källmaterial, och då dök det upp en fjärde vers. Jag förstår varför den inte brukar tas med eftersom jag tycker att den inte håller riktigt samma stil som de tre första, men det var roligt att få veta. Och så undrar jag hur gammal och glömsk jag har blivit. När jag nu för tusan har korrläst delar av UNF:s sångbok. Och bläddrat i den otaliga gånger. Ändå har den versen inte fastnat någonstans i min hjärna.

Ni fattar hur svårt det är att sammanställa en sångbok, va? Hur svårt det är att sålla bland de sånger som uppfattas som odödliga, att känna vilka nya sånger som kommer att hamna i odödlighetskategorin, och att inte välja sånger som känns passé bara tre år senare. Jag tycker att sångboksgruppen lyckades riktigt väl med urvalet. Maria Hampusgård, Johnny Boström, Maria Haglund och Mats Höjer får här mitt retroaktiva tack. Jag skall börja använda UNF:s sångbok mycket mer.

onsdag, april 10, 2013

Allmän egendom

Kvinnors kroppar exploateras. Det är ingen ny insikt. Många har upptäckt det, blivit upprörda och diskuterat det, men inget har faktiskt ändrats. Tvärtom skulle jag säga att i och med generationerna med posande fjortonåringar så har exponeringen ökat. Uppenbarligen tycker många kvinnor själva att det är alldeles som det skall vara att en kvinnas kropp är till för att exploateras. 

Jag lovar att jag inte pratar om att det finns personer som gärna vill visa upp sina kroppar - det får vara den enskilde individens val. Däremot är jag starkt kritisk till den övergripande normen som blir starkare och starkare. Om en kvinna skall synas så skall hon ha så lite tyg på sig som möjligt. Den inställningen sprider sig från de mer extrema sammanhangen till de rent folkliga och vi bryr oss inte. Vi reagerar inte när kvinnliga artister står på scenen i något som knappt ens är en baddräkt eller korsett i melodifestivalen, for crying out loud. Medan männen har kläder på sig. Männen får vara påklädda och visa upp sina fysiska företräden på de mer raffinerade sätt som en snygg klädsel medför. Där är det ingen som bara skalar av dem allt, inte.

Jag mår dåligt av tanken. Min kropp är inte min egen som jag bor i för att jag lever. Min kropps funktion är inte att dansa, arbeta, spralla, föda barn, ha ont i eller ha glädje av för min egen skull. Jag är kvinna och då är min kropp automatiskt allmän egendom. En kvinnokropp skall vara halvnaken och ställa sig i utmanande poser. Ingen lyfter ett ögonbryn inför alla reklambilder som ser löjliga och väldigt fel ut om det vore en man på blden. Det är normalt att en kvinna ser halvporrig ut på bild; i reklam, i film, och på kvinnors alldeles egna Instagrambilder. Hur gick det till? Att det blev normalt att kvinnor regelmässigt visas upp som kroppar som är till för att locka och utmana?

Kan en man förstå det här? Kan ni det? Hur det känns att varje dag se personer av sitt eget kön ställas fram och fläkas upp som kött och inget annat?

Helt normal bild. Om det vore kvinnor på den.
Tack till Rock the Slut Vote.



lördag, april 06, 2013

Marian Omar. Min vardagshjälte.

Jag har många vardagshjältar. Jag upptäcker ständigt nya. Visst är det fantastiskt? För ungefär ett år sedan återupptäckte jag en sådan hjälte som jag kort träffade när jag hade börjat mitt arbete. Hon flyttade och bodde utomlands i tio år, men har nu kommit tillbaka. Jag känner inte Marian mer än ytligt, men jag har alltid gillat henne och har en instinktiv respekt för henne och det engagemang och den intelligens hon griper sig an saker med.

För några veckor sedan läste hon två dikter på en knytkonferens, och berättade kort om hur det är att vara främmande i ett land. Jag blev mycket rörd och bad Marian om lov att få lägga upp hennes dikter på min blogg. Hon har gett mig tillstånd till det, så här kommer de. Marian ber om ursäkt för sin dåliga svenska. Jag tycker att hon uttrycker sig väl. Jag tror knappast att jag hade klarat att lära mig somaliska eller arabiska på motsvarande sätt och på samma korta tid som hon har lärt sig svenska.


Jag flyr och flyttar
Där det finns fred och kärlek
Där jag känner att min kärlek kan leva
Där mina barn kan växa fredligt
Där jag kan skrämma bort min rädsla
Där jag kan fylla på min tomhet
Där jag inte känner mig ensam
Där jag känner glad och lycklig
Där alla har ett omtänksamt hjärta
Där människor ej förstör eller stör varandra
Där jag kan höra fåglarnas sång
Där jag kan lukta på blommornas dofter
Där det finns fred och kärlek

 
Accepterar du mig
Accepterar du mig för den jag är
Jag kommer där borta ifrån där de bombar
Med vapen som ni tillverkar här i era Fabriker
Jag är förvirrad förstår ingenting
Som om jag var i vilse i fjällen
Allting är vitt, vitt som socker
Det är bara jag som inte liknar er
Accepterar du mig för den jag är
Jag vill bara visa vem jag är
Jag vill bara göra vad jag kan
Jag invandrar här hos dig, det är ödet som styr mig
Min framtid vet jag ej hur den ska bli
Accepterar du mig för den jag är!
Jag är ej en komiker som kan göra så att du skrattar
Jag är ej en skådespelare, som du kan titta på i en film
Jag är ej en idrottare, som du kan heja på
Jag är ej en musiker, som du kan bli idol till
Jag är en vanlig människa som du
Jag vill leva ett fredligt liv.
Accepterar du mig för den jag är!


fredag, april 05, 2013

Snälla, variera mera

De flesta av oss har ord som vi hakar upp oss på. Ord som vi antingen blir glada av, eller ord som vi  (okej, jag) blir som en frustande tjur av att se och höra. Ett av de ord som fungerar som ett rött skynke för min ordpolistjur är spendera.  Det beror på vana, givetvis. Jag vet att det inte är formellt fel att i svenskan använda ordet spendera med meningen tillbringa eller ägna, men jag blir galen. För mig används spendera i svenskan om pengar. Exempelvis "hon spenderade alldeles för mycket pengar på inköp av skiftnycklar".

Men det må vara hänt. Jag fogar mig. Jag har dock en undran: varför används spendera så ihärdigt, så rent av monotont överallt? Det ser ut som att sedan spendera fick det genomslag i svenskan som kom för kanske fem år sedan, så används inget annat ord. För mig, som tycker att det är felaktigt använt 4 och en halv gånger av 5, ger det ett fattigt intryck. Platt.

Överanvändningen av spendera leder också till verbets död. Se här: "Jag spenderade dagen i skogen." Jämför med en mening där spendera inte har ersatt alla verb: "Jag gick i skogen och luktade på den ljuvliga vårluften och tittade på smådjur som myllrade omkring." Nå, vad säger ni? Är det inte uppenbart, va? Va? Har jag inte rätt, va? (Jag har en smygande känsla av att min bevisföring är i svagaste laget.)

Jag spenderade nyss helgen med att tvätta.
Jag spenderade två dagar i Paris.
Jag spenderade min promenad till att hälsa på taxar.

Astråkigt! Byt ut spendera mot tillbringa eller ägna någon gång emellanåt, om det är det som åsyftas. Använd gärna flera verb i meningen. Spendera är inte ett allmänt ersättningsord som täcker alla mänskliga aktiviteter.


Krona på

Det är inte varje dag jag skickar ett brev till kungliga slottet. Sådant måste högtidliggöras.

Jag är säker på att min arbetsledning tyckte att jag gjorde helt rätt prioritering.

torsdag, april 04, 2013

Pastor Jansson goes Estrella

Var man sig i världen vänder går det att hitta visdomsord lite överallt. Från korsstygnsbonader i kök till citat på tepåsar. Eller där jag nyss upptäckte det, på snackspåsar. Ostbågsvisdom. Jag skrattar och tänker omedelbart på Ringaren. Lättköpt livsvisdom är gångbart i varje tid, uppenbarligen.



(Sidospår: hur kommer det sig att jag så väl känner till innehållet i en sketch som skrevs, uppfördes och spelades in flera år innan jag föddes?)

Några minnen och en knasig lampa en ledig torsdagsförmiddag

Mikaelskyrkan. Avsåld av Svenska kyrkan
för rätt många år sedan nu.
I förmiddags landade jag på busshållplatsen vid Mikaelskyrkan. Så många minnen från småbarnslivet jag har därifrån. Samuel och Alva sjöng i pyttekör. Vi föräldrar satt och trängdes med varandra, pratade och fikade eller vallade ännu yngre barn på gården medan barnverksamheten pågick. Det blev många familjegudstjänster. Människor vi mötte ofta. Och så ler jag extra brett när jag minns vad Samuel berättade för mig om en julfest i Mikaelsgården som jag missade. Hans-Erik, som tjänstgjorde som präst i Mikael och har döpt våra tre yngsta barn, spelade dragspel till jullekarna. Samuel sade till mig att de hade ätit, och pratat, och fått godispåse, och så hade Jesus spelat dragspel. Hans-Erik skrattade mycket när han fick höra det. Det var också han som inte så långt senare förrättade begravningsgudstjänsten för Samuel. Mina körvänner sjöng och Milke spelade. Det är ett sådant minne som kan kännas mycket svårt ibland men idag fick det mig att tänka med värme på alla vänner och bekanta. Jag kände mig tacksam, helt enkelt, för att ni delade den svåra stunden med oss.


Sedan strosade jag i sakta mak mot Luthagen. Sneglade (jaja, tittade noga) på Alvas fönster på Arken. Persiennerna var neddragna så jag ringde inte och väckte henne. Jag satt på en bänk vid ån en stund och undvek med nöd och näppe att bli landningsbana för några änder som flaxade runt mitt huvud.  Tittade i ett fönster till en antikvitets- eller kuriosaaffär som inte fanns där när vi bodde på Arken. Där fanns den här fantastiska Madonnalampan. Jag är lite kluven till den eftersom jag, som många svenskar, inte är så inne på religiös kitsch, men jag skulle nästan kunna tänka mig att ha Madonnalampan. Bara för att kombinationen är så knäpp.


onsdag, april 03, 2013

Karl för sin hatt

Gör skuggor mot Klarälvens is. Foto Björn Tapper.

Han är en sådan gentleman, min stora son. Älskvärd var han redan när han föddes och det har han fortsatt att vara. När han började sjunga i gosskören snappade han fort upp herrarnas hattbärande (det var en fluga bland dem åtminstone just då), och han tar oftast på sig hatten när vädret är lagom. Den pryder sin bärare, anser jag. En person blir givetvis inte automatiskt en gentleman och får ett nobelt sinne bara för att hen tar på sig en hatt, men ibland tycker jag att Justus hatt markerar något i hans karaktär. Fånig morsa är vad jag är.

Håhå jaja. En gång var han nio månader gammal och hade på sig en svart och blå plyschoverall från Rackartyg när jag rusade in med honom på akuten efter att han trillat och slagit upp pannan. Läkaren som kom in i rummet tittade på honom och utbrast: "Det var det sötaste jag har sett!" Sedan inspekterade han såret och så blev det klister. Liten söt pojke med mörkbruna ögon och kopparrött ludd över skulten. Jag tänkte att ja, han är väldigt söt, men han är ännu finare inuti.

Frid och fröjd i morgonosolen

Och nu på morgonen. Glad. Kelig. Tar utan att mucka av pyamas, tar på kläderna själv och är allmänt välvilligt inställd till omvärlden.

Saken till höger i bild är ett lösryckt gosedjursben
från en mjuk apa. En av Tönnes dingelprylar.

tisdag, april 02, 2013

Tonårsmamma javisst

Får man klå sin tonåring med påk?

Med en lättad suck såg jag hans rygg försvinna mot hissen i sällskap med syskonen. Den där tokilskna känslan inom mig lade sig något. Jag tyckte till och med att han såg cool och söt ut, med sitt nytvättade hår, munktröja och svarta dunväst.

Tonåringen. En av dem. Naturligtvis den av pojkarna som jag inte har förutsättningar att förstå. Det är nämligen inte så enkelt med hans utveckling just nu. Det går inte att jämföra med 18-månadersbarnets "jag är kung över hela världen"-känsla, treårstrotset, eller någon senare fas. Han är mognare än så - men samtidigt inte. Bakom hans ögon ser jag hur han mycket väl vet vad han gör, men struntar i det. En tämligen normal tonåring av modellen "de säger jag skiter i allt, men det skiter jag i". Samtidigt som han inte har koll. Småbarnskrånglar. Det är väl mer ovanligt att tonårstrots yttrar sig i att man vägrar ta på sig strumpor, exempelvis. Det är mer på en fyraårings nivå. Och att omdömet hos tonåringar inte är perfekt, det stämmer, men de flesta tonåringar rymmer inte varje gång man vänder ryggen till. Utan att kunna hitta tillbaka själv, eller utan att kunna göra sig förstådda om de kommit bort.

Måste testa hela tiden sedan någon månad tillbaka. Han gör det genom att sätta sig på tvären vid för oss helt obegripliga tillfällen, som när vi skall göra något som han tycker mycket om. Han gör det i samband med småsaker. Och det är så oerhört enerverande att jag måste hålla i något för att inte bli väldigt skarp i rösten. Jaha, kanske någon invänder, får jag inte bli just skarp i rösten då? Jag säger att nej, det får jag inte. Bestämd, ja. Fast. Till och med auktoritär. Men inte skarp, för då blir han bara ännu värre. Det säger sig självt förresten.

Det svänger snabbt för honom, förstås. Det är säkert därför han går från gladaste minen till att rynka pannan, köra knytnävarna i luften, sticka ut tungan och säga "bopp bopp" utan att jag hängt med i sinnesändringen. Det är ganska jobbigt.

Nu tror jag i alla fall att han är nöjd flera timmar framöver. Han och syskonen är på väg till Stockholm för att hälsa på J och M. Rättare sagt, de skall hälsa på morbrors bostonterriervalp. J och M får vara glada om ungarna överhuvudtaget hälsar på dem innan de fyra barnen med den pälsdjursallergiska modern ligger på knä och dyrkar vovven. Själv tar jag tonårspaus. Jag är säkert snäll mot honom ikväll igen.

måndag, april 01, 2013

Alfapet med Sigvard


 Det blev ett kvällsparti Alfapet för oss två. Det är väldigt roligt att märka att jag verkligen inte behöver snällspela mot Sigvard längre. Han klarar sig mycket bra på egen hand. Möjligen höll jag tillbaka lite mot slutet, när vi var lite trötta och Sigvards mogna ädelmodighet mot motspelaren naggats en aning i kanten.

En del ord som slumpässigt bildas när man plockar brickor är roliga. Ofta får jag sådant som jag tycker påminner om namn på läkemedelsföretag. Andra låter som gammaltestamentliga profeter eller någon från apokryferna.
 Ser över spelplanen och funderar. Jag tänker: vad han liknar sin syster.
 Hört talas om profeten Csiheev? Jag grunnar på namnet medan Sigvard räknar poäng.
 Andra bokstavskombinationer ser ut som uppsjungningsövningar. Tänk me-ne-lo-va, typ. Ru-da-a-a, ru-da-a-a.
Och ytterligare andra verkar vara ett finskt kraftuttryck. "Du, din.... murmaaa!"