tisdag, april 16, 2013

Dynamisk dysfunktion

Jag var hostig och trött under tisdagskvällens körrepetition. Det var förmodligen därför jag satt och irriterade mig så över att vi är så kassa på att sjunga svagt. Piano, som det heter. Det finns en del gott folk som förhåller sig till de nyansbeteckningar som tonsättarna envisas med att skriva ut som en del bilförare förhåller sig hastighetsbegränsningar: att de är en rekommendation och inget annat. Vilket betyder att man kör i 110 knyck oavsett läget. I körsångartermer översatt till att man sjunger skitstarkt (ff) eller enormt skitstarkt (fff) hela stycket igenom oavsett vad som står.

Jag misstänker starkt att jag själv kan anses var en av dessa dynamiskt dysfunktionella personer, så strängt taget borde jag inte yttra mig i frågan. Mitt försvar är att jag bemödar mig om att sjunga svagt när det skall vara det, och brukar ta det som ett tecken på att det är ålrajt om jag inte hör mig själv men väl mina omkringsittande sopraner (och övriga kören, förstås). Något är fel om jag bara hör mig själv, brukar jag tänka. Må domen falla mjukt och nådigt över mina ansträngningar...

Det förekommer dock force majeure även i dessa sammanhang. Om kompositörer envisas med att sopranerna skall börja på ett högt g, giss, a, aiss eller ännu högre (panik!) och påstår att detta skall ske i nyansen pp - då får man faktiskt strunta i det. Så länge man inte rivstartar i 110 på 30-väg.

Inga kommentarer: