lördag, april 20, 2013

Mitt överbett & jag

Jag läspar ibland. Oftast sker det när jag är trött och okoncentrerad, eller har väldigt ont i huvudet. Läspningen finns där på grund av mitt överbett. Det är inte att leka med, men en gång var det ännu större. Jag sög nämligen på tummen när jag skulle sova tills jag var elva år (min svaga karaktär visade sig tidigt). Resultatet av åratals tumsugande var dels en lätt omformad tumme på höger hand, dels sagda överbett. Jag fick en tandställning av den sort som är som en lösgom man trycker fast och som har byglar av ståltråd runt de tänder som skall regleras. Ståltrådarna drogs åt efter hand. För att få mig att sluta suga på tummen gjöts små taggar gjorda av ståltråd in i plastplattan som skulle sitta i gommen. Eftersom jag höll på att gnaga av mig tummen redan första kvällen gick det fort att sluta upp med min barnsliga ovana. (Taggarna togs sedan bort.)

Jag gillade inte min tandställning så vidare värst. Den syntes inte så mycket, men det var svårt att prata med gomplattan i. Jag fick en plastburk som jag kunde förvara tandställningen i när jag åt, men jag iddes sällan ta fram burken. Otaliga gånger fick mina föräldrar rota igenom soppåsen efter middagen eftersom jag hade svept in tandställningen i en bit papper istället för att lägga den i burken,  och därmed skickligt maskerat den som skräp.

När jag hade haft tandställning i knappt två år var jag och Jerker ute med farmor och farfar på Gräsö en vårvinterhelg. Vi gjorde en skidutflykt på isen utefter strandkanten och stannade halvvägs till Örsten (tror jag!) för att fika. Jag tog ur min tandställning och svepte in den i en servett. När vi skulle skida tillbaka hittade jag inte tandställningen. Ooops, jag tappade den på isen, liksom! Jag sörjde inte så mycket, och när jag var hos min tandläkare några dagar senare så fick jag själv välja om jag ville fortsätta med tandställning eller inte. Vad valde trettonåringen, tror ni?

Som vuxen har jag ibland undrat över hur min tandläkare tänkte. Mitt överbett var definitivt inte reglerat, och jag önskar nu att jag hade stått ut något år till med tandställningen. Här kommer den pinsamma bekännelsen om varför jag önskar mitt överbett åt skogen trots att det inte påverkar mitt liv mer än genom en lättare läspning ibland: jag har en mycket litet hak-och käkparti vilket gör att jag i profil ser rätt lustig ut. Överbettet förstärker intrycket av att den övre delen av mitt ansikte sticker ut som en klipphylla över ett stup. Ren och skär fåfänga, alltså. Men överbettet sitter där det sitter. Det kan förstås vara rätt praktiskt om jag skulle bli bortförd och mördad och mina anonyma ben hittas en dag: jag kan lätt identifieras via tandkort. Överbettet har talat.

Inga kommentarer: